Kajjan Andersson: ”Vi måste sluta få självhatet att gå i arv” | Selma Stories
Kajjan Andersson: ”Vi måste sluta få självhatet att gå i arv”
Böckerna

Kajjan Andersson: ”Vi måste sluta få självhatet att gå i arv”

Äntligen kommer en bok som förhoppningsvis kan stoppa självhat redan innan det uppstår – i barndomen.
– De nitar jag själv gått på kan jag nu plocka ut, dissekera och problematisera för att hjälpa andra, säger Kajjan Andersson om sin bok "Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap".

Av: Johanna Stenius
Fotograf: Gabriel Liljevall
Publicerad: 14 januari 2020

Äntligen kommer en bok som förhoppningsvis kan stoppa självhat redan innan det uppstår – i barndomen.
– De nitar jag själv gått på kan jag nu plocka ut, dissekera och problematisera för att hjälpa andra, säger Kajjan Andersson om sin bok "Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap".

Missa inte Kajjan på Årets Selma – feministisk fest den 8 mars! Läs om det här.

”Jag hatar min kropp, mamma.” Vilken förälder som helst kan känna den iskalla chocken inom sig, vid tanken på att ens barn skulle hata sig själv och sin kropp. Våra underbara, vackra barn, födda till inget annat än människor men som med livet präglas av ett samhälle som förtrycker de annorlunda, som talar om för dem att de gör fel, inte duger, ÄR fel. Och värst är det för dem som inte tillhör normen. Idag vet så små barn som fyraåringar hur de rådande kroppsidealen ser ut. Över hälften av alla Sveriges tonårstjejer har försökt gå ner i vikt. Var femte sjuårig flicka vill bli smalare och när de når gymnasieåldern har hälften av alla flickor bantat.
Det är förtvivlad, fruktansvärt, obegripligt. Och kan verka hopplöst.
Men det är det inte!

”Allt grundar sig i hur man själv pratar om sin kropp”

Var och en av oss sitter på de verktyg som krävs för att börja förändra. Det förklarar Kajjan Andersson, kroppsaktivist men också journalist, debattör – och förälder. Hon har skrivit boken Livsviktigt, som är en handbok i kroppspositivt föräldraskap, men också en handbok för var och en i att lära sig tänka annorlunda om sig själv som människa, för det är där nyckeln ligger.

– Allt grundar sig i hur man själv pratar om sin kropp, hur man pratar om mat hemma. Det är ett jättestort problem idag och det är inte konstigt, eftersom det är samhällsklimatet vi har. Det är fint att prata om hur lite man äter, att man är ”duktig” om man inte vill ha, att man ska vara smal och nyttig.

Mycket bottnar i okunskap

Ja, ordet ”nyttigt” som används rutinmässigt i många hem, vad är det egentligen? Det finns ingen sanning i ordet i sig, förklarar Kajjan, men vi använder det värderingsmässigt att nyttigt är lika med duktigt och rätt.

– De allra flesta som pratar om mat och rörelse på ett problematiskt sätt gör det av okunskap och tänker inte. Man har helt enkelt inte erbjudits något alternativ.

Så ett första steg till ett kroppspositivt föräldraskap är alltså insikt – om hur man själv påverkats av samhället, och om att det finns ett annat sätt att se på saken. Sedan kommer steget med att inse att det inte är ens eget fel hur det har varit hittills. Kajjan själv har gått igenom den processen. Ett liv kantat av självhat, ätstörningar, ångest och självskadebeteende har långsamt omformats till ett där hon inte längre anklagar sig själv utan arbetar konstruktivt för att förstå varför hon känt så – och för kunskapen vidare till andra.

“Det är inte jag som har fel kropp eller har skapat de här problemen - de kommer från andra”

– Många tycker att det är jobbigt när jag pratar om att lägga skulden där den hör hemma, vilket från början är någonstans utanför en själv. I boken lägger jag exempelvis stort ansvar på mina föräldrar, inte för att de rimligtvis hade kunnat göra annorlunda, samhället såg ju ut som det gjorde, men det går ändå att hänvisa till dem och förstå var det kommer ifrån. Och då plockar jag bort skulden från mig själv. Det är inte jag som har fel kropp eller har skapat de här problemen – de kommer från andra.

