Byxkjolen som bars av de första kvinnliga poliserna

Utdrag ur Kvinnosaker av Karin Carlsson:

Nr 13. Byxkjolen

I januari 1958 samlades journalister utanfo?r polisskolan i Stockholm fo?r att fa? en skymt av Sveriges fo?rsta ”jujutsukunniga och batongbeva?pnade” kvinnliga poliser. Fotoblixtar lo?s upp scenen och filmkameror fo?revigade tillfa?llet na?r de 14 uniformskla?dda konstaplarna var pa? va?g att ta sig an Stockholms tuffaste distrikt: Klarakvarteren. Detta var na?got helt nytt. Visserligen hade sa? kallade polissystrar varit aktiva inom ka?ren sedan 1908, men de hade verkat i det dolda och arbetat i inre tja?nst. Att kvinnliga poliser nu skulle synas i det offentliga rummet och patrullera stadens gator var fo?r ma?nga en svindlande tanke. I journalfilmen som rapporterade om ha?ndelsen konstaterades att ”tanken pa? kvinnliga poliser […] mo?tts av stor skepsis […]”, men eftersom de tycktes vara en tillga?ng i andra la?nder, ”varfo?r skulle de inte kunna bli det ha?r ocksa??”.

Polisyrket var 1958 tydligt manligt kodat och dessutom associerat med va?ldsuto?vning och makt. Ma?nga menade att det inte var ett arbete fo?r kvinnor. Kunde de verkligen inge respekt och fa? medborgarna att ka?nna sig trygga? Och var de tillra?ckligt starka? Kvinnliga poliser utmanade fo?resta?llningar om hur samha?llets ordning skulle uppra?ttha?llas – och av vem. Pa? ett symboliskt plan kom denna osa?kerhet att va?vas in i den kvinnliga polisuniformen. Att kvinnliga poliser skulle ba?ra samma uniform som sina manliga kollegor var ota?nkbart. Byxor ansa?gs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet, i alla fall i yttre tja?nst eftersom den riskerade att fo?rsva?ra spra?ngmarschen eller pa? ett osedligt sa?tt blotta benen. Lo?sningen landade i en byxa som a?nda? var en kjol. Byxkjolens siluett signalerade a?ven att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens pa? ha?ll skulle hon kunna misstas fo?r en man. Fo?r att ytterligare framha?va de kvinnliga formerna kompletterades kjolen med en figursydd jack.

Men det medfo?rde ett preka?rt ”bro?stproblem”. Om jackan fo?rseddes med bro?stfickor, i likhet med mannens uniform, var risken stor att blickarna drogs till bysten na?r hon plockade fram anteckningsblock och penna. Men en jacka helt utan bro?stfickor riskerade att framha?va bysten vilket fo?rsta?s inte heller var bra. Dilemmat lo?stes genom pa?sydda sta?ngda fuskfickor som pa? ett finurligt sa?tt gjorde bro?sten mindre uppenbara.

Anstra?ngningarna fo?r att go?ra skillnad pa? kvinnlig och manlig polisuniform stannade inte vid byxkjol och figursydd kavaj. A?ven uniformsmo?ssan gavs en kvinnlig touch. Den fick mjukare linjer och gjordes extra rymlig fo?r att pa? sa? vis passa kvinnors »yviga« ha?r. Batongen fo?rkortades ocksa?. De 47 centimetrarna ansa?gs helt enkelt fo?r otympliga fo?r kvinnor att hantera. Till sist fra?ntogs de kvinnliga poliserna va?rjan som fram till 1965 var en sja?lvklar del av polisuniformen. Det var inte bara i Sverige det gjordes skillnad pa? manliga och kvinnliga poliser. I USA ansa?gs det till exempel ola?mpligt fo?r kvinnor att ba?ra tja?nstevapnet synligt. I 1940-talets New York fick de da?rfo?r en specialtillverkad handva?ska da?r de kunde fo?rvara sin pistol, men det fanns a?ven ett specialfack fo?r la?ppstiftet.

Byxkjolens historia startade dock tidigare än införandet av den kvinnliga polisuniformen. Hösten 1910 lanserade den franska modeskaparen Paul Poiret sin orientaliskt inspirerade vårkollektion och där fanns den – i form av en haremsbyxa – tänkt att befria kvinnor från korsetter och turnyrer. Byxkjolen var ett plagg som inte drog hem gatans smuts via släpande kjol- fållar. Men framför allt gav den kvinnorna ett friare rörelsemönster. Nu fick hon plötsligt två synliga ben och kunde lätt gränsla cykeln för att ta sig 62 fram i staden (läs mer på sid 21). I det sammanhanget blev byxkjolen en symbol för strävan efter frigörelse, något som väckte starka känslor och skapade tidningsrubriker även i Sverige. Kring sekelskiftet 1900 betraktades den av vissa som ett hotfullt plagg som riskerade att upplösa den tydliga gränsen mellan män och kvinnor. Men när kvinnornas polisuniform skulle skapas 50 år senare var den istället en lösning för att upprätthålla denna gräns.

För samtidigt som de kvinnliga poliserna välkomnades in i ett manligt dominerat yrke blev deras specialdesignade uniform en symbol för att de ändå inte var ”riktiga” poliser. Trots att en uniform ska fungera avpersonifierande och skapa en enhetlig och lätt identifierbar yrkesgrupp 63 pågick ett intensivt arbete för att göra skillnad inom kåren. Det är denna dubbelhet som polisuniformens byxkjol berättar om.
Ambivalensen och osäkerheten var så stor att kvinnliga poliser, redan efter drygt tio år, fråntogs rätten att bära uniform. Rikspolisstyrelsen menade att behovet av kvinnliga poliser var så pass litet att de lika gärna kunde stanna vid skrivbordet. Uniformsförbudet hänvisade kvinnorna till inre tjänst, med undantag för spaningsuppdrag i civila kläder. Precis som sina tidigare polissystrar blev de kvinnliga poliserna nu osynliga för allmänheten. Men det varade inte länge. Förbudet upphävdes redan 1971 och tre år senare fick kvinnliga poliser också rätt att bära byxor.

Även om dagens könsneutrala polisuniformer visar att jämställdheten inom kåren ökat är det fortsatt fler män än kvinnor som arbetar som poliser. Utöver detta har de manliga poliserna i genomsnitt högre lön och fler ledningsuppdrag än kvinnor. Idag har byxkjolen blivit ett museiföremål som påminner om att arbetet för ökad jämställdhet både tar tid och pendlar fram och åter. Men framför allt berättar den att det var ett stort och viktigt steg som togs när dörren till polisyrket öppnades för kvinnor, även om den inte ställdes på vid gavel.

Kvinnliga svenska poliser i årtal

• 1908 anställdes för första gången kvinnor inom polisen. Som polissystrar ansvarade de för att ta hand om kvinnor och barn som tagits in på stationen.

• 1954 ersattes titeln polissyster av kriminalassistent.

• 1957 antogs de första kvinnorna till polisutbildningen.

• 1969 infördes uniformsförbud för kvinnliga poliser.

• 1972 gjorde en ny lag gällande att det inte längre fick göras skillnad på män och kvinnor i arbetslivet. Kvinnliga och manliga poliser började då formellt arbeta under samma förutsättningar.

• 1981 utnämndes Karin Värmefjord till Sveriges första kvinnliga polismästare.

• 2019 bestod 33 procent av poliskåren av kvinnor (civila anställningar ej inräknade). Av de sökande till polisutbildningen var andelen kvinnor 43 procent och bland de antagna 32 procent.