Provläs Camilla Läckbergs nya bok!
Provläs Camilla Läckbergs nya bok!
Böckerna

Provläs Camilla Läckbergs nya bok!

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 28 mars 2017

Sveriges deckardrottning Camilla Läckberg är äntligen tillbaka. Den bästsäljande Fjällbackaserien har lästs och älskats av 20 miljoner kvinnor och män världen över och i april utkommer Häxan, den tionde delen i serien. Nu har du chansen att läsa de första sidorna: 

Det var omöjligt att veta vilket liv flickan skulle ha fått. Vem hon skulle ha blivit. Om hon skulle ha blivit lycklig eller olycklig. Vad hon skulle ha arbetat med, vem hon skulle ha älskat, sörjt, förlorat och vunnit. Om hon skulle ha fått barn och vilka de i så fall hade blivit. Det gick inte ens att föreställa sig hur hon skulle ha sett ut som vuxen kvinna. Vid fyra års ålder var inget färdigt ännu. Ögonen skiftade i blått och grönt, håret som varit mörkt när hon föddes var nu ljust, men det fanns en anstrykning av rött i det blonda och färgen kunde säkert skifta igen. Det var extra svårt att avgöra nu. Hon låg med ansiktet vänt mot sjöbottnen. Bakhuvudet var täckt av tjockt, levrat blod. Bara längderna som flöt ut från hjässan visade de ljusa nyanserna.

Man kunde inte säga att det låg en kuslig stämning över scenen med flickan. Inte mer kuslig än om hon inte legat där i vattnet. Ljuden från skogen var de samma som alltid. Ljuset strilade ner mellan träden på samma sätt som det alltid gjorde när solen sken vid just den här tiden på dagen. Vattnet rörde sig stilla runt henne, och ytan stördes bara av att en slända emellanåt landade och spred små ringar på vattnet. Förvandlingen hade börjat och så småningom skulle hon bli ett med skogen och vattnet. Om ingen hittade henne skulle naturen ha sin gilla gång och göra henne till en del av den.

Ännu visste ingen att hon var borta.

 

”Tror du att din mamma ska ha vit klänning?” frågade Erica och vände sig mot Patrik i dubbelsängen.
”Jättekul, verkligen”, sa han.
Erica skrattade och petade honom i sidan.
”Hur kan det vara så jobbigt att din mamma ska gifta sig? Din pappa är omgift sedan länge och det är väl inte ett dugg konstigt?”
”Jag vet att jag är fånig”, sa Patrik och skakade på huvudet medan han svängde benen över sängkanten och började dra på sig strumporna. ”Jag gillar Gunnar och tycker det är skönt att mamma slipper vara ensam …”
Han reste sig och drog på sig jeansen.
”Jag antar att det är lite ovant bara. Mamma har varit ensam så länge jag kan minnas och om man skulle analysera det noggrant är det väl någon mor-och-son-grej som ligger där och spökar. Jag tycker liksom att det känns … konstigt … att mamma ska ha ett … samliv.”
”Du menar att det känns konstigt att hon och Gunnar ligger med varandra?”
Patrik satte händerna för öronen.
”Sluta!”
Erica kastade skrattande en kudde på honom. Den kom snart tillbaka och sedan utbröt fullt krig. Patrik slängde sig över henne i sängen, men brottningen övergick snabbt i smekningar och djupa andetag. Hon förde händerna mot knapparna i hans jeans och började knäppa upp den första.
”Vad gör ni?”Majas ljusa stämma fick dem båda att stanna upp och vända sig om mot dörröppningen. Det var inte bara Maja som stod där, utan hon flankerades av sina små tvillingbröder som glatt iakttog föräldrarna i sängen.
”Vi kittlades lite bara”, sa Patrik andfått och ställde sig upp.
”Du måste fixa den där haspen på dörren nu!” väste Erica och drog upp täcket som exponerat henne från midjan och uppåt.
Hon satte sig upp och lyckades le mot barnen.
”Gå ner och börja ta fram frukosten, så kommer vi.”
Patrik hade hunnit få på sig resten av kläderna och föste barnen framför sig.
”Om inte du kan skruva i haspen själv kan du säkert be Gunnar. Han verkar alltid vara redo med sin verktygslåda. Om han nu inte är upptagen på annat håll med din mamma …”
”Ge dig”, sa Patrik och försvann ut.
Med ett leende på läpparna lade sig Erica ner i sängen igen. Hon kunde gott unna sig att dra sig lite till innan hon gick upp. Att inte ha några tider att passa var en av fördelarna med att ha sig själv som chef, men samtidigt kunde det också betraktas som en av nackdelarna. Att arbeta som författare innebar att man måste ha karaktär och självdisciplin, och ibland kunde det kännas lite ensamt. Ändå älskade hon sitt jobb, hon älskade att skriva, att ge liv åt de berättelser och människoöden hon valde att skildra, att rota och undersöka och försöka ta reda på vad som egentligen hänt och varför. Det fall hon arbetade med just nu hade hon längtat efter att få sätta tänderna i. Fallet med lilla Stella som rövades bort och dödades av Helen Persson och Marie Wall hade berört och berörde fortfarande alla i Fjällbacka.

Och nu var Marie Wall tillbaka. Den firade Hollywoodstjärnan var i Fjällbacka för att spela in en film om Ingrid Bergman. Hela samhället surrade av rykten.
Alla hade känt någon av dem, eller deras familjer, och alla hade blivit lika bestörta den där julieftermiddagen 1985 då Stellas kropp hade hittats i tjärnen.
Erica vände sig på sidan och undrade om solen hade lyst lika varmt då som den gjorde i dag. När det väl var dags att gå de få metrarna över hallen till arbetsrummet skulle hon börja med att kolla upp det. Men det fick vänta en stund till. Hon blundade och slumrade in till ljudet av Patriks och barnens röster i köket en våning ner.

