Böckerna

"Du kommer att bli slagen" - läs Bianca Kronlöfs starka brev till sin ofödda son

Bianca Kronlöf har skrivit boken "Brev till mannen" som riktar sig till män hon mött och kommer att möta. Bland annat detta som riktar sig direkt till en ofödd son.

Av: Bianca Kronlöf
Bianca Kronlöf
Fotograf: Thron Ullberg
Publicerad: 03 september 2021

Bianca Kronlöf har skrivit boken "Brev till mannen" som riktar sig till män hon mött och kommer att möta. Bland annat detta som riktar sig direkt till en ofödd son.

Till min ofödde son

Min son: ingen får slå dig. Det känns som en omöjlighet att en pojke ska förstå den meningen: ingen får slå dig. Ingen vuxen får slå dig men inte heller någon i din egen ålder. När jag var gravid tog jag inte reda på barnets kön. Många trodde att det var för att det inte spelade någon roll för mig. Men det var tvärtom, det spelade för mycket roll. Jag var livrädd för båda svaren. Om det blir en tjej: hur ska jag skydda henne från patriarkatet. Ännu svårare: om det blir en kille, hur ska jag skydda honom från patriarkatet? Det största offret för mäns våld är inte kvinnor. Min son, det största offret för mäns våld är andra män. När män erkänner detta tror jag att revolutionen är här. Män är offer. Men eftersom patriarken inte får vara ett offer går detta inte att erkänna. Ingen vill göra det. Varken individer eller media. ”Man nedslagen på gatan efter fotbollsmatch”, ”Man brutalt överfallen av annan man på krogen”, mäns våld mot män blir aldrig rubriker. Vi tar ert våld mot varandra för givet i stadsbilden, vi accepterar det i krogmiljön och vi tycker att det är en normal del av pojkars uppväxt, av din uppväxt.

En vän till mig blev misshandlad och rånad. Efteråt blev han mörkrädd och vågade inte gå på vissa gator när det blivit mörkt. ”Jag känner mig som en tjej som kollar sig över axeln och letar våldtäktsmän när hon går hem från bussen”, sa han. Det här är en paradox i vårt samhälle. Kanske ett av våra största missförstånd. Jag vill gå igenom och dela upp hans skämt i två delar.

“Hela uppväxten för er pojkar går ut på att distansera er från det kvinnliga.”

Del ett: att han ”känner sig som en tjej” gör alltså att han blivit av med sin manlighet. Inte bara är han en kärring som blivit nedslagen, han fortsätter att vara en kärring när har fått ett trauma. Men könstillhörighet har ingenting att göra med det faktum att någon utsatt dig för våld. En kvinna blir inte ”mer kvinna” av att bli slagen och en man blir inte ”mindre man” av att bli slagen. Många våldsutsatta, våldtagna eller utnyttjade män beskriver svårigheten att erkänna för sig själv vad som hänt. ”Eftersom det är kvinnor som är offer och jag är en man… vad är jag då?” Det är sorgligt att det är så förolämpande att associeras med det andra könet för män. Ibland känns det som att detta var det värsta för min vän.

Hela uppväxten för er pojkar går ut på att distansera er från det kvinnliga. Varje förolämpning mot män går ut på att förlöjliga er manlighet genom att påstå att ni är kvinnor eller att ifrågasätta er sexualitet. Ett dåligt kast är ett ”tjejkast”, om du är känslig så är du en kärring, bög eller en jävla flicka.

“Till slut blir det omöjligt för mannen som blivit slagen att förstå att han är ett offer för våld.”

Del två: ”…en tjej som kollar sig över axeln efter våldtäkts- män på väg hem från bussen” är en av dom mest missvisande bilderna i vårt samhälle. Dom flesta våldtäkter och det mesta våldet mot kvinnor sker i hemmet och förövarna är män som kvinnan har en relation till. Så vi kvinnor är rädda på fel plats. Rent statistiskt är vi som tryggast utomhus bland män vi inte känner. Män däremot: våldet som riktas mot er sker utomhus från okända män. Egentligen borde kvinnor säga: ”Jag kände mig som en man igår när jag gick hem från bussen. Jag var så rädd för att bli överfallen, typiskt manligt!”

I våld i nära relationer pratar man om en normaliseringsprocess av våldet. Men exakt samma normaliseringsprocess finns i hela samhället när det kommer till mäns våld mot män. Om en man blir slagen är det hans eget fel som inte kunde försvara sig. Det är offrets fel. Med exakt samma argument som i nära relationer försvaras förövaren. Efter fotbollsmatcher förhärligas supportrarnas våld: ”Dom är så passionerade så dom kan inte hindra sin kärlek till laget.” Men ingenstans har kärlek med våld att göra. Mäns våld mot andra män förskönas, idoliseras och normaliseras. Till slut blir det omöjligt för mannen som blivit slagen att förstå att han är ett offer för våld. När små pojkar slåss är det gulligt, man skrattar och säger att det är så killar kramas. Ska vi inte lära våra pojkar att krama varandra på riktigt istället för att dölja det i brottning?

