Läs ur <em>Den svarta månens år</em> av Ellen Mattson
Böckerna

Läs ur Den svarta månens år av Ellen Mattson

Ellen Mattsons roman "Den svarta månens år" handlar om en man som söker något som gått förlorat. Här kan du läsa första kapitlet.

Av: Ellen Mattson
Ellen Mattson
Publicerad: 19 oktober 2021

Ellen Mattsons roman "Den svarta månens år" handlar om en man som söker något som gått förlorat. Här kan du läsa första kapitlet.

1

I ett av de gamla husen vid parken stod en man en vinternatt och såg från sitt fönster ner på de svarta träden och de granristäckta rabatterna och på promenadstigarna som ringlade mellan dem kantade av lyktor. Om han lutade sig nära glasrutan kunde han också se en bit av himlen, men den var alltför grumlad av det orangea ljuset från genomfartsleden för att det skulle gå att urskilja några stjärnor. Han visste att de var där och det fick räcka. Han var klädd i en morgonrock av flanell som hängt bakom en dörr när han övertog lägenheten efter en äldre släkting och drack kamomillte ur en engelsk kopp med jaktmotiv som han också fått med på köpet. Han led av sömnlöshet sedan en tid tillbaka men ville inte ta några mediciner, han litade på att teet till sist skulle göra verkan.

Efter att i hela sitt liv ha sovit utan bekymmer hade han den här vintern drabbats av något som tvingade upp honom ur säng- en, en känsla av förlust. Vad är det jag sörjer, tänkte han som varje natt fast tanken aldrig ledde till något. Varje kväll när han gått och lagt sig kom samma starka ström och for genom honom och pressade sig allt högre i honom tills han måste stiga upp för att kunna andas, ohjälpligt saknade han något, men om detta något visste han bara att det aldrig skulle komma tillbaka. Aldrig, tänkte han, och ordet som hörde natten till slog några hårda slag mot balkongdörren som om en vind kommit lös därute.

Han gick till köket för att fylla på tekannan och medan han väntade på att vattnet skulle koka hörde han hur katten som ibland tog sig in i det gamla huset genom någon hemlig källaröppning krafsade vid köksingången. Han släppte in den som han gjort hela vintern trots att han egentligen inte tyckte om katter eller några djur över huvud taget, det var en eftergift åt något okänt som han inte brydde sig om att fundera över: han gav den en halv burk sardiner därför att klockan just slog halv tre eller för att Orion var försvunnen bakom en smutsgul molnbank. Den stora strimmiga katten lämnade alltid lite av maten som han ställde fram, en liten extravagant rest, innan den sträckte ut sig intill elementet, själv tog han med sig sin kopp tillbaka in i rummet och tänkte att han skulle passa på att läsa en stund, han tänkte samma tanke varje natt men läste aldrig något, för oron, om oro var det rätta ordet, krävde att han ägnade sig åt den.

Istället återvände han till fönstret och tittade ner i parken där lyktornas glober börjat sväva bakom en ridå av tunt fallande snö. Det syntes inga fotspår på gångarna, ingen gick här på natten och sällan någon på dagen, det var en gammal park, bortglömd av alla utom hyresgästerna i husen runt omkring. Snön föll men sögs snart upp av den våta jorden, bara på träden blev den liggande så att grenarnas konturer framträdde allt mer tydligt, tålmodigt följde han förloppet som kanske kunde vara sömngivande på samma sätt som när man räknar till hundra eller ser en viss långsam rörelse upprepas, men det var för tidigt, han hade ännu inte hunnit fram till punkten.

“Han skulle aldrig få tillbaka alla sina möjligheter.”

Den här vintern hade han lärt sig att inte försöka tvinga sömnen, inte heller tankarna fick man försöka betvinga, man skulle erkänna dem och tänka dem hur plågsamma de än var. Ja, det var sant, han hade halkat efter, han hade blivit lurad av tidens nyckfulla sätt att göra plötsliga hopp framåt, han hade inte själv varit med i framåtrörelsen och det fanns vissa saker som han inte skulle hinna få nu, en lovande framtid, ett långt äktenskap. Han skulle aldrig få tillbaka alla sina möjligheter. När han tittade sig i spegeln tyckte han inte att skillnaden var särskilt stor, han såg ut som han alltid hade gjort, men han förstod att andra kanske såg något annat och ibland anade han vad det var, något stramt och vasst och överdrivet. Gammalt, tänkte han förvånat och vred huvudet från sida till sida framför badrumsspegeln. Han såg det korta stunder, som en fixeringsbild som framträder när man stirrat tillräckligt länge, men sedan försvann det och han såg återigen bara sig själv sådan han alltid hade varit.

