Författaren bakom succén Ålevangeliet: "Det är chockartat" | Selma Stories
Författaren bakom succén Ålevangeliet:
Författarna

Författaren bakom succén Ålevangeliet: "Det är chockartat"

Möt Patrik Svensson, kulturjournalisten bakom Ålevangeliet, berättelsen som tagit bokvärlden med storm. Och missa inte utdraget ur boken!

Av: Tove Kullenberg
Fotograf: Emil Malmborg
Publicerad: 15 augusti 2019

Möt Patrik Svensson, kulturjournalisten bakom Ålevangeliet, berättelsen som tagit bokvärlden med storm. Och missa inte utdraget ur boken!

Läs också: Varför vill halva världen läsa om ålen i höst? Vi har svaret

Hej Patrik Svensson, författare till Ålevangeliet, som nu sålts till 34 länder och fått ett enormt medialt genomslag. Vad säger du om succén, var det väntat?

– Nej, tvärtom, snarare chockartat. Men jag tänker att det måste ha att göra med att ålen och dess vetenskapliga historia faktiskt är väldigt speciell, och att folk tycks gilla sättet jag berättar den på.

Blev du förvånad när förlaget nappade på idén till boken?

– Ja lite, måste jag erkänna. Jag tänkte att det var en väldigt smal och lite nördig idé. Jag hade funderat i några år på om det skulle var möjligt att skriva en bok om ålen som på samma gång var tillgänglig och lite personlig, men det var först när jag skrivit större delen av boken som jag själv blev övertygad om att det skulle kunna funka, och det var också först då jag kontaktade förlaget.

Hur skulle du själv beskriva boken?

– Det är en populärvetenskaplig bok om ålen, om ålens vetenskapliga historia, om allt man vet och allt det man fortfarande inte riktigt vet om den. Samtidigt är det en lite mer skönlitterär berättelse om mitt eget förhållande till ålen, som består i att jag som barn fiskade väldigt mycket ål med min pappa. Så blir det också en mer allmängiltig historia där ålens gåtfullhet också speglar alla människors behov av att förstå vem de är och var de kommer ifrån.

Varför fascinerar ålen människan så mycket?

– För att den är just gåtfull, och för att människan alltid har lockats av det som inte omedelbart låter sig förstås och beskrivas. Det har väl något att göra med människans eviga nyfikenhet och vetgirighet. Länge visste man överhuvudtaget inte vad ålen är, hur den fortplantar sig, om den har könsskillnader, var den föds och var den dör. Och detta att inte veta, att inte förstå världen omkring oss, har väl i alla tider lockat fram människans mest ihärdiga sidor.

Vad betyder ålen för dig?

– Den betydde väldigt mycket för mig när jag var mindre, för att ålfisket var det jag och min pappa hade gemensamt, det vi gjorde tillsammans och det som knöt oss samman.

Finns det någon annan varelse som fascinerar lika mycket – och har du någon tanke på att skriva något mer?

– Jag tror ju egentligen att alla levande varelser är fascinerande när man fördjupar sig i deras existens och i den vetenskapliga historien kring dem. Naturvetenskapen kryllar av spännande berättelser, om man bara vet att leta tillräckligt noga. Det är också det som lockar mig till att skriva fler böcker. Men om exakt vad kan jag inte riktigt säga än.

Varsågod! Ett utdrag ur Ålevangeliet:

Vid ån

Det var min pappa som lärde mig fiska ål. I ån som rann längs med åkrarna vid det som en gång varit hans barndomshem. Vi kom körande i augustiskymningen, tog vänster från landsvägen som korsade ån och in på en liten väg som i stort sett bara var två traktorspår i jorden, nerför en brant backe och sedan framåt parallellt med vattnet. Till vänster låg sädesfälten, det mogna vetet som med ett skrapade ljud svepte mot bilen, till höger det höga och tyst väsande gräset. Där bakom gräset låg vattnet, en ungefär sex meter bred, lugnt strömmande å som slingrade sig fram genom vegetationen som en silverkedja i det sista solljuset.

Vi körde sakta vägen fram, utmed forsen där vattnet rusade uppskrämt runt stenarna och förbi det sneda gamla pilträdet. Jag var sju år och hade redan åkt samma väg många gånger förr. När hjulspåren upphörde och en vägg av ogenomtränglig växtlighet låg framför oss stängde pappa av motorn och det blev mörkt och helt tyst bortsett från det saktmodiga brusandet från vattnet. Vi var båda klädda i gummistövlar och oljiga galonbyxor, mina gula och hans brandgula, och vi tog två svarta hinkar med fiskegrejor från bagageutrymmet, en ficklampa och en burk med mask, och gav oss av.