Helen hukade sig framåt och lät blicken vandra. Hon tog stöd mot knäna med de svettiga händerna. Personligt rekord i dag, trots att hon sprungit senare än vanligt.
Havet låg blått och klart framför henne, men inom henne brusade en storm. Helen sträckte på sig och drog armarna tätare runt sig, kunde inte sluta skaka. ”Nu gick någon över min grav”, brukade hennes mor alltid säga. Och lite så var det kanske. Inte att någon gick över hennes grav. Men över en grav.
Tiden hade lagt sin slöja över det som varit, minnesbilderna var så vaga. Det hon kunde minnas var rösterna, de som ville veta exakt vad som hade hänt. De sa samma sak gång på gång tills hon inte längre visste vad som var deras sanning och vad som var hennes.
Då hade det känts omöjligt att återvända hit, att bygga en tillvaro här. Men viskningarna och ropen blev under åren allt lägre, förvandlades till ett lågt mummel, för att till slut tystna helt. Det hade känts som om hon återigen var en självklar del av tillvaron.
Men nu skulle pratet komma igång igen. Allt skulle dras upp. Och som så ofta här i livet sammanföll händelserna. Hon hade inte sovit på flera veckor efter att hon fått brevet från Erica Falck, där hon berättade att hon skrev en bok och gärna ville träffa Helen. Tabletterna hon klarat sig utan i så många år hade hon blivit tvungen att förnya receptet på. Utan dem hade hon aldrig klarat av nästa nyhet: Marie var tillbaka.
Trettio år hade gått. Stilla och utan åthävor hade hon och James levt sitt liv, och hon visste att det var så James ville ha det. Till slut kommer de att sluta prata, hade han sagt. Och han hade fått rätt. Deras mörka stunder var fort över, bara hon kunde se till att allt flöt som det skulle. Och minnena hade hon kunnat hålla undangömda. Tills nu. Bilderna blixtrade till. Maries ansikte var så tydligt framför henne. Och Stellas glada leende.
Återigen riktade Helen blicken mot havet, försökte följa de få vågorna. Men bilderna ville inte riktigt släppa taget. Marie var tillbaka, och med henne undergången.
”Ursäkta, var kan jag hitta en toalett?”
Sture från församlingen såg uppmuntrande på Karim och de andra som hade samlats för svenskundervisning på flyktingförläggningen i Tanumshede.
Alla upprepade frasen så gott de kunde. ”Ursäkta, var kan jag hitta en toalett?”
”Vad kostar en sådan här?” fortsatte Sture.
Kören igen. ”Vad kostar en sådan här?”
Karim kämpade med att koppla ihop ljuden som Sture fick fram där borta vid tavlan med texten framför honom. Allt var så annorlunda. Bokstäverna de skulle tyda, ljuden de skulle forma.
Han tittade sig runt i rummet och såg en tapper skara på sex personer. De andra var antingen ute i solen och spelade boll eller låg inne i stugorna. En del försökte sova bort dagen och minnena medan andra mejlade med vänner och släktingar som var kvar och fortfarande gick att nå, eller så surfade de runt på nyhetssidor. Inte för att det fanns så mycket information att få. Regeringen spred bara propaganda, och nyhetsorganen runt om i världen hade svårt att få dit sina korrespondenter. Karim hade själv varit journalist i sitt förra liv och han förstod svårigheterna med att få fram korrekt och uppdaterad rapportering från ett land i krig som var så söndertrasat både inifrån och utifrån som Syrien.
”Tack för att ni bjöd hem oss.”
Karim fnös till. Det var en fras han aldrig skulle få användning för. Om det var något han snabbt hade lärt sig så var det att svenskar var reserverade. De hade ingen kontakt alls med svenskar, förutom med Sture och de som arbetade på flyktingförläggningen.
Det var som om de hamnat i ett litet land i landet, isolerade från omvärlden. De hade bara sällskap av varandra. Och minnena av Syrien. De bra, men framför allt de dåliga. De som många upplevde om och om igen. Själv försökte Karim förtränga allt. Kriget som blev till vardag. Den långa resan till det förlovade landet i norr.
Han hade klarat sig. Liksom hans älskade Amina och deras juveler Hassan och Samia. Det var det enda som räknades. Han hade lyckats föra dem till tryggheten, ge dem en möjlighet till en framtid. Kropparna som flöt i vattnet trängde sig på i drömmarna men när han öppnade ögonen var de borta. Han och hans familj var här. I Sverige. Inget annat betydde något.
”Hur man säger när man sex med någon?”
Adnan skrattade åt sina egna ord. Han och Khalil var de yngsta killarna här. De satt bredvid varandra och hetsade varandra.
”’Visa respekt”, sa Karim på arabiska och blängde på dem.
Han ryckte ursäktande på axlarna åt Sture som nickade lätt.
Khalil och Adnan hade kommit hit på egen hand, utan familj, utan vänner. De hade lyckats ta sig från Aleppo innan det blev för farligt att fly därifrån. Fly eller stanna. Båda sakerna medförde livsfara.
Karim kunde inte förmå sig att vara arg trots deras uppenbara respektlöshet. De var barn. Rädda och ensamma i ett främmande land. Kaxigheten var det enda de hade. Allt var främmande för dem. Karim hade pratat lite med dem efter lektionerna. Deras familjer hade samlat ihop varenda krona de hade för att kunna ge dem möjlighet att komma hit. Det var mycket som låg på dessa pojkars axlar. De kastades inte bara in i en främmande värld, utan hade också krav på sig att så snart som möjligt skapa sig ett liv där de kunde rädda sina familjer från kriget. Men även om han förstod dem var det inte acceptabelt att vara respektlös mot sitt nya hemland. Hur rädda svenskarna än var för dem så hade de välkomnat dem. Gett dem tak över huvudet och mat för dagen. Och Sture stod här på sin lediga tid och kämpade med att lära dem fråga om vad saker kostade och var toaletten låg. Karim kanske inte förstod sig på svenskarna, men han var dem evigt tacksamma för vad de gjort för hans familj. Alla delade inte den inställningen, och de som inte respekterade sitt nya land förstörde för dem och fick svenskarna att betrakta alla med misstänksamhet.
”Vilket fint väder det är i dag”, sa Sture tydligt framme vid tavlan.
”Vilket fint väder det är i dag”, upprepade Karim och log mot honom.
Efter två månader i Sverige förstod han svenskarnas tacksamhet över att solen sken. ”Jävla skitväder” var en av de första meningarna han lärde sig på svenska. Fast han fick fortfarande inte riktigt till det där sje-ljudet.

”Hur mycket sex tror du att man har i den åldern?” sa Erica och tog en klunk av sitt rosévin.
Annas skratt fick de andra gästerna på Café Bryggan att stirra på dem.
”På riktigt, syrran? Är det sådant du går runt och funderar på? Hur mycket Patriks morsa ligger?”
”Ja, men jag tänker på det ur ett lite vidare perspektiv”, sa Erica och tog en sked till av skaldjursgrytan. ”Hur många år har man kvar av ett bra sexliv? Tappar man intresset någonstans längs vägen? Ersätts sexlusten av en oemotståndlig lust att lösa korsord eller sudoku och äta bridgeblandning, eller är den konstant?”
”Alltså …”
Anna skakade på huvudet och lutade sig tillbaka i stolen i ett försök att hitta en bekväm position. Erica fick en klump i magen när hon såg på henne. För inte alltför länge sedan var de med om den fruktansvärda bilolyckan som gjorde att Anna förlorade barnet hon väntade. Ärren i ansiktet skulle för alltid finnas där. Men nu skulle hon snart föda sitt och Dans kärleksbarn. Livet kunde verkligen överraska en.
”Tror du till exempel att …”
”Om du ens är i närheten av att säga ’mamma och pappa’ nu, så reser jag mig upp och går”, sa Anna och satte upp en hand. ”Det vill jag inte ens tänka på.”
Erica flinade.
”Okej, jag tar inte mamma och pappa som exempel, men hur ofta tror du Kristina och Byggare Bob har sex?”
”Erica!” Anna satte händerna för ansiktet och skakade åter på huvudet. ”Och ni måste sluta kalla stackars Gunnar för Byggare Bob bara för att han råkar vara snäll och händig.”
”Okej, låt oss prata om bröllopet istället. Har du också blivit inkallad som smakråd för klänningen? Det kan väl inte bara vara jag som ska tycka till och försöka hålla god min när hon visar upp den ena gräsliga, tantiga skapelsen efter den andra.”
”Nejdå, hon har frågat mig också”, sa Anna och försökte luta sig fram för att äta sin räksmörgås.
”Lägg mackan på magen istället”, föreslog Erica med ett leende och belönades med en ilsken blick från Anna.
Hur mycket Dan och Anna än längtade efter den här bebisen var det inte någon större njutning att vara gravid i den här högsommarvärmen och Annas mage var, minst sagt, gigantisk.
”Men kan vi inte försöka styra upp det lite? Kristina har så fin figur, hon har ju smalare midja och snyggare bröst än jag har – hon vågar aldrig visa det bara. Tänk vad vacker hon skulle vara i ett spetsfodral med lite urringning!”
”Håll mig utanför om du vill försöka dig på någon form av make-over på Kristina”, sa Anna. ”Jag tänker säga att hon ser fantastisk ut oavsett vad hon visar upp.”
”Fegis.”
”Om du sköter din svärmor så sköter jag min.”
Anna tog njutningsfullt en tugga av räkmackan.
”Ja, för Esther är så fasligt besvärlig”, sa Erica och såg framför sig Dans rara mamma som aldrig någonsin skulle uttrycka minsta kritik eller några avvikande åsikter.
Det visste Erica av egen erfarenhet, ända sedan den avlägsna tid då hon själv hade varit tillsammans med Dan.
”Nej, du har rätt, jag har tur med henne”, sa Anna och svor sedan till när hon tappade räksmörgåsen på magen.
”Äh, bekymra dig inte om det, ingen ser ändå magen när du har sådana där enorma bazookas”, sa Erica och pekade på Annas G-kupor.
”Håll käften.”
Anna torkade så gott hon kunde bort majonnäs från klänningen. Erica lutade sig fram, tog lillasysterns ansikte mellan händerna och pussade henne på kinden.
”Vad var det där?” sa Anna häpet.
”Jag tycker om dig”, sa Erica enkelt och höjde sitt glas. ”För oss, Anna. För dig och mig och vår galna familj. För allt vi varit igenom, för allt vi överlevt, och för att vi inte längre har några hemligheter för varandra.”
Anna blinkade några gånger och höjde sedan sitt glas med cola och skålade med Erica.
”För oss.”
För ett ögonblick tyckte Erica att hon anade ett mörkt blänk i Annas blick, men sekunden efter var det borta. Hon måste ha inbillat sig.

