Byxkjolen som bars av de första kvinnliga poliserna
Böckerna

Byxkjolen som bars av de första kvinnliga poliserna

Hur har mikron, byxdressen och cykeln format livet som kvinna? I "Kvinnosaker" berättar historikern Karin Carlsson om 50 föremål som har påverkat kvinnors vardag och förutsättningarna för ett mer självständigt liv – allt livfullt illustrerat av Amanda Berglund. Läs ett utdrag ur boken.

Av: SelmaStories
Fotograf: Amanda Berglund
Publicerad: 19 oktober 2020

Hur har mikron, byxdressen och cykeln format livet som kvinna? I "Kvinnosaker" berättar historikern Karin Carlsson om 50 föremål som har påverkat kvinnors vardag och förutsättningarna för ett mer självständigt liv – allt livfullt illustrerat av Amanda Berglund. Läs ett utdrag ur boken.

Utdrag ur Kvinnosaker av Karin Carlsson:

Nr 13. Byxkjolen

I januari 1958 samlades journalister utanför polisskolan i Stockholm för att få en skymt av Sveriges första ”jujutsukunniga och batongbeväpnade” kvinnliga poliser. Fotoblixtar lös upp scenen och filmkameror förevigade tillfället när de 14 uniformsklädda konstaplarna var på väg att ta sig an Stockholms tuffaste distrikt: Klarakvarteren. Detta var något helt nytt. Visserligen hade så kallade polissystrar varit aktiva inom kåren sedan 1908, men de hade verkat i det dolda och arbetat i inre tjänst. Att kvinnliga poliser nu skulle synas i det offentliga rummet och patrullera stadens gator var för många en svindlande tanke. I journalfilmen som rapporterade om händelsen konstaterades att ”tanken på kvinnliga poliser […] mötts av stor skepsis […]”, men eftersom de tycktes vara en tillgång i andra länder, ”varför skulle de inte kunna bli det här också?”.

Polisyrket var 1958 tydligt manligt kodat och dessutom associerat med våldsutövning och makt. Många menade att det inte var ett arbete för kvinnor. Kunde de verkligen inge respekt och få medborgarna att känna sig trygga? Och var de tillräckligt starka? Kvinnliga poliser utmanade föreställningar om hur samhällets ordning skulle upprätthållas – och av vem. På ett symboliskt plan kom denna osäkerhet att vävas in i den kvinnliga polisuniformen. Att kvinnliga poliser skulle bära samma uniform som sina manliga kollegor var otänkbart. Byxor ansågs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet, i alla fall i yttre tjänst eftersom den riskerade att försvåra språngmarschen eller på ett osedligt sätt blotta benen. Lösningen landade i en byxa som ändå var en kjol. Byxkjolens siluett signalerade även att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens på håll skulle hon kunna misstas för en man. För att ytterligare framhäva de kvinnliga formerna kompletterades kjolen med en figursydd jack.

Men det medförde ett prekärt ”bröstproblem”. Om jackan förseddes med bröstfickor, i likhet med mannens uniform, var risken stor att blickarna drogs till bysten när hon plockade fram anteckningsblock och penna. Men en jacka helt utan bröstfickor riskerade att framhäva bysten vilket förstås inte heller var bra. Dilemmat löstes genom påsydda stängda fuskfickor som på ett finurligt sätt gjorde brösten mindre uppenbara.

Ansträngningarna för att göra skillnad på kvinnlig och manlig polisuniform stannade inte vid byxkjol och figursydd kavaj. Även uniformsmössan gavs en kvinnlig touch. Den fick mjukare linjer och gjordes extra rymlig för att på så vis passa kvinnors »yviga« hår. Batongen förkortades också. De 47 centimetrarna ansågs helt enkelt för otympliga för kvinnor att hantera. Till sist fråntogs de kvinnliga poliserna värjan som fram till 1965 var en självklar del av polisuniformen. Det var inte bara i Sverige det gjordes skillnad på manliga och kvinnliga poliser. I USA ansågs det till exempel olämpligt för kvinnor att bära tjänstevapnet synligt. I 1940-talets New York fick de därför en specialtillverkad handväska där de kunde förvara sin pistol, men det fanns även ett specialfack för läppstiftet.