Använder egna erfarenheter för att hjälpa

Genom att använda sina egna erfarenheter som grund hoppas hon nu kunna hjälpa andra, framför allt föräldrar, till samma insikt.

– Jag har jobbat med och levt ämnet och kan numera skilja på mig själv och samhället och se vilka problem som är strukturella. Vi har en skev hälsohets och ett fettförakt i samhället och om jag kan plocka ut bitar ur mitt eget liv som visar det kan folk känna igen sig.

Och det var i det egna livet som processen till en bok började – rättare sagt på Instagram där hennes eget konto och andras har fungerat som en kanal för mängder av berättelser. De senaste åren har en rörelse börjat växa fram utifrån kroppspositivism – som nu börjar påverka samhället på allvar. En grupp människor, aktivister om vi vill kalla dem så, med personligheter som Stina Wollter, Fitnessfeministen och så Kajjan själv, som med hjälp av sina egna erfarenheter och bilder på sina egna kroppar förändrar den allmänna synen på hur man ”bör ” se ut för att ha rätt att finnas.

“Vi måste få självhatet att sluta gå i arv”

– Ja, den här processen kommer från min Instagram. Jag har under flera års tid utforskat mig själv och hittat de bitar som saknas. Men kroppspositivism riktar sig främst till vuxna som redan är” skadade”. Vi plåstrar om, släcker bränder, kan rädda individer och få dem att må bättre – men det är ännu bättre att lyfta blicken och se var allt kommer ifrån. Om man kan läka det som hände en själv under uppväxten, minskar risken för att föra över samma sak till barnen. Vi måste få självhatet att sluta gå i arv. Vi måste tycka rätt från början, vi måste sluta ge våra barn sjuka idéer och tvång.

När Kajjan på sitt konto började skriva om skolhälsovården och hur hon blev bemött där under sin uppväxt var det som att öppna portarna till en flodvåg av berättelser som forsade in i hennes inkorg. Några av dem finns med i boken.

Har en dotter som fick höra av just skolsköterskan att hon var rund i mellanstadiet. Det har satt sina spar i henne. Hon har sedan dess varit manisk med hur hon ser ut kroppsligt och lider verkligen av det. Speglar sig så fort hon får tillfälle för att se hur hon ser ut. Dåliga dagar resulterar i utbrott över att hon ser så ”jävla tjock ut”. Det gör ont i mammahjärtat.

Jag slutade äta kött i sjuan och efter det skickade min oroliga mamma mig till skolsyster för att kolla mitt järnvärde. Hon tog inget prov utan nöp mig i gäddhänget och sa: ”Det ser allt ut som att du får i dig ordentligt.”

Min skolsköterska då jag var typ tio vägde mig en gång i veckan för att jag vägde för mycket. Min syster vägde för lite och fick gå̊ dit en gång i månaden för att svara på̊ frågan om hon fått sin mens.

/ Ur Livsviktigt, röster från Kajjans Instagram

Enorm möjlighet att påverka som förälder

Kajjan har under de senaste åren blivit varse hur många röster det finns därute som kan berätta om förtryck inte bara i hemmet utan kanske framför allt hos läkare, skolsköterskor och från andra vuxna. Kroppsligt förtryck de känt sig ensamma om, men som visat sig vara så vanligt.

–  Det har varit så många som hört av sig till mig, så många röster och så många som alltid trott att de varit ensamma om att bli illa behandlade och må dåligt.  Det landade i att den här boken måste göras, det handlar om något som måste ut.

Och då är det föräldrarna som är lättast att nå. Föräldrar är de personer som har störst ansvar för barn, men som inte alltid har rutiner för det och då kan man bli vilsen.

– Som förälder kan man tappa fotfästet om det man tycker är rätt, särskilt om det inte får genklang och medierna säger något annat. Men det finns en enorm möjlighet: att vara med och omforma barnets referenser. En förälder är ankaret, den som har kontakten med skolan, vården och andra ställen där barnet självt inte ska ta ansvar. Som förälder kan man kan sätta en norm, vara ett ankare i barnet som förhoppningsvis är så starkt att det håller även när det möter situationer där föräldern inte är med.

