SIDENKATEDRALEN
Ständiga sekreteraren lever i harmoni med världen. Hon har skapat ett samförstånd med människor, men också med föremål, geometriska figurer, stjärnorna på himlavalvet. Hon vet nästan alltid vad hon ska säga. Hon är äldst av åtta syskon. Fråga henne hur en slipsten ska dras. Hon vet. Hon rattar en hel akademi.
Hon lider inte av att sakna en partner.
Varför skulle hon det?
Hon har ju alla ledamöter. Det är nästan som en ny familj.
Hon lider heller inte av att inte tillhöra kungahuset. Varför skulle hon det?
Det är ju nästan som om hon är en kunglig person. Men innan natten är till ända, någon gång vid halv fyra denna fredagsmorgon i december, ska hon känna sig så ensam som hon aldrig känt sig. Hon bor mitt i den larmande huvudstaden, likafullt är det som om världen vänt bort ansiktet. Hon har aldrig känt sig så obeaktad. Ödslig. Övergiven.
Hon tittar ut genom fönstret. Gatan ligger mörk och stilla, inga bilar syns till, inte en själ märks. Det är som om hon sköljts upp på en avlägsen strand. Som om Gud själv hade glömt henne.
Ingenting kommer hon att önska sig så mycket som en partner. Hon vill inte leva ensam mer. Helst ska han, jo, det får bli en han, vara av förmånlig längd, mörkhårig och stilig i frack.
Men viktigast av alla kravspecifikationer: han måste vara fingerfärdig.
Knappt har hon slutat att fantisera om idealpartnern, förrän hon börjar hysa de mest oförblommerade rojalistiska drömmar, självklart med sig själv i huvudrollen. Allra helst vill hon bli drottning av Sverige, men det går ju inte, så hon får nöja sig med att bli prinsessa.
Men om detta vet hon ingenting. Inte än.
1
Hon har gjort det några gånger förr, låtit sy upp en festklänning. Och hon har anlitat herr E, mannen utan hemsida. Första gången handlade det om inträdet i Svenska Akademien. Det började med ett handskrivet brev, fortsatte med ett antal tunnelbaneresor till station X, en kvick promenad förbi en livsmedelsbutik och sedan ett diskret knackande på ett anonymt fönster, och slutade med en fotsid klänning i svart sammet och glänsande sidenfoder, med smala ärmar, slank midja och långt släp, samt matchande mantel.
Planeringen började som vanligt i september. Och där dök han upp i sin ateljé, som framtrollad ur intet, med ett leende på läpparna och ögonbrynen upphissade, som alltid iförd svarta jeans och kavaj. Diskussioner fram och tillbaka om aftonens krav, tyg, form, tillskärning … Och så måttagning av byst, midja, stuss och rygg. Herr E satte skyndsamt igång att tänka. Därefter började han arbeta med livet till toilen, en provklänning i ofärgad bomull. Några tunnelbaneresor senare var toilen klar.
Nu blev det bussresor till sömmerskan fru W:s ateljé. Tyget – siden på svart botten med jättelika screentryckta rosor i rött – var beställt från en grossist i Paris. Det var lätt till vikten och likväl styvt, närmast skulpturalt, och hade uppfunnits av Cristobál Balenciaga och en schweizisk tygfirma på 1960-talet. Sidenet gick under namnet gazar, känt för sin vidunderliga förmåga att hålla formen.
På rullen i butiken fanns endast sex meter kvar. Herr E knäppte händerna i en tyst bön. På natten låg han och svettades över hur han skulle lösa tillskärningen. Nästa dag kunde han skära till tyget i fulländat ekonomiska delar – en skotsk husmor hade blivit grön av avund – och klänningen började växa fram: höghalsad som på akademiledamoten Selma Lagerlöfs tid, hela framsidan i ett enda stycke, inga draperingar men väl diskreta puffärmar, åtsmitande liv, markerad midja, frikostig volym baktill, slanka ärmar med tygklädda knappar från armbågen hela vägen ned till sprundet på handryggen, långt släp som erinrade om en fransk tulpan i färd med att blomma ut …
Resultatet färdigställdes bit för bit av den entusiastiska fru W, påhejad av en lika entusiastisk herr E. Det blev en arkitektonisk skapelse, en konformad textilfantasi, en strängt hållen kaskad av rött och svart. Kort sagt: en katedral av sex meter sidengazar.
2
Ständiga sekreteraren har parats ihop med sin bordsherre och står i ett långt pingvintåg av svarta frackar, oceaner av sidenpasteller, yppiga dekolletage och hårdsprayade koaffyrer. Tåget har börjat arbeta sig nedför Stadshusets trappa, med majestäterna i spetsen. I taket cirklar en jättelik tevekamera över processionen. Nu ska hon skrida nedför trappan på elva cm höga klackar, helst elegant, och samtidigt lyckas ta sig förbi klungan av fotografer som klämt ihop sig i ett hörn och avfyrar sina blixtar, horden av kameraobjektiv som tränger fram mellan armbågar, örhängen och höga klackar.
Bordsherren är hungrig och vill ned till förrätten. Det är åtminstone vad hans ryckiga kroppsspråk antyder. Ständiga sekreteraren har emellertid kopplat ett järngrepp om hans arm och han skrider värdigt nedför trappan vare sig han vill det eller ej.
Fyra timmar senare är dragkampen i trappan glömd, banketten lyckligen överstånden och dansen kan inledas. Bordsherren försvinner genast till sin hustru. Ständiga sekreteraren lämnas allena. Hon känner sig dock inte ensam. Hon har ju sin klänning. Hon går en sväng. Hon tycker om att betrakta de stojande paren på dansgolvet, deras flaxande frackskört och böljande sidenkjolar. Hennes tankar går till bröllopet för många år sedan. Panelhöna på sitt eget bröllop, det är inte illa. Hon ser sig omkring. Alla XY-varelser är upptagna. Och vart tog den där programledaren vägen, hon med det flotta håret och de rubinröda läpparna, hon som tidigare utbad sig om en dans, till på köpet i direktsändning?