Från köket hörde han den lilla dunsen som betydde att katten värmt sig tillräckligt och nu ville tillbaka till sitt ovissa liv på bakgårdarna och i soprummen, den slog med tassen på dörren men gav inga andra ljud ifrån sig, han hade aldrig hört den jama eller spinna. Det var en stor och ganska ful hankatt med trasiga öron som ignorerade honom för det mesta men som otåligt började trumma med båda tassarna om han inte öppnade fort nog. Han såg den försvinna tillbaka ut i den mörka trappuppgången. Klockan var nu närmare tre, det var den sämsta tiden, han gick till bokhyllan och den här gången drog han ut några volymer, men att verkligen sätta sig och läsa var inte möjligt. Det gjorde ingen större skillnad, han mindes ändå vad som stod i böckerna; allt detta som han läst och läst om så många gånger fanns i hans minne och blandades in i det han sa och gjorde under dagen, men på natten måste man berätta sina egna historier. Han tänkte att det var det som var tanken, om det fanns en tanke, men vem skulle då ha tänkt den, har jag, tänkte han nu, har jag tänkt fram min egen sömnlöshet? Det var vid den här tiden på natten som han började prata högt med sig själv, för en berättelse måste berättas och det måste finnas någon som lyssnar. Det var en gång en man, började han sin historia, alltid på samma sätt, en man som stod vid fönstret i vinternatten.

Han hade egentligen aldrig tyckt om den sortens berättelser som gick att formulera på det enkla sättet, om liv som kunde sammanfattas. När han försökte sammanfatta sitt eget var det enbart för att stunden krävde det. Han hade i någon mening kommit till en korsväg, som i en saga, han stod där som en dumbom med sitt knyte på axeln och försökte stava sig fram på vägskyltarna. Han skulle ha kunnat kapitulera, vända på dygnet, tända lampan och sätta sig och arbeta, för på dagarna gick det lätt att sova, då kunde han sova var som helst, i sin fåtölj eller med pannan mot sitt skrivbord, men han ville inte ge upp normaliteten, han måste stanna i mörkret och vänta på sömnen. Plötsligt önskade han att katten inte alltid hade så brått att försvinna, för första gången tänkte han på den som någon, någon som nyss befunnit sig där i lägenheten tillsammans med honom och som hade vissa egenskaper, att klippa med öronen när han öppnade konservburken, att lägga sig med ryggen tryckt mot elementet och ibland krafsa lite i luften när den drömde. Han flyttade sig till köket där han hade utsikt mot gården, men det var för mörkt för att han skulle kunna se om den fanns kvar där nere. Han började på nytt, det var en gång en man som stod vid fönstret, men han kunde inte fortsätta sin historia, han visste inte vad den handlade om.

“Du kan inte skratta, sa hon, det var också en underlig formulering och nu hade han fått nog, det var du som skrev den där tentan, sa han och lade ner pennan, jag rättade den bara.”

Några månader tidigare hade han suttit i sitt arbetsrum och förberett en föreläsning när en av hans studenter kommit in och anklagat honom för att fuska. Det var en så underlig sak att säga att han börjat skratta, vilket var ett misstag, dessutom var det ofint mot den unga människan som ju stod där och förkroppsligade det han just antecknat om förromantiken: hävdandet av känslans rätt gentemot äldre och stelnade auktoriteter.

Du kan inte skratta, sa hon, det var också en underlig formulering och nu hade han fått nog, det var du som skrev den där tentan, sa han och lade ner pennan, jag rättade den bara.

Jag tror inte du läste svaren ordentligt, sa hon, du måste ha rättat efter en mall.

Man kan inte rätta essäfrågor med mall.

Man måste väl kunna kalla det för mall när man bara får svara på ett sätt?

Man får svara hur man vill bara man kan motivera det. Men man får inte blanda ihop ordklasserna i en grammatikskrivning.

Det där är en definitionsfråga, sa hon.

Ordklasserna är ganska klart definierade.

Ja, det är din åsikt. Jag har pratat med en massa människor och alla säger samma sak, att du aldrig lyssnar på någon annan än dig själv.

Vid det laget hade han gett någon sorts ljud ifrån sig och hon hade lämnat rummet så hastigt att hon snubblade på tröskeln. I ett möte med fakultetsnämnden fick han möjlighet att försvara sig mot anklagelsen att ha hotat henne, men han avstod, han hade inte hotat den där flickan men han hade haft lust att göra det, hans längtan att slå till henne hade varit så uppenbar att hennes högra kind blivit eldröd. Han var i någon mening skyldig. Om han inte fick bemöta hennes åsikter om betygsättningen fick det vara, i ett anfall av obeveklighet förklarade han bara att han inte tänkte godkänna hennes skrivning.

Senare, när han satt och pratade med dekanen, sa han att han inte brydde sig om det, att han fått nog av att undervisa. En tillfällig avstängning passade bra in i hans egna planer som han inte ville avslöja för henne fast de var gamla vänner.

