Camilla Grebe: ”En historia som ingen riktigt har berättat tidigare”

Camilla Grebes nya spänningsroman Skuggjägaren hade knappt hunnit komma ut i handeln innan den nominerades till Bästa svenska kriminalroman 2019 av Svenska deckarakademin. ”Allt annat skulle vara tjänstefel”, skriver Anders Kapp om nomineringen på bokbloggen Kapprakt.

— Man ska kunna läsa den som en underhållande spänningshistoria utan att behöva läsa in fler saker. Men man ska också kunna läsa den som en skildring av kvinnliga polisers villkor genom tiderna, säger Camilla Grebe om boken.

Missa inte! Mikaela Bley: ”Mitt största intresse är att läsa förundersökningar”

Skuggjägaren sätter just kvinnliga poliser och deras villkor och utmaningar i fokus. Vi får träffa Britt-Marie på 70-talet, Hanne på 80-talet och Malin i nutid. Alla tre jobbar med samma fall — en död kvinna som 1944 hittas fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. 30 år senare hittas ytterligare en kvinna mördad, den här gången i en sömnig Stockholmsförort. Men tillvägagångsättet är det samma. Camilla fick idén till boken när hon läste true crime-boken Jag försvinner i mörkret av Michelle McNamara. Det är en berättelse om The Golden State Killer, en seriemördare som var verksam i Kalifornien på 1970 och 80-talet.

— Hon beskriver hur poliser avlöser varandra, en går i pension och en annan tar vid. Det var något med det utdragna skeendet som jag blev berörd av. Jag har inte skrivit om seriemördare tidigare eftersom för jag tycker att det är så gjort och lätt blir klyschigt. Dessutom är det alltid kvinnliga våldsoffer och manliga förövare. Men om man utvecklar och problematiserar kring det, hur blir det då? Någonstans där fick jag idén att skriva om kvinnliga poliser.

Researcharbetet inför Skuggjägaren har varit omfattande. Camilla har läst avhandlingar om kvinnliga polisers villkor, böcker som skildrar 40-, 70-, och 80-talets Stockholm, livsberättelser från poliser och gamla pressklipp. Hon har tillbringat mycket tid med mikrofilm på Kungliga biblioteket.

— Jag började förstå att här finns en historia som ingen riktigt har berättat tidigare.

Läs mer: 18 nya, nervkittlande deckare att läsa i vinter

Det var först i slutet på 1950-talet som kvinnor tilläts bli poliser i Sverige. Innan dess kunde man jobba som polissyster med mer sociala ansvarsområden. Men de fick inte patrullera och hade absolut inte samma befogenheter som män. 1958 fick de första kvinnliga poliserna börja arbeta.

— Vid den här tiden var de väldigt motarbetade inom polisen, framför allt av sin egen fackförening.

De artiklar som Camilla läste från den här tiden kunde delas upp i två kategorier: kritik mot kvinnliga poliser eller artiklar om deras utseende. Det var rubriker som ”Karlshamns sötaste polis” och ”Här dirigerar Stockholmspolisen trafiken i kort kjol”.

— Det förvånade mig. Och det kunde vara artiklar från 70-talet som var såhär, jag blev faktiskt chockad. Det känns inte som så längesen.

Utöver böcker, artiklar och avhandlingar har författaren tagit hjälp av tre kvinnliga poliser från olika generationer. En av dem är Siv som började jobba på 60-talet.

— Under utbildningen fanns det en handfull kvinnor och fler än 100 män. Hon kände sig inte diskriminerad, alla accepterade det och tyckte det var normalt. Men när hon berättar hör man att det var väldigt annorlunda. Kvinnorna var exempelvis tvungna att ha kjol och det fanns en specialsydd ficka för batongen. Först många år senare, med andra glasögon, ser man det för vad det faktiskt var.

Böckerna i Camilla Grebes löst sammanhängande serie delar till viss del karaktärer. De är flera som återkommer och Hanne, en karaktär som tidigare läsare känner som en 60-årig kvinna med en begynnande demenssjukdom, träffar vi nu som ung och nyutexaminerad beteendevetare på 1980-talet. Det historiska perspektivet är nytt för Camilla och har visat sig vara utmanande.

— Det var jätteroligt men svårt. Som författare är man bortskämd med Wikipedia och Google. Det är lätt att kolla upp alla möjliga saker, men det vardagliga finns inte riktigt där. Man måste gå till andra källor. Vad åt man? Vad såg man på tv? Känslan måste vara den rätta. Det var en skön utmaning att sätta tänderna i!