Sanna böjde sig över schersminbusken och drog in dess doft. Den lugnade henne inte som den brukade göra. Kunder rörde sig omkring henne, lyfte på krukor och lade blomjord på skottkärror, men hon registrerade dem knappt. Det enda hon kunde se framför sig var Marie Walls falska leende.
Sanna kunde inte fatta att hon var tillbaka. Efter alla dessa år. Som om det inte var nog med att tvingas möta Helen i byn, tvingas nicka åt henne.
Hon hade accepterat att Helen fanns på nära håll, att hon när som helst kunde springa på henne. Hon kunde se skulden i Helens ögon, kunde se hur den åt upp henne mer och mer för varje år som gick. Men Marie hade aldrig visat någon ånger, hennes leende ansikte syntes i varenda kändistidning.
Och nu var hon tillbaka. Falska, vackra, skrattande Marie. De hade gått i samma klass i kyrkskolan och samtidigt som Sanna avundsjukt betraktat Maries långa ögonfransar och långa blonda hår som lockade sig ända ner till svanken, så hade hon sett det svarta i henne.
Tack och lov slapp Sannas föräldrar se Marie leende i byn. Sanna hade varit tretton när mamma gått bort i levercancer och femton när pappa hade gett upp andan. Läkarna hade aldrig kunnat ge en exakt dödsorsak men Sanna visste vad som hänt. Han hade sörjt ihjäl sig.
Sanna skakade på huvudet och huvudvärken gjorde sig påmind.
De hade tvingat henne att flytta in hos moster Linn, men hon hade aldrig känt sig hemma där. Linns och morbror Pauls egna barn var flera år yngre än Sanna och de visste inte vad de skulle göra med en föräldralös tonåring. De hade aldrig varit elaka eller dumma, de hade nog gjort så gott de kunnat, men de förblev främlingar.
Hon hade valt ett naturbruksgymnasium långt bort och börjat jobba nästan direkt efter studenten. Sedan dess hade hon levt för sitt arbete. Hon drev den här lilla handelsträdgården strax utanför Fjällbacka, tjänade inte mycket, men tillräckligt för att klara försörjningen för sig och dottern. Mer behövde hon inte.
Hennes föräldrar förvandlades till levande döda när Stella hittades mördad, och på sätt och vis förstod hon dem. Vissa människor föddes med ett starkare ljus än andra och Stella hade varit en av dem. Alltid glad, alltid snäll, alltid proppfull av pussar och kramar som hon delade ut till alla i sin närhet. Om Sanna kunnat dö istället för Stella den där varma sommarmorgonen så hade hon gjort det.
Men det var Stella som man hade funnit flytande där i tjärnen. Efter det fanns inget kvar.
”Ursäkta, men finns det någon ros som är mer lättskött än de andra?”
Sanna ryckte till och tittade upp på kvinnan som kommit fram till henne utan att hon märkt det.
Kvinnan log mot Sanna och hennes rynkiga ansikte slätades ut.
”Jag älskar rosor men har tyvärr inte begåvats med några gröna fingrar.”
”Spelar färgen någon roll?” frågade Sanna.
Hon var expert på att hjälpa folk hitta vilka plantor de passade ihop med. Vissa passade bättre med blommor som behövde mycket omvårdnad och uppmärksamhet. De kunde få en orkidé att trivas och blomstra, och de kunde få många lyckliga år tillsammans. Andra klarade knappt av att ta hand om sig själva och behövde tåliga, starka växter. Inte nödvändigtvis kaktusar, dem sparade hon för de allra svåraste fallen, men hon kunde till exempel föreslå en fredslilja eller en monstera. Och hon satte en ära i att alltid para ihop rätt växt med rätt människotyp.
”Rosa”, sa damen drömskt. ”Jag älskar rosa.”
”Vet du då har jag precis rätt ros för dig. En pimpinellros. Det viktigaste att tänka på är att du lägger lite extra omsorg vid planteringen. Gräv en djup grop och vattna ordentligt. I med lite gödsel, jag skickar med dig rätt sort, och sedan ner med rosenbusken i jorden. Fyll på med jord och vattna igen. Det är väldigt viktigt med vattningen i början när rötterna slår rot. Sedan handlar det mer om underhåll så att den inte torkar ut. Och klipp gärna ner den varje år framåt vårkanten, man brukar säga att det ska göras när björkarna får musöron.”
Damen tittade förälskat på rosenbusken som Sanna placerat i hennes kundvagn. Hon förstod henne precis. Det var något särskilt med rosor. Hon jämförde ofta människor med blommor. Om Stella varit en blomma hade hon definitivt varit en ros. En gallicaros. Vacker, magnifik, lager på lager av blomblad.
Kvinnan harklade sig.
”Är allt som det ska?” frågade hon.
Sanna skakade på huvudet, insåg att hon återigen försvunnit in i minnena.
”Allt är bra, bara lite trött. Den här värmen …”
Kvinnan nickade åt hennes svävande ord.
Men nej, allt var inte som det skulle. Ondskan hade återvänt. Sanna kände den lika tydligt som doften av rosor.

Att ha semester med barn kunde inte riktigt kvala in som ledighet, tänkte Patrik. Det var en konstig kombination av helt underbart och fullkomligt utmattande. Särskilt nu när han ensam hade ansvar för alla tre barnen medan Erica åt lunch med Anna. Han hade dessutom, mot bättre vetande, gått ner till stranden eftersom barnen hade börjat klättra på väggarna hemma. Det brukade vara lättare att få dem att hålla sams om han höll dem sysselsatta, men han hade förträngt hur just strandmiljön försvårade allt. För det första var det drunkningsrisken. Deras hus låg i Sälvik precis ovanför badplatsen och han hade många gånger vaknat kallsvettig då han drömt att något av barnen smitit ut och irrat sig ner till havet. Sedan var det sanden. Noel och Anton envisades inte bara med att kasta den på andra barn, vilket ledde till att Patrik fick arga blickar från andra föräldrar, av någon outgrundlig anledning tyckte de också om att stoppa den i munnen. Själva sanden gick väl an, men Patrik ryste vid tanken på alla andra äckliga saker som kunde följa med in i deras små munnar. Han hade redan ryckt bort en fimp från Antons sandiga näve, och det var bara en tidsfråga innan en glasbit följde med. Eller en snuspåse.
Tack gode gud för Maja. Patrik hade ibland dåligt samvete för att hon tog så stort ansvar för sina småbröder, men Erica brukade alltid hävda att Maja tyckte om att göra det. Precis som hon hade tyckt om att ta hand om sin lillasyster.
Nu bevakade Maja tvillingarna så att de inte gick för långt ut i vattnet, lotsade med en bestämd hand upp dem på torrare land, kontrollerade vad de stoppade i munnen och borstade av de barn som hennes småbröder kastat sand på. Patrik önskade ibland att hon inte var så ordentlig hela tiden. Han fruktade att hon hade många magsår framför sig om hon fortsatte vara en sådan här duktig flicka.
Ända sedan hjärtattacken några år tidigare visste han hur viktigt det var att ta hand om sig själv och unna sig vila och avkoppling. Frågan var bara om semester med barn gav just det. Även om han älskade sina barn mer än någonting annat var han tvungen att erkänna för sig själv att han ibland längtade till lugnet på Tanumshede polisstation.

