Så gick det till när Selma Lagerlöf tog emot Nobelpriset
Så gick det till när Selma Lagerlöf tog emot Nobelpriset
Böckerna

Så gick det till när Selma Lagerlöf tog emot Nobelpriset

Av: Utanprofil
Publicerad: 17 december 2018

Selma Lagerlöfs Nobelupplevelse innehöll både sjukdom, nervositet och ett tacktal som fångade åhörarna. Läs ett utdrag ur Selma Lagerlöf: Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund.

Läs mer: Därför är Selma Lagerlöf en feministisk förebild

NOBELFESTLIGHETERNA

Veckan innan Selma Lagerlöf skulle fylla femtioett kom beskedet i rekommenderat brev till Falun. Valborg Olander hade fullmakt att sköta affärerna när vännen var på Mårbacka och hon telefonerade omedelbart. Selma Lagerlöf ensam hade tilldelats priset. Hon skulle inte behöva dela det med Heidenstam, såsom ryktet förtalt och det gladde henne särskilt, eftersom hon tyckte att han försökt ta glansen från henne vid doktorspromotionen i Uppsala ett par år tidigare och inte utan skäl misstänkte att hans storslagna femtioårsfest sommaren 1909 varit arrangerad för att bräcka henne. En ödets ironi drabbade Heidenstam. Hans promotion till hedersdoktor vid Stockholms högskola den 7 december kom nu i skymundan av konkurrentens Nobelpris.

Efter samtalet med Valborg hissades flaggan på Mårbacka. Penningbekymrens dagar verkade vara slut. Prissumman var närmare 140 000 kronor – i dagens penningvärde drygt sju miljoner – och med dem skulle nya stora planer förverkligas.

För första gången sedan de tidigaste ungdomsåren firade Selma födelsedagen på Mårbacka. Mestadels skedde det vid den nyss installerade telefonen i tamburen och hon påpekar förutseende för Sophie att ”så kommer man i framtiden att få tillbringa sina födelsedagar”.

De nya tänderna satt på plats och den drottninglika klänningen i silvergrå sidenbrokad var efter tre provningar i modehuset levererad till hotellet.

Efter födelsedagsfirandet reste hon med Valborg och Gerda till Stockholm för att de alla skulle utrusta sig inför nobelfestligheterna. Selma kostade på sig nya tänder hos tandläkaren: ”Två tänder drog han ut, därför att de sköto fram, en skall klippas av, ett par plomberas. Så skall det tas gipsavgjutning av munnen.” Alla beställde de för första gången klänningar av den internationellt kända modeskaparen Augusta Lundin, vars modehus vid Brunkebergstorg upptog tre våningsplan med mottagningsrum, provrum och syateljéer. Gerda har glatt sig åt detta i många år, skriver Selma till Sophie, i ett försök att förklara varför hon inte kunde komma till Göteborg och ekipera sig tillsammans med Sophie.

På pensionat Clara Larsson delade Selma och Valborg rum i fjorton dagar, tills det blev dags att flytta över till en svit på Grand Hôtel. Till sällskapet anslöt sig en förtörnad Sophie samt bror och svägerska från Kungälv jämte Gerdas man från Falun. Vädret var grått och stämningen var inte på topp i det stora sällskapet. Pristagaren låg sjuk. Men tacktalet var klart och inlärt utantill. De nya tänderna satt på plats och den drottninglika klänningen i silvergrå sidenbrokad var efter tre provningar i modehuset levererad till hotellet. Läkaren i familjen, storebror Daniel, kom till pass med medikamenter, så att Selma kom på benen lagom till prisceremonin i Kungl. Musikaliska Akademien klockan fem.

På prisestraden intog Selma Lagerlöf som ensam kvinna och andra kvinna någonsin sin plats. De övriga var fysikpristagarna Guglielmo Marconi från Italien och Ferdinand Braun från Tyskland, kemipristagaren Wilhelm Ostwald, också han från Tyskland, samt medicinpristagaren Theodor Kocher från Schweiz. Då Wirsén liksom året innan undanbett sig att hålla hyllningstalet för litteraturpristagaren, gick ordet till akademiledamoten Claes Annerstedt, tidigare överbibliotekarie vid Uppsala universitet.

I talet frammanade han en sedlighetsdanare med förmåga att upprätta Sveriges falnade rykte, inte ”på den krigiska ärans fält” men utifrån ”ideella och sedliga krav”. Så befästes Selma Lagerlöf som sedlighetsdanaren och sagoförtäljerskan med rötter i folksjälens djup. Det aktiva konstnärliga skapandet förbundet med intellektuellt tänkande rymdes inte i föreställningarna om Selma Lagerlöf – ”Sveriges ädla dotter” – som blek och allvarlig nu trädde fram i frasande siden och mottog sitt diplom, sin medalj och sin check ur Gustaf V:s hand. Hennes närmaste höll andan och trodde att hon skulle svimma.