Illustration: Amanda Berglund

Illustration: Amanda Berglund

Byxkjolens historia startade dock tidigare än införandet av den kvinnliga polisuniformen. Hösten 1910 lanserade den franska modeskaparen Paul Poiret sin orientaliskt inspirerade vårkollektion och där fanns den – i form av en haremsbyxa – tänkt att befria kvinnor från korsetter och turnyrer. Byxkjolen var ett plagg som inte drog hem gatans smuts via släpande kjol- fållar. Men framför allt gav den kvinnorna ett friare rörelsemönster. Nu fick hon plötsligt två synliga ben och kunde lätt gränsla cykeln för att ta sig 62 fram i staden (läs mer på sid 21). I det sammanhanget blev byxkjolen en symbol för strävan efter frigörelse, något som väckte starka känslor och skapade tidningsrubriker även i Sverige. Kring sekelskiftet 1900 betraktades den av vissa som ett hotfullt plagg som riskerade att upplösa den tydliga gränsen mellan män och kvinnor. Men när kvinnornas polisuniform skulle skapas 50 år senare var den istället en lösning för att upprätthålla denna gräns.

För samtidigt som de kvinnliga poliserna välkomnades in i ett manligt dominerat yrke blev deras specialdesignade uniform en symbol för att de ändå inte var ”riktiga” poliser. Trots att en uniform ska fungera avpersonifierande och skapa en enhetlig och lätt identifierbar yrkesgrupp 63 pågick ett intensivt arbete för att göra skillnad inom kåren. Det är denna dubbelhet som polisuniformens byxkjol berättar om.
Ambivalensen och osäkerheten var så stor att kvinnliga poliser, redan efter drygt tio år, fråntogs rätten att bära uniform. Rikspolisstyrelsen menade att behovet av kvinnliga poliser var så pass litet att de lika gärna kunde stanna vid skrivbordet. Uniformsförbudet hänvisade kvinnorna till inre tjänst, med undantag för spaningsuppdrag i civila kläder. Precis som sina tidigare polissystrar blev de kvinnliga poliserna nu osynliga för allmänheten. Men det varade inte länge. Förbudet upphävdes redan 1971 och tre år senare fick kvinnliga poliser också rätt att bära byxor.

Även om dagens könsneutrala polisuniformer visar att jämställdheten inom kåren ökat är det fortsatt fler män än kvinnor som arbetar som poliser. Utöver detta har de manliga poliserna i genomsnitt högre lön och fler ledningsuppdrag än kvinnor. Idag har byxkjolen blivit ett museiföremål som påminner om att arbetet för ökad jämställdhet både tar tid och pendlar fram och åter. Men framför allt berättar den att det var ett stort och viktigt steg som togs när dörren till polisyrket öppnades för kvinnor, även om den inte ställdes på vid gavel.

Kvinnliga svenska poliser i årtal

• 1908 anställdes för första gången kvinnor inom polisen. Som polissystrar ansvarade de för att ta hand om kvinnor och barn som tagits in på stationen.

• 1954 ersattes titeln polissyster av kriminalassistent.

• 1957 antogs de första kvinnorna till polisutbildningen.

• 1969 infördes uniformsförbud för kvinnliga poliser.

• 1972 gjorde en ny lag gällande att det inte längre fick göras skillnad på män och kvinnor i arbetslivet. Kvinnliga och manliga poliser började då formellt arbeta under samma förutsättningar.

• 1981 utnämndes Karin Värmefjord till Sveriges första kvinnliga polismästare.

• 2019 bestod 33 procent av poliskåren av kvinnor (civila anställningar ej inräknade). Av de sökande till polisutbildningen var andelen kvinnor 43 procent och bland de antagna 32 procent.

Köp boken här

Köp boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!