Marie Wall lutade sig tillbaka i solstolen och sträckte sig efter sin drink. En bellini. Champagne med persikojuice. Ja, inte som på Harry’s i Venedig, tyvärr. Inga färska persikor här inte. Snarare en snabbvariant med den billiga champagne som snåljåparna på filmbolaget fyllt hennes kylskåp med, blandat med persikojuice från Proviva. Men det fick duga. Hon hade krävt att ingredienser till bellinis skulle finnas på plats när hon anlände.
Det var en högst besynnerlig känsla att vara tillbaka. Ja, inte tillbaka i huset förstås. Det var rivet och borta sedan länge. Hon kunde inte låta bli att undra om de som ägde det nya huset som byggts på den gamla tomten någonsin hemsöktes av onda andar efter allt som utspelats där. Troligtvis inte. Ondskan gick nog i graven med hennes föräldrar.
Marie tog en ny klunk av bellinin. Hon undrade var ägarna till det här huset befann sig. En vecka i augusti med strålande sommarväder borde vara den tid på året man hade mest glädje av ett hus som måste ha kostat många miljoner både att köpa och inreda. Även om man inte var i Sverige så ofta. Men antagligen var de i det chateauliknande stället i Provence som Marie hittat när hon googlat på dem. Rika människor nöjde sig sällan med mindre än det mesta av allt. Inklusive semesterhus.
Hon var ändå tacksam för att de hyrde ut huset. Det var hit hon skyndade när filminspelningen var klar för dagen. Hon visste att det inte kunde hålla i längden, någon dag skulle hon möta Helen igen, återigen slås av hur mycket de en gång betytt för varandra och hur mycket som var förändrat nu. Men hon var inte redo för det än.
”Mamma!”
Marie blundade. Ända sedan Jessie föddes hade hon försökt få henne att använda hennes förnamn istället för den där rysliga etiketten, men förgäves. Ungen hade envisats med att kalla henne ”mamma”, som om hon genom det kunde förvandla Marie till en sådan där rultig bullmammatyp.
”Mamma?”
Ljudet kom strax bakifrån och Marie insåg att hon inte kunde gömma sig.
”Ja?” sa hon och sträckte sig efter glaset.
Bubblorna rev i strupen. Kroppen blev mjukare och följsammare för varje klunk.
”Jag och Sam tänkte åka ut med hans båt en sväng, går det bra?”
”Ja, det är klart”, sa Marie och tog ännu en klunk.
Hon kisade mot dottern under solhatten.
”Vill du ha?”
”Mamma jag är femton”, sa Jessie med en suck.
Herregud, Jessie var så präktig att det var svårt att tro att hon var hennes dotter. Tack och lov hade hon i alla fall lyckats träffa en kille sedan de kom till Fjällbacka.
Marie sjönk ner i solstolen och slöt ögonen, men öppnade dem strax igen.
”Varför står du kvar där?” sa hon. ”Du skuggar mig. Jag försöker få lite solbränna här. Jag ska filma efter lunch och de vill att jag ska se naturligt brun ut. Ingrid såg ut som en pepparkaka under somrarna på Dannholmen.”
”Jag …” Jessie började säga något, men vände sedan på klacken och gick.
Marie hörde ytterdörren smälla igen, hårt, och log för sig själv. Äntligen ensam.

Bill Andersson öppnade locket på korgen och tog fram en av de mackor som Gun gjort i ordning. Han tittade uppåt innan han snabbt stängde locket igen. Måsarna var snabba och om man inte passade sig kunde de ta all lunch. Man var särskilt sårbar här ute på bryggan.
Gun buffade honom i sidan.
”Det är en bra idé”, sa hon. ”Galen, men bra.”
Bill slöt ögonen och tog en tugga på mackan.
”Menar du det eller är det bara som du säger för att göra din gubbe glad?” sa han.
”Sedan när säger jag saker bara för att göra dig glad?” sa Gun och Bill blev tvungen att ge henne rätt på den punkten.
Under deras fyrtio år tillsammans var det få tillfällen då hon inte varit brutalt ärlig.
”Ja, jag har faktiskt gått och grunnat på det här ända sedan den där bion, och jag tycker det borde fungera här också. Jag snackade med Rolf uppe på flyktingförläggningen och de har det inte särskilt roligt där. Folk är så fega att de inte ens vågar närma sig dem.”
”Här i Fjällbacka räcker det med att du är inflyttad från Strömstad som jag för att du ska ses som utböling. Det kanske inte är så konstigt att de inte står med armarna öppna för syrier.”
Gun sträckte sig efter en fralla till, nyinköpt från Zetterlinds, och lade på ett tjockt lager smör.
”Då är det på tiden att folk börjar ändra inställning”, sa Bill och slog ut med armen. ”Här har vi människor som flytt med ungar och allt från krig och elände och haft lika mycket elände på vägen, då måste vi kunna se till att folk börjar prata med dem. Om man kan lära folk från Somalia att åka skridskor och spela bandy så borde man väl kunna lära syrier att segla? Ligger det vid vatten, förresten? De kanske redan kan det?”
Gun skakade på huvudet.
”Ingen aning hjärtat, du får googla.”
Bill sträckte sig efter iPaden som låg intill dem efter förmiddagens sudokuutmaning.
”Jo, Syrien ligger vid vatten, men det kan vara svårt att veta hur många som har varit vid kusten. Jag har alltid sagt att alla kan lära sig segla, det här blir ett bra tillfälle att bevisa det.”
”Men räcker det inte att de får nöjessegla? Måste de tävla?”
”Det var det som var hela grejen i Trevligt folk. Att de motiverades av en riktig utmaning. Det blev liksom ett statement.”
Bill log. Tänk att han kunde uttrycka sig så att det lät både insatt och genomtänkt.
”Ja, fast varför måste det vara ett – vad sa du? – statement då?”
”Annars får det inte samma genomslag. Om fler blir inspirerade, precis som jag blev, kan det spridas som ringar på vattnet, och det blir lättare för flyktingar att komma in i samhället.”
Bill såg framför sig hur han startade en nationell rörelse. Stora förändringar måste börja någonstans. Och det som började med VM i bandy för somalier och fortsatte med segling för syrier, kunde sluta precis var som helst!
Gun lade sin hand över hans och log mot honom.
”Jag åker och pratar med Rolf redan i dag, och ser till att få ett möte på förläggningen”, sa Bill och tog en fralla till.
Efter en stunds tvekan tog han ytterligare en av frallorna och kastade den till måsarna. De hade trots allt också rätt att äta.

Eva Berg ryckte upp blasten och lade den i korgen bredvid sig. Hjärtat tog som vanligt några extra skutt när hon såg ut över markerna. Allt det här var deras. Gårdens historia hade aldrig besvärat dem. Varken hon eller Peter var särskilt vidskepliga. Men visst hade det varit mycket prat när de köpt familjen Strands gård för tio år sedan, om alla olyckor som drabbat dem. Men såvitt Eva förstod så handlade det om en stor tragedi som sedan hade orsakat allt det andra. Lilla Stellas död hade lett till familjen Bergs tragiska öde, och det hade inget med gården att göra.
Eva böjde sig framåt och sökte vidare efter ogräs, ignorerade värken i knäna. För henne och Peter var gården ett paradis. De kom från staden, om nu Uddevalla kunde kallas stad, men hade alltid drömt om landet. Gården utanför Fjällbacka hade varit perfekt i alla avseenden. Att priset var lågt på grund av det som hänt här gjorde bara att de hade råd med gården. Eva hoppades att de hade lyckats fylla det här stället med tillräckligt mycket kärlek och positiv energi.
Bäst av allt var hur bra Nea trivdes. De hade döpt henne till Linnea, men ända sedan hon var liten hade hon kallat sig själv för Nea och det hade blivit naturligt för Eva och Peter att också säga det. Nu var hon fyra år och så bestämd och egensinnig att Eva bävade för tonåren. Men det verkade inte bli fler barn för henne och Peter, så de skulle åtminstone kunna lägga allt fokus på Nea när den tiden kom. Just nu kändes den väldigt avlägsen. Nea for runt på gården bland djuren som en liten energiboll, med det blonda håret hon ärvt av Eva som en sky runt det ljusa ansiktet. Eva var alltid rädd att hon skulle bränna sig i solen, men hon verkade bara få ännu fler fräknar.
Hon satte sig upp och torkade svetten ur pannan med handleden för att inte bli nedsmutsad av trägårdshandskarna. Hon älskade att rensa i grönsakslandet. Det var en sådan underbar kontrast till hennes vanliga kontorsjobb. Den barnsliga lyckan i att se hur fröerna hon sådde blev till plantor som växte och frodades och till slut kunde skördas. De odlade bara till husbehov, gården var inget de kunde försörja sig på, men de hade lite av ett självhushåll, ett grönsaksland, en örtagård och en potatisåker. Ibland kunde hon få dåligt samvete över hur bra de hade det. Livet hade blivit bättre än hon någonsin kunnat föreställa sig, och hon behövde inget mer på denna jord än Peter, Nea och deras hem på gården.
Eva tog sig bort till morötterna. Långt borta såg hon Peter komma på traktorn. När de inte var lediga jobbade han på Tetra Pak, men all sin fritid tillbringade han helst sittande i traktorn. I morse hade han åkt ut tidigt, långt innan hon vaknade, och tagit med sig matsäck och en termos kaffe. De hade en bit skog som tillhörde gården som han bestämt sig för att gallra i, så hon visste att han skulle komma tillbaka med ved inför vintern, svettig och skitig, med ömmande muskler och ett stort leende.
Hon lade morötterna i en stor korg och ställde den åt sidan, de skulle vara till middagen i kväll. Sedan tog hon av sig trädgårdshandskarna och lade dem bredvid korgen och gick mot Peter. Hon kisade och försökte få syn på Nea i traktorn. Hon hade säkert somnat, som hon alltid brukade göra där. Det hade varit en tidig morgon för henne, men hon älskade att vara med Peter i skogen. Hon kanske älskade sin mor, men hon dyrkade sin far.
Peter körde upp traktorn på gårdsplanen.
”Hej älskling”, sa Eva när han stängt av traktorn.
Hjärtat slog några dubbelslag när hon såg hans leende. Fortfarande, efter alla dessa år, gjorde han henne knäsvag.
”Hej hjärtat! Har ni haft en bra dag?”
”Ja …”
Vad menade han med ”ni”?
”Ni då?” sa hon snabbt.
”Vilka ni?” sa Peter och gav henne en svettig puss.
Han tittade sig omkring.
”Var är Nea? Sover hon middag?”
Öronen susade och långt borta hörde Eva sig själva säga:
”Jag trodde hon var med dig.”
De tittade på varandra medan deras värld rämnade.