Längs med ån var gräset vått och motsträvigt och räckte mig över huvudet. Pappa gick före och stampade upp en stig och växtligheten slöt sig som ett valv över mig när jag kom efter. Fladdermöss flög över ån, ljudlösa som svarta skrivtecken mot himlen.

Efter kanske fyrtio meter stannade pappa och tittade sig omkring. »Här blir nog bra«, sa han.

En brant och lerig slänt ledde ner till ån. Trampade man fel kunde man rasa omkull och glida rakt ut i vattnet. Det hade redan börjat skymma.

Pappa höll undan gräset med en hand och trampade sig försiktigt sidledes neråt, vände sig sedan om och sträckte upp sin hand mot mig. Jag tog den och följde efter med samma inövade försiktighet. Nere vid vattnet stampade vi tillsammans upp en liten avsats längs åkanten och satte ner våra hinkar.

Jag härmade pappa när han en stund stod tyst och inspekterade vattnet, följde hans blick och inbillade mig att vad han såg också var vad jag såg. Det fanns så klart ingen möjlighet att säkert veta om vi befann oss på en bra plats. Vattnet var mörkt, några ruggar med hotfullt vajande vass stack upp här och där men allt under ytan var dolt för oss. Vi kunde inget veta men vi valde att tro, som man ibland måste göra. Att fiska handlar väl ofta om just det.

»Jo, här blir bra«, upprepade pappa och vände sig mot mig och jag tog upp en backa ur hinken och gav den till honom. Han tryckte skaftet i jorden och snurrade snabbt upp linan, tog kroken i handen och plockade omsorgsfullt upp en tjock daggmask ur burken. Han bet sig i läppen och synade masken i ljuset från ficklampan och när han trätt på den höll han upp kroken framför ansiktet och låtsades spotta och sa »tvi, tvi«, alltid två gånger, innan han med en svepande rörelse kastade ut den i vattnet. Han böjde sig ner och kände lite på linan, såg till att den var spänd och att den inte drog iväg för långt med strömmen. Så sträckte han på sig, sa »sådärja«, och vi klättrade uppför slänten igen.

Det vi kallade backor var väl egentligen något annat. Med en backa menas oftast en långrev med många krokar och sänken däremellan. Vår variant var en primitivare
sort. Pappa tillverkade dem genom att ta en brädbit som han spetsade till med en yxa i ena änden. Han skar av en bit tjock nylontråd, fyra eller fem meter lång, och band fast ena änden i träbiten. Sänkena gjorde han genom att hälla smält bly i ett stålrör och låta det stelna för att sedan såga röret i ett par centimeter tjocka bitar och borra ett hål igenom. Sänket satt några decimeter upp på linan och längst ner en ganska stor enkelkrok. Träbiten slogs ner i marken, kroken med mask på låg på åns botten.

Vi brukade ha tio eller tolv backor och vi agnade och kastade i dem, en efter en, med tio meters mellanrum.Upp- och nerför den branta slänten, samma omständliga procedur varje gång och samma välrepeterade handräckning, samma gester och samma »tvi, tvi«.

När den sista backan var agnad gick vi samma väg tillbaka, upp- och nerför slänten, och kontrollerade dem alla en gång till. Tog ett försiktigt grepp om linan för att försäkra oss om att det inte redan hade nappat och stod sedan tysta och kände efter, lät instinkten övertyga oss om att här var det nog bra, här kommer något att hända bara vi ger det lite tid. Och när den sista var kontrollerad var det nästan helt mörkt, och de ljudlösa fladdermössen syntes bara när de hastigt svepte genom månskenet, och vi klättrade uppför slänten och gick tillbaka till bilen och körde hem.

Jag minns inte att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem när vi var nere vid ån. Jag minns egentligen inte att vi pratade överhuvudtaget.

Det kan bero på att vi inte gjorde det. För att vi befann oss på en plats där behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under
tystnad. Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. Man var tvungen att ta sig i akt för att göra sig själv till en del av helheten.

Det kan naturligtvis också bero på att jag minns allt fel. För att minnet är bedrägligt och sållar och väljer bort. När vi söker en scen ur det förflutna är det inte alls säkert att vi minns det viktigaste eller mest relevanta, men vi minns det som passar bäst in i bilden.

Minnet målar upp en tablå där de olika detaljerna måste komplettera varandra. Minnet tillåter inga färger som skär sig mot bakgrunden. Låt oss alltså säga att vi var tysta. Jag vet ju heller inte vad vi annars skulle ha pratat om.

