Kerstin Ekman:
Biografier

Kerstin Ekman: "Jag har alltid tyckt om tjocka och bra böcker för att de inte tar slut så fort"

Allt började på barndomens bibliotek. Läs en Kerstin Ekmans kärleksförklaring till böckerna och om hur hon upptäckte läsandets världar som barn.

Av: Kerstin Ekman
Kerstin Ekman
Fotograf: Sara Mac Key
Publicerad: 22 augusti 2023

Allt började på barndomens bibliotek. Läs en Kerstin Ekmans kärleksförklaring till böckerna och om hur hon upptäckte läsandets världar som barn.

Min bokvärld

Min bokvärld

Kerstin Ekman
Inbunden
Köp boken

(Detta är ett utdrag ur Min bokvärld)

Jag har alltid tyckt om tjocka och bra böcker för att de inte tar slut så fort. Helst ska de vara i många delar. Som barn tyckte jag om Rudyard Kiplings Djungelboken och Mark Twains böcker om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr, som jag fått av pappa. Gula vargen, en indianhistoria var hans egen. Han hade fått den som pojke.
Örnöga var en ädel indian. De andra var grymma och ville skalpera nybyggarna.

Sedan blev det Katrineholms stadsbibliotek. Bibliotekarien därnere (barnbiblioteket låg på första våningen) var envis med att jag skulle läsa flickböcker, särskilt dem om Anne på Grönkulla. Jag tyckte mer om Bigglesböckerna. Till slut hade pappa hört nog om barnbiblioteket. Han sa: Du ska låna däroppe. Men det fick jag inte, jag var ju inte vuxen. Han gav mig sitt kort. Jag skulle säga att han hade skickat mig att leta reda på böckerna och hämta dem åt honom.

Kerstin Ekman: ”Jag har alltid tyckt om tjocka och bra böcker för att de inte tar slut så fort”

Till att börja med skrev han en lista som jag skulle visa upp. Jag minns att vi läste böcker om hundar och förstod nog inte att han anpassade urvalet efter min smak. Men åren gick och det blev många böcker om upptäcktsresande. Ernest Shackletons ofattbara mödor när han och hans kamrater tog sig fram i Antarktis tror jag mest att han berättade för mig. Jag minns den som en mycket tjock bok eller kanske två. E.A.Trydes De döda på Vitön läste vi ihop. Då var jag äldre och hade fått eget lånekort. Den handlade om upptäckten av de nedfrysta liken efter Andrées nordpolsexpedition, den som hade fått ett så tragiskt slut. Pappa hade aldrig tvekat om att jag skulle klara av ruggigheter. När jag var barn sjöng han ju Goethes »Erlkönig« för mig i Schuberts tonsättning. Och jag rös av lycka och skräck när han kom till slutet där ryttaren i sin famn håller barnet som trollen dödat: In seinen Armen, das Kind war tot.

“Det var när jag lånade på pappas kort som jag lärde mig hitta i hyllorna.”

Det var när jag lånade på pappas kort som jag lärde mig hitta i hyllorna. Jag vet säkert att jag hittade Roger Martin du Gards Släkten Thibault. Men jag har svårt att tro att jag verkligen läste alla dess delar som skolflicka. Därför köpte jag den för några år sedan antikvariskt och den står nu i sju röda och vackra volymer i min bokhylla. Den första delen som hette »Den grå skrivboken« kan inte ha varit svår att läsa och ta till sig för en ung människa.
Bröderna Jacques och Antoine växer upp i en högborgerlig och strängt katolsk familj. Jacques bryter sig ut och rymmer. Antoine fortsätter att utbilda sig och blir läkare. Romanens etos finns inte bara hos Antoine med hans bindning till den hippokratiska läkareden och hans självuppoffrande arbete med sjuka männi-skor. Jacques som rymmer borde egentligen höra till de vanartiga pojkar som hans far upprättat ett hem för. Men han är också en idealist – och framförallt socialist. De båda bröderna har trassliga, ibland rätt sjaskiga upplevelser med kvinnor.