Fallet Stella
Linda såg på Sanna där hon satt och studsade i sätet.
”Vad tror du att Stella kommer att säga när hon får syn på alla dina kläder?”
”Jag tror att hon kommer att bli glad”, sa Sanna med ett leende som gjorde att hon för en sekund var så lik sin lillasyster. Sedan rynkade hon pannan på det sätt som var så typiskt för henne. ”Men hon kanske blir avundsjuk också.”
Linda log när hon körde in på gårdsplanen. Sanna hade alltid varit en sådan omtänksam storasyster.
”Vi får förklara för henne att hon också kommer att få fina kläder när det är hennes tur att börja skolan.”
Hon hann knappt stanna bilen förrän Sanna hoppade ur och öppnade baksätet för att plocka åt sig sina kassar.
Ytterdörren öppnades och Anders kom ut på bron.
”Förlåt att vi är lite sena”, sa Linda. ”Vi tog en fika först.”
Anders såg på henne med en konstig min.
”Jag vet att det är dags för middag snart, men Sanna ville så gärna gå på kafé”, fortsatte Linda och log mot dottern som gav sin pappa en snabb kram och sprang in i huset.
Anders skakade på huvudet.
”Det är inte det. Jag … Stella har inte kommit hem.”
”Har hon inte?”
En blick på Anders fick magen att dra ihop sig.
”Nej, och jag har ringt till både Marie och Helen. Ingen av dem är hemma.”
Linda andades ut och stängde bildörren.
”Men du ser, de har säkert blivit försenade. Du vet hur Stella är, hon ville säkert gå genom skogen och visa allt.”
Hon pussade Anders på munnen.
”Du har säkert rätt”, sa han men såg inte övertygad ut.
Telefonen började ringa och Anders skyndade in i köket för att svara.
Linda rynkade pannan när hon böjde sig ner för att ta av sig skorna. Det var inte likt Anders att bli så uppjagad. Men han hade så klart gått omkring här i en timme och undrat vad som hänt.
När hon reste sig upp stod Anders framför henne. Uttrycket i ansiktet fick krampen i magen att komma tillbaka med full kraft.
”Det var KG som ringde. Helen är hemma nu och de ska äta middag. KG har ringt hem till Marie och enligt honom påstår båda flickorna att de lämnade Stella vid femtiden.”
”Men vad säger du?”
Anders drog på sig sina gympaskor.
”Jag har letat överallt här på gården, men hon kanske har gett sig in i skogen igen och gått vilse.”
Linda nickade.
”Vi måste åka ut och leta.”
Hon gick bort till trappan och ropade upp mot övervåningen.
”Sanna? Pappa och jag ska bara leta efter Stella. Hon är nog i skogen. Du vet hur mycket hon älskar att vara där. Vi kommer snart!”
Hon såg på sin man. Inte visa Sanna något av den oro de kände.
Men en halvtimme senare kunde de inte längre dölja den för varandra. Anders greppade ratten så hårt att knogarna vitnade. Efter att ha letat igenom skogen intill tomten hade de åkt fram och tillbaka längs vägen, krypkört förbi alla ställen där de visste att Stella brukade hålla till. Men de hade inte sett en skymt av henne.
Linda lade en hand på Anders knä.
”Vi måste åka tillbaka nu.”
Anders nickade och såg på henne. Oron i hans blick var en skrämmande spegel av hennes egen.
De måste ringa polisen.
Gösta Flygare hade inget emot att jobba på sommaren. Förutom några golfrundor då och då hade han ändå inget bättre för sig. Visst kom Ebba och hälsade på ibland, men med en ny bebis blev det längre mellan tillfällena och det förstod han. För honom räckte det att han hade en stående inbjudan att komma och hälsa på hos Ebba i Göteborg och att den var genuin och uppriktigt menad. En liten dos av det som blivit hans familj var mer än ingenting. Och det var bättre att Patrik som hade små barn fick ledigt mitt i sommaren. Han och Mellberg kunde sitta här, som två gamla parhästar, och sköta de ärenden som kom in. Martin kom ändå in titt som tätt, för att kolla till ”gubbarna” som han retsamt sa, men Gösta trodde att han bara ville ha lite sällskap. Martin hade inte träffat någon ny kvinna efter att Pia gick bort och det tyckte Gösta var synd. Det var en fin grabb. Och dottern hans behövde lite kvinnlig omvårdnad. Nu visste han att Annika, stationens sekreterare, tog sig an flickan ibland, med svepskälet att Tuva skulle få leka med hennes dotter Leia. Men det räckte inte hela vägen. Flickan behövde en mamma också. Men Martin var inte redo för ett nytt förhållande, och då var det så det var. Kärleken kom när den kom, och för Gösta hade det bara funnits en enda kvinna. Han tyckte bara att Martin var lite för ung för att ha det så.
Gösta bläddrade i pappershögen han hade framför sig. Att det inte var så lätt att hitta en ny kärlek, det förstod han. Man kan inte jäkta fram känslor och utbudet är en aning begränsat när man lever på en liten ort. Dessutom hade Martin varit något av en kvinnokarl innan han träffade Pia, så det riskerade att bli andra vändan i en del fall. Och enligt Göstas syn på saken blev det sällan bättre vid ett återbesök om det inte hade fungerat första gången. Men vad visste han? Hans livs kärlek hade varit hustrun Maj-Britt som han hade delat hela sitt vuxna liv med. Det fanns ingen vare sig före eller efter henne.
En gäll telefonsignal väckte honom ur hans grubblerier.
”Tanumshede polisstation.”
Han lyssnade intensivt på rösten i andra änden.
”Vi kommer. Vad är adressen?”
Gösta antecknade, lade på och rusade in i rummet bredvid utan att knacka.
Mellberg ryckte till när han väcktes ur sin djupa sömn.
”Vad fan?” sa han och stirrade på Gösta.
Håret som han hade uppsnurrat på huvudet i ett fåfängt försök att dölja flinten föll ner på vänster sida av huvudet, men han svingade snabbt och vant upp det igen.
”Försvunnet barn”, sa Gösta. ”Fyra år. Varit borta sedan i morse.”
”I morse? Och föräldrarna ringer först nu?” sa Mellberg och for upp ur stolen.
Gösta tittade på sitt armbandsur. Klockan var strax efter tre.
Försvunna barn tillhörde inte vanligheterna. På somrarna handlade det mestadels om fyllor, inbrott och stölder, misshandel och möjligtvis våldtäktsförsök.
”De trodde båda att hon var med den andra föräldern. Jag sa att vi kommer direkt.”
Mellberg stack fötterna i skorna som stod bredvid skrivbordet. Hans hund Ernst, som också hade vaknat, lade trött ner huvudet efter att ha konstaterat att uppståndelsen inte verkade ha något som helst att göra med att han skulle få vare sig en promenad eller något ätbart.
”Var är det?” frågade Mellberg och småsprang efter Gösta bort till garaget.
Han andades tungt när de kom fram till bilen.
”Det är Bergs gård”, sa Gösta. ”Där familjen Strand bodde.”
”Aj fan”, sa Mellberg.
Han hade bara hört och läst om det gamla fallet som inträffat långt innan han kom till Fjällbacka. Men Gösta hade varit där när det hände. Och det här kändes alltför välbekant.