Min son, andra män kommer att slå dig. Det gör mig otroligt ledsen att skriva det. Men så ser världen ut. När det händer måste du berätta det för mig. Även om du berättar det som ett roligt skämt kommer jag ta det på allvar. Du kommer tycka att jag är pretentiös för det var ju din kompis som gjorde det. Eller en idiot från det andra laget som du inte bryr dig om. Eller kanske en främling på stan. Våldet som riktas mot män finns överallt. Min son, det är extremt vålds- utsatt att vara man. Du måste förstå det. Och jag måste prata med dig om det. Tystnaden om våldet är värre än våldet i sig. Varför tillåter vi inte män att vara offer? Att vara ett offer fast ingen ser dig som ett måste vara extremt ensamt. Till dig som blivit utsatt: det var inte ditt fel. Den där känslan efteråt, tvivlet, ”kunde jag gjort annorlunda”, det är inte ditt tvivel att bära. Ingen som blir utsatt för våld förtjänar det. Att vara ett offer är inget du själv väljer, någon annan tog det valet från dig.

“Min älskade son: du får aldrig slå någon annan.”

Min son, du kommer att växa upp i en värld som inte berättar sanningen för dig och det är ett svek. Det är en så feg lögn. Genom att inte ta i det här problemet sviker vi våra söner. Vi lämnar er ensamma i er upplevelse av våld. ”Lycka till grabben, hoppas du kommer ut helskinnad på andra sidan puberteten!” Klart det är kul att brottas på skoj, det gjorde jag med mina systrar också. Klart det är kul att gå på match, jag gillar också att skrika av spänning i ett publikhav. Det här är precis som att diskutera samtycke vid sex. Var går gränsen för när brottningen blir misshandel? Varför tror folk att man kritiserar sport när man kritiserar våldet runt sporten? För så blir det snabbt: ”Du vill få bort fotbollen” – nej, ingenstans säger jag att sport för våld med sig eller att det är sporten som måste bort från samhället. Det är en idiotisk analys. Det jag säger är: Vi måste sluta acceptera våldet. Våld har ingenting med sport att göra. Jag är förvånad över den fokusförflyttning som alltid sker när man pratar om detta. Vi idealiserar våldet i sportsammanhang, vi förhärligar mäns våld i kulturen och vi accepterar det i det offentliga rummet. Tycker du att jag överdriver? Okej, vi gör ett test. Tänk en biograf. Alla gillar olika filmer och köper biljetter till det dom gillar. Efter bion börjar dom som gillar komedi slå ner dom som gillar action. Känns det ohållbart? Nästan löjligt? Vi tar vårt test vidare: dom som älskar komedi gör det så mycket att dom ses på stan, sjunger roliga sånger om hur mycket dom gillar komedi, dom blir fulla och pissar ner gatorna på vägen till bion. Komediälskarna rör sig i stora grupper och är så oberäkneliga i sin passion för vissa komi- ker att staden måste stänga ner trafik och ha poliser på plats före och efter filmen. Allt det här låter ju som ett skämt. Men det händer varje helg. Jag har bott 15 år vid Globen. Efter varje match är allt nerpissat och man vågar inte möta vissa mäns blickar när man ska gå till mataffären.

Min älskade son: du får aldrig slå någon annan. Du måste lära dig andra sätt att uttrycka dig. Och det är mitt ansvar som vuxen att ge dig orden, kärleken och respekten att hitta andra sätt än dina nävar.

“Jag önskar dig vänner som vågar fråga hur du mår och ber om mer än bara ett standardsvar.”

Min son, jag önskar att jag kunde ge dig en värld där du kan åka till och från en match utan att vara rädd för att möta det andra laget på vägen, att du inte ska behöva planera när du sätter på dig ditt lags halsduk. Jag önskar att du aldrig ska behöva dölja dina tårar. Jag önskar att du ska få ha vilken favoritfärg du vill, för tyvärr är boxen för pojkar så liten att efter du fyllt åtta blir till och med vissa färger ett hot mot manligheten. Min son, jag hoppas så innerligt att du ska få ha din sexualitet ifred. Jag önskar att du ska få sitta i någons knä. Jag önskar att du ska få kramar från andra män som varar längre än den tid det tar för handen att möta ryggen, jag önskar dig kramar utan en dunk i ryggen. Jag önskar dig vänner som vågar fråga hur du mår och ber om mer än bara ett standardsvar. Min son, jag önskar att du ska få ha din ömhet, din känslighet, din vänlighet, ditt fnittriga skratt, ditt leende, din blyghet ifred. Jag önskar att ingen av dessa känslor skulle stå i motsats till manligheten. Min son, jag önskar att du ska få ha tillgång till alla känslouttryck utan att bli hånad eller förminskad. Det du har är en känslomässig rikedom.

Min son, du kommer bli slagen av pojkar under din barndom och du kommer bli slagen av män när du växer upp. Vuxna kommer att se våldet och låta bli att reagera. Du kommer själv att sluta reagera. Min son, du kommer att hitta olika sätt att förhålla dig till våldet. Trots att alla andra män i din närhet gått igenom samma sak så finns det ingen rörelse mot våldet du kommer utsättas för. Du kommer bli slagen och andra har blivit slagna innan dig, trots detta finns det inte något engagemang från andra män i samhället för att försvara dig eller för att få ett stopp på våldet. Och det är kanske den mest tragiska meningen i hela den här boken.

Bianca Kronlöf
Bianca Kronlöf

Bianca Kronlöf är utbildad på teaterhögskolan i Göteborg och har jobbat vid Dramaten och Stadsteatern i Stockholm och Göteborg. Som komiker har hon hyllats för sin feministiska satir. Hon har skrivit och spelat i den prisade serien ”Full Patte” och även tilldelats Expressens satirpris “Ankan”. Med humorgruppen “Familjen Kaos” har hon spelat för utsålda hus över hela Sverige med två olika föreställningar. "Brev till mannen" är hennes debut som är en produkt av de öppna brev hon tidigare skrivit på Instagram om komikerbranschens sexistiska jargong.

Läs mer