Ett gripande utdrag ur Chimamanda Adichies
Böckerna

Ett gripande utdrag ur Chimamanda Adichies "Anteckningar om sorg"

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far och sorgen överväldigade henne samtidigt som pandemin vilket ledde till den djupt gripande boken "Anteckningar om sorg". Här är de tre första kapitlen.

Av: Chimamanda Ngozi adichie
Chimamanda Ngozi adichie
Publicerad: 22 juni 2021

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far och sorgen överväldigade henne samtidigt som pandemin vilket ledde till den djupt gripande boken "Anteckningar om sorg". Här är de tre första kapitlen.

Anteckningar om sorg

Översättning: Niclas Hval

“Till minne av
James Nwoye Adichie
1932–2020”

1

Varje söndag startar min bror i England det Zoomsamtal som har blivit vår bullriga karantänritual: två syskon ansluter från Lagos, tre av oss håller till i USA och mina föräldrar, som ibland ekar och sprakar, kopplar upp sig från släktens hemstad Abba i sydöstra Nigeria. Den 7 juni var pappa där. Eller egentligen var det som vanligt bara hans panna som syntes i bild eftersom han inte hade koll på hur man håller telefonen i ett videosamtal. »Flytta telefonen lite, pappa«, fick någon av oss alltid säga. Pappa retade min bror Okey för ett nytt smeknamn han hade fått, sedan sa han att han inte hade ätit middag eftersom de hade tagit sen lunch, sedan pratade han om miljardären i stan intill som ville lägga vantarna på hembyns gamla marker. Han kände sig lite krasslig, han hade sovit dåligt, men vi skulle inte oroa oss. Den 8 juni åkte Okey till Abba för att hälsa på honom och sa att han såg trött ut. Den 9 juni höll jag samtalet kort för att han skulle få vila. Han skrattade tyst när jagpåskojhärmadeenavvårasläktingar.»Kachi fo«, sa han. God natt. Hans sista ord till mig. Den 10 juni var han borta. Min bror Chuks ringde och berättade, och jag gick sönder.

2

Min fyraåriga dotter säger att jag skrämde henne. Hon går ner på knä och visar, en liten knuten näve höjs och faller, och hennes efterapning tvingar mig att se hur det var: jag föll isär och skrek och bankade i golvet. Nyheten är som en brutal fördrivning. Jag rycks bort från den värld jag har känt sedan barndomen. Och jag stretar emot: pappa läste tidningen den eftermiddagen, han skämtade med Okey om att han var tvungen att raka sig inför läkartiden med njurspecialisten i Onitsha nästa dag, han pratade om sina provsvar från sjukhuset över telefon med min syster Ijeoma, som själv är läkare – så hur kan det vara sant? Men där är han. Okey håller upp telefonen framför pappas ansikte, och det ser ut som att han sover, ansiktet är avslappnat och vackert i vila. Vårt Zoomsamtal är mer än surrealistiskt, alla gråter och gråter och gråter, i olika delar av världen, och tittar oförstående på pappan som vi älskar och som nu ligger stilla i en sjukhussäng. Det hände några minuter före midnatt, nigeriansk tid, och Okey var vid hans sida och Chuks var med på högtalartelefon. Jag kan inte sluta stirra på pappa. Det är svårt att andas. Är det så här det känns att hamna i chock, blir luften till klister då? Min syster Uche säger att hon precis har berättat för en vän till familjen via sms, och jag nästan skriker: »Nej! Berätta inte för någon, för om vi berättar för andra blir det sant.« Min man säger: »Andas långsamt. Här, drick lite vatten.« Min morgonrock, som har blivit flitigt använd under karantäntiden, ligger i en hög på golvet. Senare säger min bror Kene på skämt: »Det är nog bäst att du inte får några chockartade besked offentligt, eftersom du verkar reagera genom att slita av dig kläderna.«

3

Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. Man lär sig hur väloljade kondoleanser kan kännas. Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det. Varför har jag så ont i sidorna? Det beror på gråtandet, får jag höra. Jag visste inte att vi grät med musklerna. Smärtan är inte förvånande, men den fysiska sidan av den är det: tungan är obeskrivligt bitter, som om jag ätit något jag avskyr och glömt att borsta tänderna; på bröstet ligger en tung, hemsk vikt; och inuti kroppen tycks en evig upplösning pågå. Mitt hjärta – mitt faktiska, fysiska hjärta, det är inget bildligt över det här – rusar ifrån mig, det har blivit något separat, det slår för snabbt, och dess rytm krockar med min. Detta är inte bara en själslig åkomma, den är även kroppslig, den ger värk och stjäl energi. Hull, muskler, organ – allt påverkas. Ingen kroppsställning är bekväm. Min mage är i uppror i flera veckor, den är spänd och stram av onda aningar för den vet med säkerhet att någon annan ska dö, att något mer ska gå förlorat. En morgon ringer Okey lite tidigare än vanligt och jag tänker: Berätta bara, säg det med en gång, vem har dött nu. Är det mamma?

Ett gripande utdrag ur Chimamanda Adichies ”Anteckningar om sorg”
Köp boken

Köp boken

Lyssna på boken

Lyssna på boken

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev

Jag accepterar villkoren.

Chimamanda Ngozi adichie
Chimamanda Ngozi adichie

Chimamanda Ngozi Adichie, född 1977 i Nigeria, är sin generations främsta afrikanska författare. Hon debuterade 2004 med "Lila hibiskus" (på svenska 2010) och fick ett stort internationellt genombrott med sin roman om Biafrakriget, "En halv gul sol" som kom ut 2007. Chimamanda Ngozi Adichie har sedan dess gett ut novellsamlingen "Det där som nästan kväver dig" (2011) och den hyllade romanen "Americanah" (2013). Manifestet "Alla borde vara feminister" kom ut på svenska 2016. Idag finns hennes böcker översatta till ett trettiotal språk.

Läs mer