”Jag ville skriva en nära berättelse bortom flyktingpolitiken”

”Det är svårt att veta om jag blir mer eller mindre människa av att vara här”. Så säger Rebecka i ungdomsboken De afghanska sönerna om sin nya arbetsplats på ett HVB-hem. Hon får rådet att lämna jobbet på jobbet. Att inte komma för nära, inte bli för berörd. Och hon försöker att följa reglerna: klappar lätt på axeln när någon gråter i hennes famn.

Vardag med tvära kast

Boken skildrar en vardag med tvära kast. Det är skratt, utflykter till havet och födelsedagsfester. Men också panik och ångest, ett liv i väntans limbo medan tv:n i allrummet visar Dr Phil och Hem till gården. Här finns en stark gemenskap, men också en brutal ensamhet. Och det slutar inte så bra för alla.

Den 27-åriga debutanten Elin Persson är bekant med den värld hon skildrar. Under tre somrar arbetade hon själv på ett HVB-hem.

– Precis som Rebecka var jag väldigt ung när jag började och jag hade ingen praktisk erfarenhet av att arbeta med ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Jag ville hjälpa och stötta och samtidigt hålla en professionell distans, det var en balans som var svår att hitta fram till. På något sätt blir det fel hur man än gör. Jag visste vad som kunde vänta, men det är ändå en annan sak att verkligen vara på plats. Att vara med någon som får en panikångestattack eller att vara med om att en person gör ett suicidförsök.

Elin Persson är utbildad socialantropolog och jobbar med socialt arbete. Men hon har alltid skrivit och drömt om att bli författare, och för några år sedan bestämde hon sig för att gå skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola.

– Jag hade inte planerat att skriva om det här. Men när jag satt där var det allt som kom ur mig. Jag grät mycket under skrivandet, jag var väldigt inne i berättelsen, och nu i efterhand är det tydligt att det var terapeutiskt för mig att arbeta med romanen. Det fanns så många tankar och funderingar, och saker som bara behövde komma ut.

Skildrar både det mörka och ljusa

På hemmet träffar karaktären Rebecka varje dag tre afghanska pojkar som kommit ensamma till Sverige. Det är 14-årige Zaher, han i glittersandaler som inte vill berätta vad som hänt honom, och Hamid som ständigt tittar i brevlådan efter en kallelse till Migrationsverket. Och så Ahmed som dansar och skämtar i korridorerna men som ”äter Melatonin för att kunna sova, Sertralin för att kunna skratta och Fluoxetin för att inte falla ned i svarta hål”.

Hur kom de här karaktärerna till dig?

– Till en början hade jag ett jättestort persongalleri med nästan 20 stycken karaktärer som var väldigt verklighetsnära. Jag ville få med massa olika berättelser, han var som homosexuell och han som var väldigt troende, men det funkade inte formmässigt, och istället var det några av dem som fastnade mer. Jag skrev också ihop flera karaktärer och började att skriva mer fiktivt.

I en scen i boken följer Rebecka med Ahmed till Migrationsverket när han ska få sitt asylbeslut. Han har suttit i den väntsalen förut. Skannat sina fingertoppar, pekat ut landmärkena i byn och redogjort för asylskälen, ”som om han dragit ner en dragkedja längs kroppen för att visa att han är tillräckligt trasig”. Det en mörk berättelse, Elin Persson skriver om det allra värsta, det som inte får hända. Men samtidigt finns det också hopp och ljusa stunder.

Vem vill du ska läsa boken?

– Medan jag skrev boken var läsaren i mitt huvud de ensamkommande flyktingkillarna som jag har jobbat med. Men också alla som har jobbat på HVB-hem. Det är en ungdomsbok, men jag tror att den kan passa för olika personer och åldrar.

Du har i en intervju sagt att du inte vill bli betraktad som någon slags expert på migrationspolitik – att de är människorna som intresserade dig. Berätta!

– Eftersom jag skriver om ett brännande ämne som har en direkt koppling till politik så har jag fått många frågor om det. Men jag har skrivit en roman och är egentligen inte särskilt intresserad av att prata om flyktingpolitik. Jag ville zooma in och skriva en nära berättelse bortom politiken.

Berätta om en bok som betytt mycket för dig!

– När jag gick på skrivarlinjen läste jag Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa. Det var en otrolig läsupplevelse där det blev tydligt för mig att man inte måste skriva så korrekt. Det fick mig att hitta in till Mirja Unges och Mare Kandres författarskap.

Arbetar du som lärare på högstadiet eller gymnasiet?  Här kan du ladda ner gratis lärarhandledning som framtagen till Elin Perssons De afghanska sönerna.