”Hallå?”
Patrik borstade av handen innan han svarade, men telefonen blev ändå sandig. Med sin lediga hand viftade han åt barnen att komma och plockade upp ett paket med mariekex och en låda med äppelklyftor. Noel och Anton kastade sig över kexpaketet och försökte slita det ur händerna på varandra, vilket ledde till att hela paketet föll ner i sanden och större delen av kexen trillade ut. Flera andra föräldrar tittade på dem och Patrik riktigt kände hur de fnyste. Och det var inte utan att han förstod dem. Han tyckte att både han och Erica var relativt kompetenta föräldrar, ändå uppförde sig tvillingarna emellanåt som om de var uppfostrade av vargar.
”Vänta, Erica”, sa han och plockade med en suck upp ett par av kexen och blåste bort sandkorn från dem.
Noel och Anton hade redan ätit så mycket sand att lite till nog inte skulle göra någon större skada.
Maja tog lådan med äppelklyftor, satte sig med den i knäet och tittade ut över badplatsen. Patrik betraktade hennes lilla smala rygg och håret som lockade sig av fukten i nacken. Hon var så oerhört fin där hon satt, trots att han som vanligt hade misslyckats med att få till en tofs.
”Så, nu kan jag prata. Vi är nere på stranden och hade just en liten kexincident som var tvungen att åtgärdas …”
”Okej”, sa Erica. ”Men annars är allt bra?”
”Ja visst, det går jättebra”, ljög han medan han återigen försökte torka av sanden på händerna mot badbyxorna.
Noel och Anton plockade upp kex ur sanden och fortsatte mumsa medan det ljudligt knastrade mellan deras tänder. En mås cirklade ovanför dem och väntade på att de skulle lämna kexen obevakade om så bara för en sekund. Men den skulle nog få se sig snuvad på konfekten. Tvillingarna kunde trycka i sig en rulle mariekex på världsrekordtid.
”Jag är färdig med lunchen nu”, sa Erica. ”Ska jag komma ner till er?”
”Ja, gärna”, sa Patrik. ”Ta med dig lite kaffe i en termos bara, orutinerat nog glömde jag det.”
”Uppfattat. Your wish is my command.”
”Tack, älskling, du anar inte hur mycket jag längtar efter en kopp kaffe just nu.”
Han log när han lade på. Vilken ynnest det var att han efter fem år och tre småbarn fortfarande kände fjärilar i magen när han hörde sin frus röst i telefonen. Erica var det bästa som hänt honom. Ja, förutom barnen förstås, men utan Erica hade han å andra sidan inte haft dem.
”Var det mamma?” sa Maja och skuggade ögonen med handen när hon vände sig mot honom.
Herregud, vad lik sin mor hon var i vissa vinklar. Patrik var innerligt glad för det. Erica var ju det vackraste han visste.
”Ja, det var mamma, hon kommer hit.”
”Jaaa!” ropade Maja.
”Vänta, det ringer från jobbet, jag måste bara snabbt ta det här”, sa Patrik och tryckte ett sandigt finger på den gröna luren.
Det stod ”Gösta” på displayen och han visste att kollegan inte skulle ringa och störa på semestern om det inte var något viktigt.
”Hej Gösta”, sa han, ”ett ögonblick bara. Maja, kan du ge killarna några äppelbitar också? Och ta bort den där gamla godisklubbpinnen som Noel precis är på väg att suga på … Tack, gumman.”
Han förde telefonen till örat igen.
”Förlåt Gösta, nu lyssnar jag, jag är på stranden nere i Sälvik med ungarna och kaos är bara förnamnet …”
”Jag är ledsen att störa mitt i semestern”, sa Gösta, ”men jag tänkte att du kanske ville veta att vi fått in en anmälan om ett försvunnet barn. En liten flicka som varit försvunnen ända sedan i morse.”
”Vad fan säger du? Sedan i morse?”
”Ja, vi har ingen närmare uppgift än så, men jag och Mellberg är på väg till föräldrarna nu.”
”Och var bor de?”
”Det var just det. Hon försvann från Bergs gård.”
”Åh fan”, sa Patrik och blev alldeles kall. ”Var det inte där Stella bodde?”
”Jo, just den gården är det.”
Patrik betraktade sina egna barn som nu lekte någorlunda fridfullt i sanden. Bara tanken på att någon av dem skulle försvinna fick honom att må illa. Han behövde inte lång tid på sig för att bestämma sig. Även om Gösta inte sa det rakt ut förstod Patrik att han ville ha hjälp av någon annan än Mellberg.
”Jag kommer”, sa han. ”Erica är här om en kvart ungefär, och då kan jag åka.”
”Vet du var gården ligger?”
”Absolut”, svarade Patrik.
Nog visste han var den låg. Den sista tiden hade han hört mycket om den där hemma.
Patrik tryckte på den röda luren och kände hur det knöt sig i magen. Han lutade sig fram och drog alla tre barnen intill sig. De protesterade och hela han blev täckt av sand. Men det hade ingen som helst betydelse.

”Det ser lite roligt ut”, sa Jessie.
Hon föste återigen bort håret som blåste fram i ansiktet, men det var lönlöst eftersom vinden låg på bakifrån.
”Vadå roligt?” sa Sam och kisade mot solen.
”Jo, du ser inte direkt ut som en … båtkille.”
”Hur ser en båtkille ut, då?”
Sam vred på ratten och väjde för en segelbåt.
”Jo, men du fattar vad jag menar. De brukar typ ha seglarskor med tofs, marinblå shorts, pikétröja och någon V-ringad stickad tröja knuten över axlarna.”
”Och skepparmössa då, eller?” Sam drog lite på munnen. ”Hur vet du förresten hur en båtkille ser ut? Du har väl knappt varit på sjön.”
”Nä, men jag har sett filmer. Och bilder i tidningar.”
Sam låtsades bara inte förstå hur hon menade. Klart en båtkille inte såg ut som han. Med de sönderrivna kläderna, det korpsvarta håret och sotstrecken runt ögonen. Och naglarna. Svarta och sönderbitna. Men det var ingen kritik. Sam var den vackraste kille hon någonsin sett.
Men det var väl dumt sagt av henne det där med båtkille. Så fort hon öppnade munnen kom det något dumt ur den. Hon fick alltid höra det på internatskolorna hon studsade mellan. Att hon var dum. Och ful.
Och de hade rätt, hon visste ju det.
Hon var tjock och otymplig med ansiktet täckt av finnar, och ett hår som alltid såg fett ut hur ofta hon än tvättade det. Jessie kände tårarna komma och blinkade snabbt bort dem för att inte Sam skulle märka det. Hon ville inte skämma ut sig inför honom. Han var den första vän hon någonsin haft. Han hade varit det ända sedan den dagen han kom fram till henne i kön utanför Centrumkiosken. Då han sa att han visste vem hon var och då hon förstod vem han var.
Och vem som var hans mamma.
”Fan, vad folk det är överallt”, sa Sam och spanade efter en vik som inte hade två tre båtar förtöjda eller liggande för ankar.
De flesta ställen blev upptagna redan på förmiddagen.
”Badjävlar”, mumlade han.
Han lyckades hitta en skreva i lä på baksidan av Långskär.
”Här lägger vi till. Hoppar du i land med tampen?”
Sam pekade på repet som låg på däcket längst fram på båten.
”Hoppar?” sa Jessie.
Hoppa var inte något hon gjorde, över huvud taget. Och definitivt inte från en båt ner på en hal klipphäll.
”Det är ingen fara”, sa Sam lugnt. ”Jag bromsar precis före. Sätt dig på huk i fören så kan du hoppa i land. Det kommer att gå fint. Lita på mig.”
Lita på mig. Var det något hon kunde göra? Lita på någon? På Sam?
Jessie tog ett djupt andetag, kravlade upp på båtens för, tog ett hårt tag i repet och satte sig på huk. När ön närmade sig bromsade Sam genom att lägga i backen, och de gled mjukt och sakta fram mot klippan de skulle gå i land vid. Och till sin egen förvåning tog hon ett skutt från båten, ner på klippan och landade mjukt. Med repet fortfarande i handen.
Hon hade gjort det.

