Läs Jason Diakités ord om #blacklivesmatter

Förord

Berättelsen. Det finns ingen bättre bro mellan människor. Berättelsen kan brygga avstånd som stål och betong blott kan drömma om. Berättelsen som farkost för förståelse och kommunikation är lika gammal som vår art. Vi sätter ord på saker, platser, händelser, känslor och så snart orden delas med en annan människa är ensamheten lindrad. Trots att vi har uppfunnit smidiga, snabba, digitala, optimala sätt att kommunicera, är den grundläggande berättelsen fortfarande oöverträffad. Och samtidigt som vi lever i detta nu, i denna tumultartade tid som spinner en bra bit bortom vår kontroll, där vi både på nivån av individ och kollektiv tycks leva i tillstånd av perpetuell kris, så är berättelsen vår enda räddning. Nej, den kommer inte få polerna att smälta långsammare eller virus att sluta hoppa mellan oss i en så hisnande takt. Berättelsen väcker förståelse, empati, och den unnar oss förtröstan. I denna värld är det ingen liten sak. Att finna hopp, optimism eller framtidstro idag känns ibland som att jaga en plastpåse i en tilltagande orkan.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag växte upp i Carolas, Kurt Olssons och Olof Palmes Sverige. Jag växte upp i Just D:s, Ultima Thules och Carl Bildts Sverige. En tid då vi stod i korsvägen mellan Socialdemokrati och Ny demokrati. Taco och ciabatta var exotiskt. Invandrare också. Såna som jag, även om jag tekniskt sett bara var en son av. En sån som Lasermannen och skinheads inte tyckte om. Vi fanns, men vi hördes knappt. Vi behövde inte riktigt beaktas. Vi fick komma in i huset, men inte längre in än den svenska farstun.

Sedan inträffade sommaren 1994. VM-yran. Bronsfebern. Martin Dahlin och Henke Larsson såg ut precis som jag. Det var mitt första minne av att två otvivelaktiga hjältar var bruna och svenska. Vänta, vänta, är vi inne i rummet nu? Att ha levt i ett land, ett landskap, en stad, att ha gått i en skola, i affärer, på gator, som var så självklart, nästintill helt vita gör något med ett brunt barn. Visst hälsade min far på varenda invandrare som gick förbi. De satt runt hans köksbord. De satt på mammas pinnstolar. Jag visste att vi existerade, men det skulle dröja många år innan jag kunde blicka tillbaka och förstå att vi inte riktigt räknades. Det gjordes skillnad på invånare och invandrare.

Jag sitter i min dotters rum, det är eftermiddag, månaden maj är nästan till ända. Tiden spelar ingen roll, pandemin har redan suddat ut gränsen mellan vardag och helg, nu och sedan. Hon är två. Hon älskar att bygga Lego. Vi bygger högt. Asymmetriska, multifärgade torn vars syfte bara är ett. När den sista klossen hon når upp med sitter på plats tittar hon en halv sekund på skapelsen, sedan välts den. Hårt och snabbt. Sedan börjar vi om. Det är talande, det är kul och framförallt underbart att hon tycker så mycket om det. Men efter ett tag tröttnar jag. Mitt härvarandeskap är nednött. Klockan är strax fem och det är dags att gå ut i köket och steka upp lite tofu och koka riset till hennes middag. Ja, hon älskar tofu. Det är inte riktigt mig förståeligt, men jag antar att det måste vara konsistensen, fast men ändå mjuk, smaklösheten. Så när som på kryddorna jag en efter en försöker att introducera henne till är det kanske som att äta moln. Jag halar upp min lur ur fickan medan ett nytt barnrumsmetropolistorn är på väg upp. Klickar in mig på Instagram och den amerikanske aktivisten Shaun Kings senaste inlägg är det första jag ser. Jag ögnar igenom bildtexten snabbt.