Du får inte lov att sluta dig så där, sa dekanen.

Jag är trött på studenterna. Jag har gett upp om dem.

Men det får man inte, sa hon som var tio år äldre men ivrig på ett sätt som han aldrig förmått vara.
Men snälla du, sa han, de är ju idioter. Goethe skriver för

omodernt och den heliga Birgitta är dum i huvudet som tror att Gud talar till henne. Jag har gett upp om dem helt och hållet.

Det var tråkigt att höra, sa dekanen som om det varit fråga om en sjukdom, men han tyckte inte att det som hänt var så farligt. Om han befattat sig med det hade det kanske kunnat skada honom, men han lät det bara sjunka undan, bli lite suddigt. Vad han bevarade var minnet av en oenighet i en undervisningsfråga.

Några veckor senare var allting ändå över, anslagen omfördelade och hans litteraturkurs som aldrig varit mer än lite pausmusik mellan de verkligt betydelsefulla ämnesblocken indragen, hans avstängning övergick omärkligt i ledighet för vidareutbildning. Han var, tänkte han ofta, bortglömd och skyddad av det.

Det var en gång en man, nu började han om för tredje gången, en man som inte kunde sova och som vakade sig igenom vinternatten. Himlen, det han kunde se av den från sitt fönster, var täckt med moln, men han visste att Orion stod och lyste över huset med sina starka stjärnor, Rigel och Bellatrix. Han var en man som tyckte om stjärnor, han tyckte också om långa promenader, Schuberts Winterreise, de antika dramerna, sin svarta italienska sportcykel, samlingen av porslinsdjur som den äldre släktingen också lämnat kvar i lägenheten, han fortsatte att räkna upp, berättade för sig själv. De sista dagarna före fallet tog det allt längre tid för honom att nå fram till stunden då han vågade gå och lägga sig, han var inte rädd för att somna men för att vakna, för det var när han vaknade timmarna före gryningen som känslan av undergång var som starkast. Den tysta stunden innan trafiken satte igång nere på gatan hörde han ett ljud i sitt huvud eller möjligtvis utifrån världsrymden av svart och susande tomhet.

Men nu var natten nästan över. Medan han drack det sista i koppen hörde han smällarna i brevinkasten och ljudet av en bil som körde in mot trottoaren, någon i huset skulle snart skruva på en vattenkran och ta ut en hund på den första promenaden, ljuden skulle tillkomma ett efter ett men de skulle inte störa honom, de var signaler framknackade på den tjocka väggen som sa till honom att hålla ut, att hjälp var på väg. Han gick in i sovrummet och lade sig försiktigt, drog upp täcket, bara till hälften för att besvärja makterna och visa att han inte tog något för givet, men sömnen var redan där och han glömde sin rädsla för panikanfallen som kom utan att han förstod varför, han skulle inte tänka på dem, inte tänka på vågen av hetta som rullade upp genom kroppen, men inte ens när han nuddade vid tanken hände något farligt, det var som om han varje natt vid den här tiden stigit in i en annan värld, en värld där det gick att sova.

Det konstiga var att han aldrig drömde något obehagligt. Hans sömnliv lämnade bara kvar vaga minnen av att ha befunnit sig någon annanstans och att något pågått där. När han vaknade vid åttatiden stannade han först kvar i drömmen, för vinterdagern gjorde honom osäker på var han befann sig och om det var natt eller morgon, sovrumsfönstret var en fyrkant av blekt mörker som förvandlades till allt möjligt medan han vaknade och somnade om: en marinmålning som hängde på Stadsmuseet, en scen där något spelades med små tysta figurer, till sist en balkongdörr på glänt mot något som verkade vara en sommarmorgon på landet. Genom springan såg han gräs och krocketbågar, ett trädgårdsbord, något rött som lyste när solen sken på det. En vinge av ljus slog försiktigt över golvet när dörren rörde sig och knarrade på sina gångjärn och vetskapen om att han inte kunde gå ut i trädgården trots att dörren var öppen väckte honom på ett så slutgiltigt sätt att det blev möjligt för honom att resa sig ur sängen. Sommardagen var borta, hans lust att springa ut i den var borta. Morgonrocken fläktade ut en inpyrd lukt när han svepte den om sig och han beslöt ägna dagen åt tvätt och ärenden och städning, som alltid när morgonen kom fylldes han med hopp, som om hans liv då automatiskt blev en del av alla andra liv som levdes därute synliga från hans fönster. Den vackra kvinnan som bodde tvärs över parken promenerade på gatan med en bukett gula tulpaner stickande upp ur en kasse, brevbäraren cyklade förbi henne på sin lysande gula cykel, allt pågick och under tiden han lagade frukost sjöng han alla verserna på Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is och fortsatte med Din klara sol går åter upp, den gula gula solen, att sjunga var en protest mot allt det som natten lämnat kvar och som han kände att han nu var klar med, han hade vakat sig igenom så många tryckande vinternätter, han hade visat stort tålamod. Det är över, bestämde han. Vad det än var är det borta.

