Arga bibliotekstantens värsta Nobelminne: ”Minns inte vem som vann”
Arga bibliotekstantens värsta Nobelminne: ”Minns inte vem som vann”
Böckerna

Arga bibliotekstantens värsta Nobelminne: ”Minns inte vem som vann”

Av: Utanprofil
Publicerad: 06 december 2018

Biblioteket är ingen lugn plats när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages. Arga bibliotekstanten minns ett särskilt stressigt tillfälle. Läs en ny krönika av internets mest ärliga boknörd!

Det är väl inte bara jag som tycker det känns lite tråkigt att det inte blev något riktigt Nobelpris i litteratur i år? Jo, jag vet att det utsetts ett alternativt pris men ledsen, det är faktiskt inte samma glans över det.

Dagen då pristagaren tillkännages är alltid speciell på biblioteket. Ni kanske tror att vi samlas i smågrupper och diskuterar betydelsen av litteraturpristagarens samlade produktion? Nej nej, i denna stundens hetta är vi enbart inriktade på det praktiska och ligger i startgroparna för vad som skulle kunna vara en gren i bibliotekens olympiska spel. Det gäller att så snabbt som möjligt efter beskedet:

1. Göra en skylt (som man naturligtvis redan förberett på datorn)
2. Kolla katalogen (och hoppas, hoppas, hoppas vi har köpt in något!)
3. På kortast möjliga tid rusa iväg och samla ihop alla eventuella tillgängliga titlar
4. Ordna ett inbjudande skyltbord

Läs mer: Arga bibliotekstanten: ”Många förknippar bibliotek med synd”

För fortare än Gert Fylking kan ropa ”Äntligen!” dyker de återkommande ”Har ni årets nobelpristagare – jag vill vara först på bollen-låntagarna” upp och då skulle det kännas rätt snöpligt att inte ha något att sticka i händerna på dem.
Ett tecken på en Nobelpristagares exklusivitet kan ju vara att hen sällan är utlånad men det kan också vara en författare med väldigt smal och sparsam utgivning. Lättnaden är då förstås extra stor när det verkligen finns mer än en titel, och att de finns inne också.

Mitt minne efter det är lika svart som bildskärmen och lika tomt som golvet när den något konfunderade publiken troppat av.

För ett antal år sedan bestämde vi oss för att använda tekniken och titta på webbsändningen tillsammans med låntagarna. Detta var tiden före smart-tv så kollegan tog på sig uppgiften att koppla en laptop till teveskärmen. Han var ute i väldigt god tid så att allt säkert skulle fungera när sändningen började och sedan fick tv:n stå på tyst i bakgrunden, medan vi förberedde resten. Vi var nästan lite uppspelta, åh vad roligt det skulle bli! Vi hade införskaffat cider och salta pinnar minsann (überfestligt i den kommunala kulturvärlden), och dukat ett bord i väntan på att minglet kunde börja. Andäktigt såg vi sedan tillsammans med att antal någorlunda intresserade låntagare hur den ständige sekreteraren kom ut genom dörren och började hålla sitt anförande. Precis just då såg vi också meddelandet ”Batteriet är nästan urladdat – anslut till strömkälla” dyka upp på skärmen.

Missa inte! Arga bibliotekstanten: ”Att bibliotek slänger böcker jämförs med censur”

Om detta varit film hade kollegans lönlösa tjurrusning mot laptopen illustrerats i slow motion, med ett avgrundsdjupt och ångestfyllt Nooooooooo!
Mitt minne efter det är lika svart som bildskärmen och lika tomt som golvet när den något konfunderade publiken troppat av. Jag kommer fortfarande inte ens ihåg vem som vann det året.
Men till nästa gång hade vi åtminstone lärt oss att kolla att batteriet räcker hela ceremonin.

Boktips!
Pristagare som ställde till det lite angående att fylla upp ett helt bokbord.
Bob Dylan: Memoarer: Första delen
Dario Fo: Fladdermössens by, Mina första sju år och några till.

En sida till? Fortsätt läs!

Crazy rich i Asien är en en galen roadtrip genom Singapores rikaste elit