Missa inte Kajjan på Årets Selma – feministisk fest den 8 mars! Läs om det här.
”Jag hatar min kropp, mamma.” Vilken förälder som helst kan känna den iskalla chocken inom sig, vid tanken på att ens barn skulle hata sig själv och sin kropp. Våra underbara, vackra barn, födda till inget annat än människor men som med livet präglas av ett samhälle som förtrycker de annorlunda, som talar om för dem att de gör fel, inte duger, ÄR fel. Och värst är det för dem som inte tillhör normen. Idag vet så små barn som fyraåringar hur de rådande kroppsidealen ser ut. Över hälften av alla Sveriges tonårstjejer har försökt gå ner i vikt. Var femte sjuårig flicka vill bli smalare och när de når gymnasieåldern har hälften av alla flickor bantat.
Det är förtvivlad, fruktansvärt, obegripligt. Och kan verka hopplöst.
Men det är det inte!
”Allt grundar sig i hur man själv pratar om sin kropp”
Var och en av oss sitter på de verktyg som krävs för att börja förändra. Det förklarar Kajjan Andersson, kroppsaktivist men också journalist, debattör – och förälder. Hon har skrivit boken Livsviktigt, som är en handbok i kroppspositivt föräldraskap, men också en handbok för var och en i att lära sig tänka annorlunda om sig själv som människa, för det är där nyckeln ligger.
– Allt grundar sig i hur man själv pratar om sin kropp, hur man pratar om mat hemma. Det är ett jättestort problem idag och det är inte konstigt, eftersom det är samhällsklimatet vi har. Det är fint att prata om hur lite man äter, att man är ”duktig” om man inte vill ha, att man ska vara smal och nyttig.
Mycket bottnar i okunskap
Ja, ordet ”nyttigt” som används rutinmässigt i många hem, vad är det egentligen? Det finns ingen sanning i ordet i sig, förklarar Kajjan, men vi använder det värderingsmässigt att nyttigt är lika med duktigt och rätt.
– De allra flesta som pratar om mat och rörelse på ett problematiskt sätt gör det av okunskap och tänker inte. Man har helt enkelt inte erbjudits något alternativ.
Så ett första steg till ett kroppspositivt föräldraskap är alltså insikt – om hur man själv påverkats av samhället, och om att det finns ett annat sätt att se på saken. Sedan kommer steget med att inse att det inte är ens eget fel hur det har varit hittills. Kajjan själv har gått igenom den processen. Ett liv kantat av självhat, ätstörningar, ångest och självskadebeteende har långsamt omformats till ett där hon inte längre anklagar sig själv utan arbetar konstruktivt för att förstå varför hon känt så – och för kunskapen vidare till andra.