Det var fjärde rundan på Hedemyrs på två dagar. Men det fanns inte mycket annat att göra i Tanumshede. Khalil och Adnan strosade runt på övervåningen bland kläder och prylar. Khalil kände ögonen i nacken. Han orkade inte ens bli upprörd längre. I början hade han haft svårt att värja sig mot just blickarna, mot misstänksamheten. Nu hade han accepterat att de stack ut. De såg inte ut som svenskarna, pratade inte som svenskarna, rörde sig inte som svenskarna. Han hade nog själv stirrat om han sett en svensk i Syrien.
”Vad fan glor du på?” fräste Adnan på arabiska till en dam i sjuttioårsåldern som följde dem intensivt med blicken.
Säkert för att agera civilpolis och se till att de inte snodde något. Khalil hade kunnat tala om för henne att de aldrig tagit något som inte tillhörde dem. Att de inte skulle drömma om det. Att de inte var uppfostrade på det viset. Men när hon fnysande gick mot trappan till undervåningen förstod han att hon aldrig skulle tro honom.
”Vad fan tror de om oss? Alltid samma sak.”
Adnan fortsatte svära på arabiska och viftade med armarna så att han höll på att slå omkull en lampa på hyllan bredvid.
”Låt dem tro vad de vill. De har väl knappt sett en arab förut …”
Till slut fick han Adnan att le. Adnan var två år yngre, bara sexton år gammal, och kändes ibland fortfarande som en pojke. Han styrde inte sina känslor, de styrde honom.
Khalil hade inte känt sig som en pojke på länge. Inte sedan den dagen bomben tog hans mamma och småbröder. Bara han tänkte på Bilal och Tariq kom tårarna och Khalil blinkade snabbt så att inte Adnan skulle se dem. Bilal, som alltid hittade på bus men som var så glad att det inte gick att bli arg på honom. Tariq, som ständigt läste, frågade, var nyfiken, som alla sa skulle bli något stort. På ett ögonblick var de borta. Man hade hittat dem i köket, mammas kropp över pojkarnas. Hon hade inte kunnat skydda dem.
Med hårt knutna händer tittade han sig runt, tänkte på hur hans liv såg ut nu. Han tillbringade sina dagar i ett litet rum på flyktingförläggningen, eller drog runt på gatorna i det lilla märkliga samhälle som de hamnat i. Så tyst och öde, utan lukter, ljud och färger.
Svenskarna gick i sin egen värld, de hälsade knappt på varandra, såg nästan rädda ut om någon vågade tilltala dem. Och de pratade så tyst och utan gester.
De tog trappan ner och gick ut i sommarvärmen. Blev stående på trottoaren utanför. Samma sak varje dag. Svårigheten att hitta något att sysselsätta sig med. Väggarna på flyktingförläggningen närmade sig allt mer, som om de försökte kväva dem. Khalil ville inte vara otacksam. Han hade fått tak över huvudet och mat i magen av det här landet. Och trygghet. Här föll inga bomber. Här levde man inte med hot från både soldater och terrorister. Men även i tryggheten var det svårt att leva sitt liv i limbo. Att inte ha något hemma, inte ha något att göra, något syfte.
Det var inget liv. Det var bara en existens.
Adnan suckade bredvid honom. De gick tysta tillbaka till flyktingförläggningen.