“Har jag lyckats plåstra om mig själv så kan jag enkelt göra det med mina barn, som inte ens har några sår än”

Att jobba med sig själv är en nyckel

Och självinsikten att vilja reflektera över frågorna, över sin egen relation till kroppar är som sagt helt enkelt fullständigt centralt i det kroppspositiva föräldraskapet.

– Att jobba med sig själv är en nyckel. Har jag lyckats plåstra om mig själv så kan jag enkelt göra det med mina barn, som inte ens har några sår än. Har man grundinsikten så är mina redskap inte så svåra, säger Kajjan.

Om man först klarar att gå igenom den grundsjälvinsikt Livsviktigt erbjuder, hur mycket det här kroppsföraktet kan förstöra, men hur bra det kan bli om man gör rätt, så är de handgripliga och konkreta knep den erbjuder enkla i slutet av varje kapitel faktiskt enkla att ta till sig och förstå. Till exempel att inte prata om mat i form av värderingar, låta barnet själv välja grönsaker, servera exakt det som ska ätas och inget annat…

– Det är enkla råd och folk har inte ens tänkt på det, sådant som är så enkelt att göra utan att skuldbelägga. Vi gör så många tankevurpor i livet, man är så fast i vårt sätt att tänka att vi inte ens ser de mest basala lösningar, säger Kajjan.

Det är nästan ofattbart att det är så enkelt egentligen, när självinsikten väl är på plats. Och ett problem där kan då enligt Kajjan vara att man helt enkelt känner sig dum för att man gjort fel och därför håller fast vid sitt gamla sätt.

En hoppfull bok

– Men förhoppningsvis är lösningarna så pass enkla och man får ett så snabbt och tydligt gensvar att man kommer över tröskeln ändå.

Och en sak till: det är aldrig för sent. Inflytandet från en förälder, den bekräftelse hen ger, falnar inte. Den består.

– Pratar vi om barn, en tolvåring, femtonåring, är det fortfarande föräldern som är normgivande, som styr. En bekräftelse, en verbal eller fysisk omfamning kan ta bort många fel. Att erkänna att man gjort fel, att be sitt barn om ursäkt, kan rädda så mycket. Och det känns oerhört hoppingivande! För mig är det här en hoppfull bok.

Råd ur Livsviktigt:

När ditt barn säger ”Jag är tjock”:

  • Döm inte. Lägg inte in värderingar som inte finns där. Förhåll dig neutralt. Säg exempelvis:
  • ”Vad betyder det att man är tjock?” ”Okej, och vad tänker du om det?”
  • ”Du är bra och värdefull helt oavsett hur du ser ut, för du är du.”
  • ”Jag förstår. Vill du kolla på bilder och videoklipp på Instagram med några andra som säger att de är tjocka?”

När du ska föregå med kroppspositivt exempel:

  • Skyl inte din kropp som vore den något att skämmas över.
  • Respektera din egen kropp och kräv att andra ska göra detsamma.
  • Ta egna och var med på andras bilder. Radera inte bilder som du klassar som ”osmickrande”.
  • Kommunicera ut att du njuter av din mat och mår bra av att röra på dig.
  • Lägg upp ditt Instagramflöde så att du plockar bort allt som triggar din egen kroppshets och väljer in variation och mångfald.
  • Se över hemmet – behöver veckotidningarna som tipsar om plattare mage på fem dagar verkligen ligga där på soffbordet?

När du och barnet ska göra kroppspositiva övningar tillsammans:

  • Skapa er ett eget flöde på sociala medier där ni följer de typer av kroppar som barnet vanligtvis inte ser.
  • Härma era favoriter bland kroppsaktivisternas bilder. Kvotera in nya poser och bildkompositioner att efterhärma.
  • Gå till badhuset! Det finns knappast någonstans där våra kroppars fantastiska variationer visas upp så mycket som i omklädningsrummen på badhuset. Bara att stå och ta en långdusch bland alla valkar och former är fantastiskt för en normpräglad hjärna.

Läs mer