När journalisten Lone Frank mister den hon älskar beslutar hon sig för att med hjälp av vetenskap ta rätt på vad som formar den enskilda människans kärleksliv. Resultatet blir boken Att älska. Här är inledningen.

PROLOG

Telefonens ringsignal är kort och svag men den slår ner som en explosion i morgonmörkret. Klockan är sju och ingen ringer klockan sju. Bara de som man inte vill ska höra av sig. Jag vet vem det är innan jag trycker på skärmen. Sjuksköterskan på vårdavdelningen spiller ingen tid.

”Din man mår mycket dåligt. Vi kan inte utesluta att han är döende.”

Vad menar hon? Det kan inte handla om honom. Det handlar om en förväxling.

”Jamen det var ju inget kritiskt kring hans tillstånd igår kväll när jag for hem. Jag frågade själv nattsköterskan på väg ut och hon sade ’det är lugnt’ och ’vi ses imorrn’.”

”Han blev mycket dålig under natten. Vi får inte längre någon kontakt med honom.”

Jag lägger på. Det är kallt i sovrummet. Plötsligt befinner jag mig i en förvrängd upprepning av ett annat ögonblick längre tillbaka i tiden, den där gången som de ringde från cancer- avdelningen på Århus Kommunehospital och sade att jag borde komma dit med detsamma eftersom min mor höll på att dö. Den gången var jag arton, nu är jag fyrtioåtta. Känslan av att ha flytande kvicksilver i blodet är densamma.

“Men det kan inte vara slut idag. Om jag fokuserar tankarna på det så vaknar han upp, det måste han göra.”

Mina kläder från igår ligger slängda på golvet bredvid sängen och jag drar på mig dem, tar fram bilnyckeln och går ut. Det är slutet av november, minusgrader och det tunna lagret is på rutorna måste skrapas bort. Jag drar armen över vindrutan och skapar ett hål jag kan se genom. Det räcker. Jag svänger runt på gården och kör på en cykel, verkar det som. Det spelar ingen roll, bara ut på vägen och iväg.

Hur kan det vara rött i varenda förbannade vägkorsning och varför varar det längre än det brukar? Det är helt sjukt. Men det kan inte vara slut idag. Om jag fokuserar tankarna på det så vaknar han upp, det måste han göra. Så sent som igår, för mindre än ett dygn sedan, satt jag med en läkare som sa till mig att det fortfarande kommer att dröja månader, att det finns tid för honom.

Tidigt på morgonen finns det fortfarande lediga parkerings- platser framför den stora entrén. Jag ser till att inte köra på trottoarkanten, låser och springer bort till ingången med den långsamma, automatiska dörren och skylten där det står Palliativ avdelning. Ingen som är femtiosex år borde vara inlagd här.

Jag går förbi receptionisten i glasburen, svänger till vänster ner i korridoren, nästan hela vägen till slutet och sedan höger in på rummet.

Han är inte vaken. Ögonen är bara öppna lite grand men han ser ingenting under ögonlocken, drar bara efter andan i hastiga andetag. Jag känner igen det rosslande ljudet. Exakt så lät det när min far låg medvetslös på ett annat sjukhus för flera år sedan. Och det tog nästan en hel dag för hans hjärta att sluta slå.

En ljushårig sjuksköterska som jag sett tidigare kommer in och säger något till mig. Hon tar fram kateterpåsen under hans täcke och trycker prövande på den. Det är inte mycket innehåll i den och det har en mörk, nästan brunaktig färg. Hon går igen. Jag springer efter, fångar in henne i korridoren och frågar henne medan hon är på väg att gå sin väg ifall det inte finns någon möjlighet för honom att vakna igen? Finns det ingenting som de kan ge honom? Hon tror inte det. Men vad är det som är fel, vad exakt är det som är fel, varför är han plötsligt medvetslös, vi pratade ju med varandra igår kväll? Hon kan inte säga mig vad det är. De vet inte vad det är. Han blev dålig under natten och de höll på länge med katetern som de inte kunde få på plats på grund av vätskeansamlingar i underlivet. Till sist lyckades de men nu ser det ut som om njurarna slutat fungera.

Njurarna har gett upp. Organsvikt. Orden tränger fram i hjärnan och jag försöker hålla tillbaka dem. Jag koncentrerar mig på en smal man i blårandig morgonrock som rör sig lång- samt förbi oss längs väggen. Han skjuter ett rullande stativ med dropp framför sig, hans hud ser intorkad ut, färgen är gul och helt fel.