Eva stod som fastfrusen med armarna hårt lindade runt kroppen. Peter sprang fortfarande omkring. Han hade letat överallt, fyra fem gånger nu. Lyfte på samma täcken, flyttade på samma lådor, ropade Neas namn gång på gång. Men Eva visste att det var lönlöst, Nea var inte här. Hon kände saknaden i hela kroppen.
Hon kisade och anade en prick långt där borta. En prick som blev allt större och antog en vit färg när den närmade sig. Eva förstod att det äntligen var polisen. Snart såg hon tydligt de blågula ränderna och ett bråddjup öppnade sig inom henne. Hennes dotter var borta. Polisen var här för att Nea var borta. Sedan i morse. Hjärnan kämpade med att ta in det. Att hon varit borta sedan morgonen. Hur kunde de ha varit så dåliga föräldrar att de inte märkte att deras fyraåring varit borta hela dagen?
”Var det ni som ringde?”
En äldre man med silvergrått hår steg ur polisbilen och gick mot henne. Hon nickade stumt och han sträckte fram handen.
”Gösta Flygare. Och det här är Bertil Mellberg.”
En polisman i ungefär samma ålder men med betydligt mer rondör sträckte också fram handen. Han svettades ymnigt och torkade sig om pannan med skjortärmen.
”Är din man här?” sa den smalare, gråare polismannen och såg sig omkring på gården.
”Peter!” ropade Eva och blev förskräckt över hur svag rösten var.
Hon gjorde ett nytt försök och Peter kom rusande från skogsbrynet.
”Har du hittat henne?” ropade han.
Blicken fastnade på polisbilen och han sjönk ihop.
Det kändes så overkligt alltihop. Det kunde bara inte hända. Hon skulle vakna vilken sekund som helst, och lättad inse att hon bara drömt.
”Kan vi prata över en kopp kaffe?” sa Gösta Flygare med lugn röst och tog Eva om armbågen.
”Ja, kom in, vi sätter oss i köket”, sa hon och gick före.
Peter blev stående mitt på gården, med de långa armarna hängande. Hon visste att han ville fortsätta leta, men hon klarade inte av att ta det här samtalet ensam.
”Peter, kom.”
Med tunga steg följde han efter henne och poliserna in i huset. Eva började stöka med kaffebryggaren, med ryggen vänd mot dem, men hon kände hela tiden polisernas närvaro. Det var som om deras uniformer fyllde rummet.
”Mjölk? Socker?” frågade hon rutinmässigt och båda nickade.
Hon tog fram mjölken och sockret i påse medan hennes man stod kvar i dörren.
”Sätt dig”, sa hon nästan lite för skarpt, och han lydde.
Som på autopilot fortsatte hon duka fram muggar, skedar och en rulle med ballerinakex som de hade i skåpet. Nea älskade ballerinakex. Hon ryckte till vid tanken och tappade en sked i golvet. Gösta böjde sig fram för att ta upp den men hon hann före. Hon lade den i diskhon och tog en ny sked ur besticklådan.
”Ska ni inte börja ställa frågor?” sa Peter med blicken på sina egna händer. ”Hon har varit borta sedan i morse, varje sekund räknas.”
”Låt din fru sätta sig så börjar vi sedan”, sa Gösta och nickade mot Eva.
Hon hällde upp kaffe till dem och satte sig ner.
”När såg ni flickan sist?” frågade den tjocka polisen medan han sträckte sig efter ett kex.
Ilskan fick skallen att brusa. Hon hade ställt fram kexen för att det var så man gjorde när man hade gäster, men att han hade mage att mumsa på ett chokladkex medan de ställde frågor om Nea gjorde henne vansinnig.
Eva tog några djupa andetag, visste att hon var irrationell.
”I går kväll. Hon lade sig som vanligt. Hon har eget sovrum, och jag läste en godnattsaga för henne och släckte sedan och stängde dörren.”
”Och efter det såg ni henne inte? Hon var inte vaken under natten? Ingen av er var uppe och såg henne? Eller hörde något?”
Göstas röst var så mild, fick henne att nästan bortse från att hans kollega tog ännu en kaka.
Peter harklade sig.
”Nej, hon sover hela nätterna själv. Jag var först uppe i morse, jag skulle ut i skogen med traktorn, och tog bara en snabb kopp kaffe och en macka, sedan stack jag.”
Hans röst lät vädjande. Som om det skulle gå att hitta ett svar i något av det han sa. Eva sträckte ut handen och lade den på hans. Den var lika kall som hennes.
”Och du såg inte Linnea då? På morgonen?”
Peter skakade på huvudet.
”Nej, dörren till hennes rum var stängd. Och jag tassade så tyst jag kunde när jag gick förbi för att inte väcka henne. Jag ville att Eva skulle få sova en stund till.”
Hon kramade hans hand. Det var Peter i ett nötskal. Alltid så omtänksam. Tänkte alltid på henne och Nea.
”Du då, Eva? Berätta om din morgon.”
Göstas mjuka röst fick henne att vilja gråta.
”Jag vaknade sent, först vid halv tio. Vet inte när jag sov så länge sist. Det var tyst i hela huset, och jag gick direkt upp för att kolla till Nea. Dörren till hennes rum var öppen, och sängen obäddad. Hon var inte där och jag bara antog …”
Eva snyftade till. Peter lade sin andra hand över deras båda, och kramade till.
”Jag antog att hon hade åkt med Peter på morgonen, ut i skogen. Hon älskar det, och gör det ofta. Så det var inget konstigt, jag tänkte inte för en sekund att …”
Eva kunde inte hindra tårarna längre. Med den lediga handen torkade hon bort dem.
”Jag hade gjort samma antagande”, sa Peter och hon kände åter hur hans hand kramade hennes.
Och hon visste att han hade rätt. Men ändå. Om hon bara …
”Det finns ingen kamrat hon kan ha gått till?” frågade Gösta.
Peter skakade på huvudet.
”Nej, hon håller bara till på gården. Hon har aldrig ens försökt gå utanför tomtgränsen.”
”Någon gång är alltid den första”, sa den tjocka polisen. Han hade suttit så tyst och bara mumsat kakor att Eva nästan hoppade till. ”Hon kan ha irrat in i skogen.”
Gösta gav Bertil Mellberg en blick som Eva inte kunde tyda.
”Vi kommer ordna skallgångskedjor”, sa han.
”Tror ni det? Att hon försvunnit till skogs?”
Skogen var så oändlig. Bara tanken på att Nea skulle ha försvunnit in där fick det att vända sig i magen på henne. De hade aldrig oroat sig för det. Och hon hade aldrig gått dit på egen hand. Men det var kanske naivt. Naivt och ansvarslöst. Att låta en fyraåring springa fritt på gården, alldeles intill en stor skog. Nea hade gått vilse i skogen och det var deras fel.
Som om Gösta kunde läsa hennes tankar sa han:
”Finns hon i skogen kommer vi att hitta henne. Jag kommer ringa ett par samtal nu direkt och sedan är letandet igång på nolltid. Vi kommer få igång en skallgångskedja inom en timme så att vi maximalt utnyttjar timmarna av solljus.”
”Klarar hon en natt ute?” sa Peter tonlöst.
Han var likblek i ansiktet.
”Det är fortfarande varma nätter”, sa Gösta lugnande. ”Hon kommer inte frysa ihjäl, men naturligtvis ska vi göra allt för att hitta henne innan det blir mörkt.”
”Hur var hon klädd?” sa Bertil Mellberg och sträckte sig efter den sista kakan på tallriken.
Gösta såg förvånad ut.
”Ja, det var en bra fråga. Vet ni vilka kläder hon hade när hon försvann? Även om ni inte såg henne på morgonen kan ni kanske kolla om något särskilt saknas?”
Eva nickade och reste sig för att gå upp till Neas rum. Äntligen något konkret hon kunde bidra med.
Men utanför dörren tvekade hon. Hon tog några djupa andetag innan hon kunde skjuta upp den. Där inne var allt som vanligt. Så hjärtskärande vanligt. Den rosa stjärntapeten där Nea plockat loss bitar under den period hon hade dille på att pilla. Nallarna i en hög vid fotändan. Sängkläderna med Elsa från Frost. Olofdockan som alltid låg på kudden. Galgen med … hon hajade till. Hon visste precis vad Nea hade på sig. För säkerhets skull tittade hon i garderoben och runt om i rummet. Nej, den fanns ingenstans. Hon skyndade sig ner.
”Hon har Elsaklänningen.”
”Hur ser en Elsaklänning ut?” frågade Gösta.
”Det är en blå prinsessklänning. Med en bild på en prinsessa på bröstet. Elsa, från filmen Frost. Hon älskar Frost. Har säkert på sig trosorna med Frost-motiv också.”
Eva insåg att saker hon tog för givet som småbarnsförälder var fullkomligt främmande för någon annan. Själv hade hon hört och sett filmen hundratals gånger, den rullade minst två gånger per dag, varje dag, året runt. Nea älskade den mest av allt, och hon kunde framföra hela numret till ”Slå dig fri”. Hon svalde tårarna. Hon såg så tydligt framför sig hur Nea virvlade runt i den blå klänningen med vita långa handskar som hörde till, och dansade samtidigt som hon sjöng hela texten. Var fanns hon? Och varför satt de bara här?
”Jag går och ringer nu, så drar vi igång sökandet”, sa Gösta som om han hört hennes tysta skrik.
Hon kunde bara nicka. Hon såg på Peter igen. Båda tänkte samma mörkar tankar.

 

Bohuslän 1671
Det var en mulen morgon i november och Elin Jonsdotter frös där hon satt bredvid sin dotter i den skramlande vagnen. Prästgården som närmade sig allt mer framstod som ett slott i jämförelse med hennes och Pers lilla hus i Oxnäs.
Britta hade haft tur. Vilket hon alltid haft. Som faderns ögonsten hade lillasystern fått alla förmåner under barndomen och att hon skulle göra ett gott parti hade varit ställt utom allt tvivel. Och far hade fått rätt. Britta hade gift sig med prästen och flyttat in på prästgården. Medan Elin hade fått nöja sig med fiskaren Per. Men Elin hade inte grämt sig. Per må ha varit fattig, men snällare människa hade inte gått att uppbringa på denna jord.
Något tungt satte sig fast i bröstet vid tanken på Per. Men hon sträckte på sig och morskade upp sig. Det var inte lönt att slösa ännu fler tårar på något hon inte skulle kunna ändra. Gud hade velat att hon skulle prövas, och hon och Märta fick nu försöka överleva utan Per.
Hon kunde inte säga annat än att Britta hade visat dem stor välvilja när hon erbjudit henne en plats som piga på prästgården och tak över huvudet åt dem båda. Ändå kom en stark känsla av obehag över henne när Lars Larsson svängde in på gårdsplanen med hästen och vagnen och deras få tillhörigheter. Britta hade inte varit ett snällt barn, och Elin trodde inte att åldern hade gjort henne vänligare. Men hon kunde inte kosta på sig att tacka nej till erbjudandet. Som strandsittare hade de bara arrenderat marken och när Per dog hade bonden meddelat att de fick bo kvar till månadsskiftet, men att de sedan skulle avhysas. Utan hem och utan försörjning var hon som fattig änka beroende av andras välvilja. Och hon hade hört att Brittas man Preben, prästen i Tanumshede, var en snäll och vänlig man. Hon hade bara sett honom vid gudstjänsterna, bröllopet hade hon inte varit bjuden till och naturligtvis hade det inte varit på tal att hon och hennes familj skulle besöka prästgården. Men han hade snälla ögon.
När vagnen stannade och Lars muttrade åt dem att kliva av, drog hon för en sekund Märta hårt intill sig. Det skulle bli bra, intalade hon sig. Men en röst inom henne sa något helt annat.

Foto Magnus Ragnvid

Fakta

En sida till? Fortsätt läs!

Crazy rich i Asien är en en galen roadtrip genom Singapores rikaste elit