Vid kvällens middag i spegelsalen på Grand Hôtel var det sedan ovisst om Selma Lagerlöf skulle orka hålla sitt tal. Med stark vilja, medikamenter och adrenalinpåslag blev hon emellertid strålande. Till bordet hade hon kronprins Gustaf Adolf och på sin högra sida prins Eugen. Även Sophie satt vid honnörsbordet, medan Valborg fick sitta med släkten och Selmas ungdomsvän Gundla Gumælius. Som första rätt serverades en hönsconsommé med frikadeller och tryffel. Därefter följde piggvarsfilé Polignac, oxfilé med kronärtskocksbotten samt stekt kyckling med sallad och färska haricots verts. Det bevarade menybladet, skrivet på franska, förtäljer också att desserten bestod av päron à la drottning Victoria, följt av sötsaker och frukt. Till detta kom kvällens höjdpunkt. Selma Lagerlöf reste sig för att hålla sitt tacktal.

Hon gör sig så liten, så liten bland festsalens frackklädda män och deras respektive.

Hon var en van uppläsare, som brukade dra stor publik. Men någon spontan talare var hon inte och några regelrätta tal hade hon i stort sett aldrig hållit. Så inte heller denna gång. På sitt originella vis omvandlade hon tacktalet till en vördnadsfull liten berättelse om skuld. Det passade sammanhanget och hennes offentliga persona utmärkt. Selma ansåg själv att hon hade skådespelartalang och i sina framträdanden hade hon en tillbakahållen ödmjuk attityd med långsam artikulation, en klar och tydlig röst i de högre tonlägena.

Scenen sätts direkt och en förtroligt vardaglig relation till åhörarna upprättas: ”Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt ute och rätt skumt i kupén. Mina medresenärer slumrade hvar och en i sitt hörn, och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.” Så byggs en berättelse runt resan bort från Mårbacka till Stockholm, en skuldtyngd resa, helt avgörande för Selma Lagerlöfs författarkarriär. ”Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare.” Nu hade det fört henne ända till Nobelprisfesten: ”Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också”.

Helst ville hon gömma sig kvar på Mårbacka i största enslighet. Hon gör sig så liten, så liten bland festsalens frackklädda män och deras respektive. Och säkert lyssnade publiken alltmera hängivet. Hur ska det gå för henne? Många gladde sig ju åt att hon äntligen fått priset: ”Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördrifva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt därhemma och gladde sig åt att ha fått upplefva denna stora tilldragelsen.”

Talaren tar sedan åhörarna med på en resa till en annan dimension, en resa lika alldaglig som märkvärdig, rakt in i själva det undermedvetnas dröm och skapande: ”Hvar och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glida framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphöra, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre före fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden.”

Selma Lagerlöf

I himlen möter Selma sin far. Han sitter i en gungstol på en veranda vid en solig gårdsplan, full av blommor och fåglar och läser Frithiofs saga. Fram växer det kärleksfulla porträttet av en rätt oduglig drömmare till man, med det enda och avgörande företrädet, att han med sina drömmerier och de stora diktarnas hjälp lärt sin dotter att älska själva människolivet i all sin storhet och skröplighet. På så sätt lyfter hon också sin egen dignitet i förmågan att införliva alla dessa influenser och göra något alldeles originellt och eget. Hon är värdig att ta emot Nobelpriset, för att hon känner sig stå i skuld till alla, som har lärt henne att se.

Läs mer: Lyssna och njut! Selma Lagerlöfs Nobel-tal från 1909

Alla uppfattade det emellertid inte så symboliskt. Flera hörde av sig efter att talet dagen efter festen publicerats i de stora dagstidningarna och påpekade, att de väl också borde ha tackats. Snällt och beskedligt lade hon till ytterligare tacksamhetsskulder, när talet publicerades i Selma Lagerlöfs nästa berättelsesamling 1915. En avgörande ytterligare skuld nämnde hon endast vid kvinnornas Nobelfest.