”Can’t believe they killed him … choked the life out of him … the police … again … being black in America.” Jag hinner tänka: Inte nu. Inte här i min dotters rum. Men filmen har redan börjat rulla, jag trycker på bilden för att få fram ljudet. En polis står med sitt knä i nacken på en liggande man. Scenariot ser så onaturligt ut. Polisen över mannen, det är en märklig kontakt mellan två kroppar. Röster vars munnar inte syns i bild. De protesterar. Inget händer. Eller det som händer bara fortsätter att hända. Händer detta? Kommer den liggande mannen att dö? Polisen står kvar. Lugnt. Så onaturligt lugnt. Polismannen fungerar som en metafor för vad maktförhållandet mellan vit och svart har varit i minst 500 år. Mannen på marken försöker att tala. Protestera. Böna. En åskådare utanför bild fortsätter att ifrågasätta, ömsom bedjande, ömsom argt. Mannen på marken är knappt hörbar. Det har nu gått en evighet av tid. Vem kunde ana att nio minuter kunde kännas så långa? Mannen rör sig inte längre. Jag är som fastnitad i golvet. Fuck! What the fuck? Han dödade honom. Han dödade honom mitt framför mina ögon, här i min Instafeed, på min telefon, i min dotters rum, i min lägenhet, många hundratals mil från Minneapolis. Min dotter står och tittar på mig. ”Daddy gråter. Pappa gråter.” Jag skakar av mig det. Ställer mig upp. Plockar upp henne i en tät kram och går ut i köket. ”Middag, tofu, jag förstår, du vill titta på Bamse, okej, bara en liten, liten stund.”

Den amerikanska rasismens brutalitet saknar motstycke i Sverige. Jag har i mina många erfarenheter av att blivit rasprofilerad och diskriminerad av svensk polis haft turen att bara bli kallad rasistiska glåpord. Alla du kan tänka dig och även andra som jag lovar att du inte ens visste fanns. Men jag har aldrig fruktat för mitt liv. I Sverige kan du väl inte mista livet för din hudfärg eller ditt ursprungs skull? Fråga John Hron. Fråga Kooros Effatian eller Trez West Persson. Fråga Jimmy Ranjbar. Fråga Lavin Eskandar, Ahmed Hassan eller Nazir Amso. Därför är berättelser om rasismens effekter, om hur rasism upplevs, vilka konsekvenser rasism får i människors liv, vare sig dessa utspelar sig i USA, Kanada, Ghana, England, Trinidad eller Sverige, så relevanta. Argumentet ”här är det ju inte lika illa” ekar över svenska etervågor sommaren 2020. ”Varför ska ni importera farliga idéer om ras hit?” Eller den odödliga klassikern som får en rungande medvind: ”Här i Sverige ser vi inte färg, i Sverige pratar vi inte om raser.” Frasen black lives matter är inte vänster, den är inte höger, den har inget med partipolitik att göra. Frasen är ett kväde, en textrad ur en gammal sång vars verser skrivits under hundratals år. Black lives matter är en ny rad i den elegi som sjungits under så lång tid. Trettionio generationer av erfarenhet, otaliga dokumenterade fall och mobilfilmer senare säger att svarta liv gång på gång inte betyder lika mycket som vita. Att det kan kallas radikalt att yppa de orden visar på vikten av att fortsätta säga det.

Rasismen, den explicita, den strukturella, den institutionella, den undermedvetna, frodas även här i Sverige, trots att så många vita människor i det här landet vill envisas med att de inte ser färg. Ras må vara en social konstruktion, men den kommer att kvarstå över hela världen tills vi kan krossa den. Till den dagen den konstruktionen överges måste vi erkänna och prata om vilka grupper i samhället som upplever och utsätts för rasism, hur de barriärer och hinder de stöter på ser ut. Annars kan vi aldrig förstå och aldrig förändra. Att osynliggöra kommer inte att göra problemen osynliga eller förbättra situationen för Sveriges svarta, bruna, icke-vita befolkning. Förutsatt att det är ett överenskommet mål. Jag är inte så säker på att det är det. Min känsla är att vi likt vilka gäster som helst får lov att vistas i huset under vissa villkor. Vi kan inte bara gå upp och öppna kylskåpsdörren och ta för oss, dimpa ner i soffan och klaga över dagen. Den oskrivna. Det ligger fortfarande i vår framtid att invandrare behandlas som fullvärdiga invånare.

Författare som Jesmyn Ward, Tayari Jones och David Chariandy är också förvaltare, bärare och barnmorskor av berättelser. De är skaparna av farkoster som kan ta dig över förståelsens hav. Deras pennor kanaliserar generationer av ackumulerade, nedärvda historier, kamper och överlevnader. De visar dig världen från andra sidan av den socialt konstruerade barriären. Där liv levs. Där smärta och glädje finns. Där drömmar krossas och frodas. Där mänsklighet finns. Av alla de ord som flödar från deras fingrar och som även ryms i frasen black lives matter är baslinjen ändå den så enkla, länge försenade och ej ännu ankomna självklarheten: vi är också människor.

Jason Diakité 2020