“Jag kan inte se ifall han är vaken. Vet inte vad jag ska göra så jag smeker honom över armen och böjer mig fram mot honom.”

Jag går tillbaka till rummet. Det är ingen förändring. Han ligger stilla och jag tar hans hand. Den vita gipsreliefen högt upp på väggen bakom sängen påminner mig om Thorvaldsens Museum liksom den senapsgula färgen på väggen. De har inrett avdelningen som ett museum.

Plötsligt börjar han kippa efter andan och det rycker till i kroppen som om han vill sätta sig upp. Det kommer några brummande läten. Vill han säga något? Ljuden är insisterande men han ser varken på mig eller på något i lokalen. Ögonen är vidöppna nu men blicken är underligt tom. Jag kan inte se ifall han är vaken. Vet inte vad jag ska göra så jag smeker honom över armen och böjer mig fram mot honom. ”Du ska inte prata nu. Ta det lugnt bara. Jag är här hos dig.”

En äldre sjuksköterska kommer in och går fram till sängkanten. Hon säger ingenting. Med en lång rörelse tar hon fram en spruta ur fickan, sticker in den i droppets mjuka plast, trycker den i botten och drar ut nålen igen. Rättar till slangen lite och går sedan sin väg igen. Det är bara en rutin, något hon gör flera gånger varje dag. Jag ser hur stilla han blir nu. Slapp på ett nytt sätt. Det går tid, kanske två eller fem minuter. Han andas mycket svagt in och ut, in och ut. Till sist bara ut.

Man kan bli överraskad av kärleken. Man kan gå omkring och tro att man vet vad den handlar om och att man förstår sig på sina egna känslor – självfallet gör man det. Men så svingar tillvaron sitt basebollracket mot en, träffar en rakt upp och ner så att halva och hela insikter skjuter fram.

Han och jag hade varit tillsammans i tretton år, stötts och blötts med varandra, rest tillsammans, grälat och tagit oss genom kriser och det såg ut som om kursen var utstakad fram- över. Det var vi. Inte att det sades rakt ut för vi var inte de som talade om den stora kärleken eller sade ”jag älskar dig” till varandra. Just det sade vi faktiskt bara någon enstaka gång och då lite tafatt och som i förbifarten. I gengäld delade vi samma svarta humor och då och då kunde han titta på mig och utbryta: ”Vi har kul ihop.” Och det hade vi. För det mesta skrattade vi åt ett eller annat innan vi överhuvudtaget tog oss ur sängen och det kändes som om det inte fanns någon ände på det roliga.

Så dog han. Blev sjuk i cancer och rasade ihop bit för bit på sex månader.

“Jag hade egentligen aldrig riktigt tänkt på kärleken, i varje fall inte på allvar utan hade tagit den för given som något som bara fanns där.”

Jag trodde att jag visste vad sorg och saknad var eftersom jag redan hade förlorat min mor den där gången i slutet av min barndom och många år senare även min far, som alltid hade varit en hållpunkt i livet. Men nu hade jag förlorat min älskade, min man, och jämförde jag det med förlusten av mina föräldrar var det som krusningar på ytan mot detta. Det här var en smärta på ett helt annat plan. Den kärlek som blivit hemlös påminde om sin existens genom att bränna bort all mening och efterlämna ett stort hål inuti.

Från botten av det hålet spirade sedan långsamt en insikt som var både obehaglig och skrämmande. Det gick upp för mig att jag hade älskat honom långt mer än jag hade förstått och hade intalat mig själv under förhållandet. ”Du har inte fattat ett skit av det hela,” upprepade en liten röst i mitt inre. ”Du har inte ens förstått vad du själv kände.”

Jag hade egentligen aldrig riktigt tänkt på kärleken, i varje fall inte på allvar utan hade tagit den för given som något som bara fanns där. Helt självklart. Jag hade aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskade mig på ett helt självklart vis och såg på mig som ett praktexemplar av dotter. Fattas bara, det är ju sådan föräldrars kärlek är trots allt. Villkorslös, beundrande, blind och så vidare. Mina pojkvänners kärlek hade jag heller aldrig tvivlat på, trots att jag vid närmare eftertanke hade utsatt var och en av dem för en hel del längs vägen. Mitt miss- nöje med livet och mina växlande ambitioner med tillhörande besvikelser hade tagit stor plats i de olika förhållandena. Inte sällan hade de skrikits ut i en självklar förväntan om förståelse, hjälp och tröst. Det var mitt arbete, det jag sysslade med och allt det jag påstod att jag skulle uträtta i världen som allt kretsade kring. Det var det jag lade all kraft på och ansträngde mig för.

