Sara Danius: ”Nu är jag fri – och städa upp kan de göra själva”

Hur får vi killar att sluta prata – och börja agera?

Den frågan ställde Ida Östensson, grundare av organisationen Fatta och författare till Allt vi inte pratar om, i kvällens första samtal och fortsatte:

– Jag är trött på att höra killar säga att de är feminister.  Men gör något då! Var är mansupproret? De sitter på nycklarna till att förändra samhället, men istället ser de bara på fotboll. Sluta snacka, börja göra! sa Ida Östensson och rev ned applåder.

Katarina Wennstam, författare till bland annat Gänget, var istället försiktigt optimistisk:

– Jag har jobbat med frågor som rör sexuellt våld i över tjugo år, och jag ser en positiv förändring. Det är ett annat samhälle idag, jämfört med då. Och jag måste tänka på det, för att kunna orka fortsätta kämpa, sa Katarina Wennstam.

Ni har ju båda varit drivande i kampen för den nya samtyckeslagen. Hur har den påverkat rättsväsendet? frågade Kakan Hermansson.

– Vi ser fler fällande domar idag, men juristerna behöver mer utbildning, konstaterade Ida Östensson.

– Och så måste vi titta på hur ser rättsväsendet på män. Gång på gång ursäktas sexövergrepp på grund av hur kvinnan är klädd, dansar, agerar, och då säger vi att män är intelligensbefriade när de bli kåta. Detta sätt att se på den manliga sexualiteten måste vi lägga på historiens skräphög, sa Katarina Wennstam.

”Folk från orten får sällan chansen”

Melody Farshin är ståuppkomikern som nyligen debuterat med en ungdomsroman, Mizera.

– Jag är ju helt ny i den här världen, sa Melody Farshin. Jag ser mig inte som en författare, utan som en komiker som skrivit en bok.

– Den synen av dig själv får du ändra på, sa Kakan. Om det är någon bok ni i publiken ska ta med er härifrån så är det denna förortskildring!

Att skriva om orten kräver trovärdighet, att man vet vad man talar om, menade Melody Farshin, men folk från orten får sällan chansen. Hon lyfte samtidigt samarbetet med förläggaren Titti Persson:

– Hon trodde på mig så pass starkt så att jag tillslut kunde skriva den här boken på egna villkor. Och vårt samarbete och den här boken kommer förhoppningsvis leda till att det framöver finns betydligt fler som ser ut som jag i det här rummet, sa hon och tittade ut över den nästintill helvita publiken.

– Varje person som avviker från normen blir granskad på ett annat sätt, och det tänker jag ofta på i vardagen, i allt jag gör, sa hon. Det är en kamp.

”Jag vill också slacka”

Kampen pratade även Clara Henry och Stina Wollter om.

– Det är klart att det inte är så himla kul att kämpa jämt, sa Stina Wollter. Jag vill ju också slacka, som killarna, men det går ju inte. Det är ju bara att inse att vara feminist är inte att chilla.

Kroppsaktivist har hon dock aldrig själv kallat sig.

– Jag har aldrig velat bli kroppsaktivist, men bara att jag finns här och är som jag är – trots att jag är mer påklädd än vad Zlatan är när han gör kalsongreklam – så är jag tydligen aktivist. Och då får det väl vara så.

De pratade också vidare om att vara självutlämnande.

– Jag vet exakt var gränsen går, sa Stina. Jag har min integritet, och vissa saker pratar jag inte om.  Men jag har bara vunnit på att var mig själv och visa mig själv. Det får andra att se på sina egna liv och kroppar på ett annat sätt, och våga uttrycka sig och sina behov.

”Hon får fett nog”

Aase Berg och Camilla Läckberg rev ner applåder och skratt när de talade om sina respektive bokkaraktärer. Två helt olika personer i två olika böcker, Haggan och En bur av guld – ”men de är ändå där och nosar på varandra”, som Kakan Hermansson sa.

– Det handlar om att ta tillbaka sina rättigheter, sa Aase Berg. Och att våga vara jävligt förbannad som kvinna, det är inget som förväntas av en.

Hur var det att öppna dörren till den kvinnliga ilskan? frågade Kakan Hermansson.

– Underbart, sa Aase Berg. Till en början är kvinnan i min bok behaglig, som en kvinna ska vara. Men sedan inser hon att vänta nu – jag kan frigöra mig, säga ifrån, bete mig som ett monster. Hon får fett nog.

– Ja, vi kvinnor förväntas vara förlåtande, storsinta, kärleksfulla. Vi ska vara slaskhinkar, i viss mån. Men när man äntligen säger nej så inser man att det finns en enorm styrka! En makt, sa Camilla Läckberg.

– Hämnden kan ligga i att inte vara tyst. Att våga tala klarspråk. Min bok handlar om det. Den kvinnliga friheten ligger i det, att inte hålla käften, sa Aase Berg.

– Ja, och att inte bry sig så mycket om vad folk tycker. Det är en process, att inse att himlen inte trillar ned för att någon inte gillar det man gör.

– Det är skönt att slippa behöva folks bekräftelse. Jag gör vad jag vill – och om någon trycker på gilla knappen är det ok, men det är inte min livsluft, fyllde Aase i.

”Nu är jag fri”

Anna Kinberg Batra och Sara Danius inledde sitt samtal i deras respektive sortier.

– Jag blev förvånad när jag blev avsatt, det hade jag inte förväntat mig att de skulle göra så där i halvtid, sa Anna Kinberg Batra.

– Ja, jag blev också förvånad över vad som hände mig, sa Sara Danius. Men inte tagen på sängen. Jag anade att något var på gång. Det var helt plötsligt en massa möten, som jag inte fick komma till.

– Mm, den känslan, nickade Anna Kinberg Batra.

De konstaterade att kön var en viktig faktor i hur de hade blivit behandlade, ”vi mäter personer olika, det spelar roll” enligt Anna Kinberg Batra. Men också det obehagliga i att erkänna att man är ett offer för sexistiska strukturer:

– Ja, då kliver man av ledarrollen, och det är läskigt. Men man måste se strukturerna i detta.

– Vi blev båda två petade, sa Sara Danius. Jag erbjöd mig att återvända, men fick ett direkt nej, och då vill jag inte komma tillbaka. Nu är jag fri. Och det är en stor befrielse.

– Det kändes som att ta av sig en rustning, sa Anna Kinberg Batra.

– Ja, och jag behöver inte städa upp i detta som alla mina föregångare, som råkar vara män, har fått oss att hamna i under ett tjugotal år. Städa upp kan de göra själva, sa Sara Danius till publikens jubel.