Kvinnornas stora fest hölls i vinterträdgården i Grand Hôtels annex Royal på Luciadagens kväll. Royal var nybyggt och vinterträdgården en sevärdhet uppförd som en patio med femton meter i takhöjd, gräsmattor, en porlande fontän mitt i salen, palmer och blomsterrabatter. Att kvinnornas fest hölls här var en noga uttänkt manifestation för hela kvinnorörelsen. Grand Hôtels direktris Wilhelmina Skogh var en skicklig entreprenör i det framväxande svenska turistväsendet och det var hon, som lett arbetet med den nya festlokalen, en av de största i Europa. Tolvhundra kvinnor fick plats och över tusen hade man fått avvisa. Klädkoden var barhalsad aftonklänning och helst i siden, enligt direktrisens önskemål. Chiffongsjalar och vita spetsnäsdukar att vifta med var viktiga accessoarer.

Utöver hyllningen till Nobelpristagaren uppmärksammades på kvinnornas fest ett nytt kvinnoideal – den intellektuella, framgångsrika och professionella rösträttskvinnan, elegant klädd i siden eller sammet. Förtäringen bestod av te och snittar, bakverk, frukter och konfekt på dignande buffébord omgivna av överdådiga blomsterarrangemang. Allt var i linje med den borgerliga kvinnorörelsens eleganta framtoning.

Till tonerna av festmarschen ur Tannhäuser kom pristagaren skridande nedför vinterträdgårdens trappor, arm i arm med den allt mer populära barnboksförfattaren och illustratören Elsa Beskow, följd av forna studiekamraten, kulturskribenten Gurli Linder, som vid sin sida hade Selma Lagerlöfs upptäckare, skriftställaren Eva Fryxell. Festsalen var prydd med de för kvinnofesterna typiska blomsteruppsättningarna, men också med flaggor och Selma Lagerlöfs namn i elektriskt guldljus som utsmyckning över estraden. Hon bar Nobeldagens sidenklänning, kompletterad med Serafimerorderns blå band och medaljen Litteris et Artibus, som hon mottagit av kungen i samband med priset. Statsministerns hustru Anna Lindman överräckte en stor bukett vita rosor.

Samma direkta offer för kvinnorörelsen hade Selma Lagerlöf hittills aldrig gjort, det var hon medveten om.

Selma Lagerlöf tog plats på en gyllene stol bredvid den tidiga kvinnorörelsens nestor Eva Fryxell och med Valborg Olander stående bakom sig. Som festföremålets närmsta kvinna tog Valborg emot kvällens alla blomsterbuketter. Kvinnornas fest var Valborgs, medan Nobelkvällen varit Sophies. Organisten och kompositören Alice Tegnér ledde en kör som sjöng ”Värmlandsvisan” jämte Heidenstams ”Sverige”, tonsatt för kör några år tidigare av Wilhelm Stenhammar. I Selma Lagerlöfs bejublade Nobelpristal finns bara en vag antydan om hennes koppling till kvinnorörelsen: ”Tänk på min trogna vän Esselde, som sökte öppna en väg för mig, då ännu ingen annan vågade tro på mig!” Esselde, eller Sophie Adlersparre, var den som erbjudit möjligheten att skriva färdigt Gösta Berlings saga. Från Esselde går linjen rak till den svenska kvinnorörelsens förgrundsgestalt, den världsberömda författaren Fredrika Bremer.

På kvinnofesten blev Fredrika Bremer central. Ordförande för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, filosofie doktor Lydia Wahlström, tog upp tråden i sitt hyllningstal och jämförde Selma Lagerlöfs betydelse med Fredrika Bremers. Tillrättalagt och smått patetiskt framhöll Selma att hon längtat efter att få uttala Fredrika Bremers namn och ångrat att hon inte gjort det på Nobelfesten. Så läste hon som tack sin egen ”Mamsell Fredrika” om föregångaren, som en gång ”offrade sitt författaranseende” för att driva fram en opinion för kvinnors rätt till utbildning och oberoende. I kväll, sa hon, skulle Fredrika Bremer ha fröjdats över resultatet med så många skickliga kvinnor på plats: ”kvinnliga studenter, universitetsutbildade kvinnor, läkare, sådana kvinnor som startat och förestå stora företag o.s.v.”

”Jag är glad, att jag visste vad jag offrade och ändå gjorde det”, låter hon Fredrika Bremer säga i sin hyllning. Samma direkta offer för kvinnorörelsen hade Selma Lagerlöf hittills aldrig gjort, det var hon medveten om. I talet får Fredrika Bremer sista ordet: ”Akta er, att ni inte gör denna fattiga, syndiga människa högfärdig.”

Det var dags för Selma Lagerlöf att ta tydlig offentlig ställning för kvinnosaken.

KÖP BOKEN HÄR

KÖP BOKEN HÄR

En sida till? Fortsätt läs!