Han kände svindel vid tanken, en lätt yrsel som om allt blod börjat röra sig snabbare genom kroppen, han mådde nästan lite illa och skyndade på med det rostade brödet för att motverka eventuella blodsockerfall. Medan han åt skrev han en lista på det som behövde handlas, tvättmedel, apelsiner, kattmat, varför skulle han inte köpa kattmat istället för att ge katten sardiner, att köpa kattmat var ingen utfästelse om permanens. Han skulle gå till apoteket och be om något rogivande, till sportaffären och se på nya kängor, till pappershandeln och köpa sig en fin penna, en anteckningsbok och tre olinjerade kollegieblock till det nya skrivarbetet som han snart skulle sätta igång med, till blomsteraffären och köpa en blå hortensia, han fortsatte att skriva för att inte tappa rytmen, inget hack märktes ännu, inget annat än det lätta illamåendet som kanske snarare hade med blodtrycket att göra. Han var tvungen att ta på sig sina läsglasögon till och med för den här lilla lätta uppgiften och det var något nytt, något som inte kunde skyllas på vintermörkret. Vad har hänt med mina ögon, tänkte han och vände sig mot fönstret för att se om några ovanligt mörka moln seglat in.

Han lade till ett optikerbesök på listan och knäppte på radion, det verkade plötsligt tillgjort att sitta ensam och sjunga. Vad ska jag ta på mig idag, tänkte han samtidigt som posten kom och föll på hallmattan med ett högljutt prasslande fast det inte var mer än två brev och en reklambroschyr, ett nästan öronbedövande prasslande. Han vände på inköpslistan och gjorde en plan för sina ärenden, i vilken ordning han skulle ta dem, sedan ritade han en skiss över vägen han skulle ta mellan dessa olika stationer och när han förbundit alla punkterna med streck blev det en stjärna, den vackraste av dem alla, Betelgeuse. Så underbart det ska bli, tänkte han, att bli befriad.

Det kändes som om han tillbringat hela vintern inomhus och som om det nu var dags att ta sig ut för första gången. Han letade fram sin ryggsäck och packade, ett äpple och den tunna täckjacksvästen som gick att rulla ihop, andra saker som han tog med för säkerhets skull, det var ju oklart hur länge han skulle vara borta och hur mycket han skulle behöva. Hans stad var inte så stor men den var utspridd och kuperad. Han stannade upp i packbestyren för att kontrollera sin almanacka och se att ingenting stod inskrivet där, men dagen var tom. Det var något nästan högtidligt med denna rena fria dag som markerade slutet på den mörka årstiden och allt som plågat honom, han tänkte ordet ”plågat” men ångrade sig, det var alltför kraftfullt, alla ord som hörde natten till måste förpassas tillbaka in i natten. Han visste fortfarande inte vad det var som hemsökt honom de här vinterveckorna, bara att det tydligen farit ur honom nu och att tomrummet det lämnat gjorde honom upprymd. Han kände en sådan lätthet i kroppen att han höll på att snubbla när han gick nerför trappan.

Men när han kom ut på gatan märkte han att han hade missbedömt dagen, det var kanske tulpankvinnan som fått honom till det, för det var mycket kallare än han förstått när han sett henne gå förbi med sin gula bukett, råare, fortfarande påtaglig vinter. Han måste stanna och hålla sig i ett stuprör för att inte halka omkull på den isiga trottoaren och där, i skuggan av en nordlig husvägg, såg han hur parkens alla träd skakade av sig sina dekorationer av snö och förvandlades till döda mörka ting och hur fönstren i de gamla husen runtomkring svartnade som om de allihop varit täckta och blinda. Allt drogs tillbaka, veks ihop, stängdes framför honom tills han stod helt ensam med handen om det iskalla plåtröret, och han förstod att han haft fel och att detta inte var den dag han trott och hoppats på utan en annan.

Köp boken

Köp boken

Läs som e-bok

Läs som e-bok

Ellen Mattson
Ellen Mattson

Ellen Mattson är född i Uddevalla 1962 och bor utanför Ljungskile i Bohuslän. Hon skriver om relationer som ofta är knepiga, om ensamhet och gemenskap såväl i historisk som i modern tid. Hennes förtrogenhet med landskapet genomsyrar naturskildringarna, de präglas av dofter, ljud- och synintryck. Hon har fått fin kritik för sina böcker och många litterära priser. 1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris, 2003 Göteborgs-Postens litteraturpris, 2009 De Nios Vinterpris, Doblougska priset samma år och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2011.

Läs mer