“Jag träffade på mitt skolflicksjag och den nästan narkotiska upplevelsen av långa berättelser.”

Jag var tonåring nu och förstod att inte ens i vår lilla stad var alla människor oklanderliga i moraliskt avseende. Mamma tyckte inte om skvaller. Det lösa pratet avfärdade hon med den bistra sentensen: Det där gäller inte sunda och riktiga människor.
Jag tror att det var bra för mig att läsa om människor som de sympatiska Jacques och Antoine som var »sunda och riktiga« fast de ofta felade i sina privata och ibland hemliga liv. Tänk bara: Jacques bryter sig ut och blir författare.
När jag läste om delarna var det inte bara handlingen som i förväg utvecklade sig för mig, ibland en smula diffust men fullt i enlighet med mitt minne. Jag träffade på mitt skolflicksjag och den nästan narkotiska upplevelsen av långa berättelser.

Bäst av alla under den tiden var Forsytesagan. Jag visste inte att John Galsworthy var en Nobelpristagare som fått priset ett år innan jag föddes. Roger Martin du Gard var det för övrigt också – utan min vetskap.
Länge levde jag i familjen Forsytes värld, där pengar och egendom i form av fastigheter i London var kärnan i deras liv. Den måste ju rimligtvis ha varit totalt främmande för mig men jag kände mig snart hemma i den. Där fanns avvikare och rebeller. Redan i första delens första kapitel där släkten samlats hos en av de vördade tanterna talas det om arkitekten Bosinney som gift sig med en av Forsytedöttrarna. Han har gjort visit i mjuk hatt. Det här är de höga, blanka skorstenshattarnas värld, där männen har polisonger och käpp med guldkrycka. Där finns den rike och känslokalle Soames som är olyckligt gift med Irene. När hon stänger sin sängkammardörr för honom tar han till våld. Jag begrep det på ett dunkelt vis. Irene tvingar sig till skilsmässa. Så småningom förstod jag att denna långa berättelse i sex volymer egentligen handlade om dem som ville göra sig fria från trycket av familjevärderingarna även om det skulle kosta dem pengarna. Unge Jolyon vill bli konstnär och blir det.
På sextiotalet gjordes det en teveserie på romanerna och den nådde också vår enda tevekanal. »Alla« såg den. Jag kände mig upprorisk mot detta. Sedan jag under skoltiden hade läst de sex delarna trodde jag mig ensam om upplevelsen. Den skulle vara exklusiv och hemlig.
Personerna i serien såg inte alls ut som dem jag tänkt mig i böckerna. Fleur med sin rätt otäcka pappa Soames spelades av Susan Hampshire och hon blev berömd för sin rolltolkning. För mig var det fel sorts berömmelse.

Kerstin Ekman: ”Jag har alltid tyckt om tjocka och bra böcker för att de inte tar slut så fort”

Hur ser vi personer i böcker? Diffust, tror jag. Men eget. De finns ju.

Min bokvärld

Min bokvärld

Kerstin Ekman
Inbunden
Köp boken
INTERVJUER, TÄVLINGAR, SPECIALERBJUDANDEN OCH FRAMFÖR ALLT - MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev

Ja tack, jag vill gärna prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev. Här kan du läsa hur vi hanterar dina personuppgifter.

Kerstin Ekman
Kerstin Ekman

Kerstin Ekman, född 1933, debuterade som deckarförfattare 1959 och var medlem i Svenska Akademien mellan 1978-1989. Hon har skrivit flera framstående verk, bland annat romansviten om "Kvinnorna och staden", trilogin "Vargskinnet" och "händelser vid vatten" . Ekman har mottagit flera litterära priser, inklusive Augustpriset och Samfundet De Nios Stora pris 2022. "Löpa varg" utkom 2021 och nominerades till flera priser. "Min bokvärld" (2023) är hennes senaste verk.

Läs mer