Vi bodde bara ett par kilometer från ån och när vi kom hem sent på kvällen tog vi av oss stövlar och galonbyxor ute på trappan och jag gick genast och lade mig. Jag somnade snabbt och strax efter klockan fem på morgonen väckte pappa mig igen. Han behövde inte säga så mycket. Jag steg rakt upp ur sängen och klev i kläderna och vi satt i bilen bara några minuter senare.

Vid ån var solen precis på väg att gå upp. Gryningen färgade himlens nedre kant djupt orange och vattnet tycktes strömma med ett annat ljud, klarare och ljusare, som om det nyss vaknat ur en mjuk sömn. Andra ljud hördes runt omkring oss. En koltrast som sjöng upp, en gräsand som med ett klumpigt plask landade i vattnet. En häger flög ljudlöst och spanade över ån med sin stora näbb som en höjd dolk framför sig.

Vi gick genom det fuktiga gräset och stampade oss återigen sidledes nerför slänten till den första backan. Pappa väntade in mig och vi stod stilla och studerade hur linan var spänd, sökte efter rörelser och tecken på aktivitet under ytan. Pappa böjde sig ner och lade handen på linan. Så sträckte han på sig och skakade på huvudet. Han drog in linan och höll upp kroken framför mig. Den var renskrapad på mask, förmodligen av förslagna mörtar.

Vi gick vidare till nästa backa som också var tom. Den tredje likaså. Vid den fjärde kunde vi se hur linan var sträckt åt sidan rakt in i en vassrugge och när pappa drog i den satt den fast. Han muttrade något ohörbart. Tog linan i båda händerna och drog ännu lite hårdare utan att den gav med sig ens en centimeter. Det kunde vara strömmen som dragit med sig kroken och sänket in i vassen. Men det kunde också vara en ål som svalt kroken och snärjt in sig själv och linan i växtligheten och nu låg där och bidade sin tid. Om man höll linan spänd i handen kunde man ibland känna små rörelser, som om det som satt fast där nere under ytan, i andra änden av linan, liksom stålsatte sig.

Pappa lirkade och drog, bet sig i läppen och svor hjälplöst. Han visste att det bara fanns två sätt att komma ur situationen och att båda hade sina förlorare. Antingen fick han loss ålen och kunde dra upp den, eller så slet han av linan och lät ålen ligga kvar där nere på botten, insnärjd i vassen, med kroken och det tunga sänket som en nysmidd boja.

Den här gången tycktes det inte finnas någon räddning. Han tog några steg åt sidan och sökte en annan vinkel, drog hårt så att nylonet spändes och töjdes som en fiolsträng. Inget hjälpte.

»Nej, det går inte«, sa han till sist och ryckte till med all kraft så att linan slets av med en hög snärt.

»Vi får hoppas att den klarar sig«, sa han, och vi gick vidare upp- och nerför slänten. Vid den femte backan böjde sig pappa ner och kände diskret med fingertopparna på linan. Så sträckte han på sig och tog ett steg åt sidan. »Ska du ta den ?« sa han.

Jag tog linan i handen och drog mjukt och kände genast kraften som svarade. Samma kraft som pappa hade känt med bara fingrarna. Jag hann tänka att känslan var bekant och jag drog lite hårdare och fisken började röra på sig. »Det är ål«, sa jag högt.

En ål försöker inte rusa, som exempelvis en gädda kan göra, utan rör sig gärna slingrande i sidled, vilket skapar ett slags sugande motstånd. Den är förvånansvärt
stark för sin storlek, och en god simmare trots de små fenorna.

Jag drog in så långsamt jag kunde, utan att släppa efter på motståndet, som för att förlänga stunden. Men linan var kort, och det fanns ingen vassrugge för ålen att ta sin tillflykt till, och snart lyfte jag upp den över vattenytan och såg den gulbruna, blänkande kroppen vrida sig i gryningsljuset. Jag försökte greppa den bakom huvudet men den var näst intill omöjlig att hålla fast. Den slingrade sig likt en orm kring min underarm, upp över armbågen, och jag kände styrkan som en statisk kraft mer än som en rörelse. Tappade jag den nu skulle den fly iväg genom gräset och ner i vattnet igen innan jag lyckats få ett grepp om den.

Till sist fick vi loss kroken och pappa fyllde hinken med vatten från ån. Jag släppte ner ålen som liksom  i en inövad rörelse genast började simma runt längs med kanten, och pappa lade sin hand på min axel och sa att den var fin. Och vi gick vidare mot nästa backa, med lätta steg upp- och nerför slänten. Och jag fick bära hinken.

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

En sida till? Fortsätt läs!