Nu satt jag där ensam, djupt nedsjunken i min gråa yllesoffa och tittade på bokhyllan där ryggarna på mina egna böcker glodde tillbaka på mig i både danska och utländska utgåvor. Det värmde inte någonstans. De stoppade ingen gråt. De tog mig inte i handen och sade: ”Kära du, det ska nog lösa sig”. I själva verket framstod de nu som oändligt likgiltiga och det gjorde även det jobb jag hade skänkt så mycket uppmärksam- het och knutit min identitet så mycket till.

Kärleken har erkänts som ”störst av allt” – alla känner till citatet även om de kanske inte känner till att det är aposteln Pau- lus som ligger bakom det. Kärleken är människolivets centrala stöttepelare, det som varar och håller oss uppe när allt annat rasar ihop och förvandlas till ingenting – alla de formuleringar vi känner till och upprepar nästan automatiskt. Men jag hade inte förstått det i praktiken. Jag hade förträngt eller negligerat den helt banala sanningen att det är de mänskliga relationerna som utgör tillvarons skelett och att utan andra människor är man formlös och utan ändamål. Nu skreks resultatet av detta rakt in i mitt ansikte. Nu, när han var borta, fanns det inte en endaste människa kvar i livet som jag kunde säga att jag älskade. Det fanns heller ingen som älskade mig.

Min bror och jag hade bara sporadisk kontakt när jag tog mig samman och ringde honom, något som inträffade en gång om året. De far- och morbröder, fastrar, mostrar och kusiner som jag hade kvar på båda sidorna i familjen hade jag heller inte odlat kontakten med och med åren hade den reducerats till nästan ingenting. Två arbetskamrater och min fars bästa väninna såg till mig och fick ut mig ur huset lite då och då. Men det vi kallar för den självvalda familjen – de närmaste vännerna – ja, de var inte närmare än att ingen av dem uppsökte mig i den soffa där jag bara låg och stirrade rätt ut i luften under ett halvårs tid.

Det gräsliga ordet ”nätverk” blev ännu gräsligare nu när jag upptäckte hur det saknades. Den som ingen eller nästan ingen har – det är sådant som drabbar losers, socialt avskum. Det var ömkligt att tvingas erkänna och frågan infann sig: Hur hade jag hamnat här? Blivit en människa vars starkaste band var till en död och som därtill inte ens hade erkänt styrkan i det bandet när han levde.

Var det bara ett resultat av tillfälligheter och omständigheter eller fanns det något inne i mig själv som hade berett vägen? Vad i så fall? Jag kände mig tvingad att ta reda på hur man ska förstå kärleken överhuvudtaget.

Att älska

Lone Frank

Inbunden

Köp boken

Lyssna på boken

Lone Frank

Lone Frank, född 1966, är dansk författare och vetenskapsjournalist med en bakgrund som docent i neurobiologi. På svenska har hon tidigare gett ut Neurorevolutionen och Mina vackra gener.

Läs mer

Boktips

16 rörande romaner om sorg, saknad och förlust

Att gå vidare efter att ha förlorat någon nära kan ta tid och vara smärtsamt. Men det kan hjälpa att läsa om saknaden. Vi har listat 16 rörande romaner om sorg, saknad och smärta.

Biografier

12 texter och böcker som kan ge tröst i sorgen

Inga ord i världen kan ta bort det som gör ont. Men att gå till litteraturen och läsa om andras erfarenheter av förlust kan vara en tröst – i alla fall efter en tid.

Boktips

Ett gripande utdrag ur Chimamanda Adichies "Anteckningar om sorg"

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far och sorgen överväldigade henne samtidigt som pandemin vilket ledde till den djupt gripande boken "Anteckningar om sorg". Här är de tre första kapitlen.

Boktips

10 böcker om sorg och saknad för barn och unga

Ibland händer det ofattbara – att en förälder dör eller ett syskon blir svårt sjukt. Inga ord kan ta bort det som gör ont, men litteraturen kan få den som har sorg att känna sig mindre ensam. Vi har listat några böcker av författare som inte väjer för att skildra livet när det är som svårast.