Sara Osman skriver om giftig vänskap och rasismens konsekvenser
Författarna

Sara Osman skriver om giftig vänskap och rasismens konsekvenser

Hon började skriva i telefonen på sandstranden i Italien, sedan kunde hon inte sluta. Nu kommer Sara Osmans debutroman ”Allt vi inte sa” – en berättelse om tre kvinnors liv och vad som händer när förakt, misstänksamhet och ilska tar över allt.

Av: Elsa Sjögren
Fotograf: Calle Stoltz
Publicerad: 20 maj 2021

Hon började skriva i telefonen på sandstranden i Italien, sedan kunde hon inte sluta. Nu kommer Sara Osmans debutroman ”Allt vi inte sa” – en berättelse om tre kvinnors liv och vad som händer när förakt, misstänksamhet och ilska tar över allt.

Sofia, Caroline och Amanda. De är vänner, de har i alla fall varit det en gång i tiden. Nu är relationen mellan de tre unga kvinnorna giftig, fylld av missunnsamhet och förakt. Sofia är framgångsrik jurist, hon sliter och jobbar sena kvällar för att klättra i karriären, och är nästan alltid den enda svarta kvinnan i vita rum. Hon är vän med Caroline och Amanda, Amanda som känt Sofia sen barndomen och som festar hårt för att glömma. Och Caroline, som hoppade juristprogrammet till förmån för en influencerkarriär och som nu kämpar med känslan av att ha ett ofullkomligt liv.

Läs mer: 18 oförglömliga böcker om kvinnlig vänskap

Sara Osmans debutroman Allt vi inte sa är en samtidsskildring av tre kvinnors liv i Stockholm. Idén till romanen började med karaktären Sofia. Liksom författaren själv är hon en svart kvinna, jurist och bosatt i Stockholm. Men likheterna slutar där, Sara är noga med att poängtera att det inte är en självbiografisk roman.
– Sofia är en svart kvinna i en helt vit omgivning. Jag ville utforska vad det gör med en som människa och hur man tacklar att hela tiden vara annorlunda, de strategier och förhållningssätt man utvecklar.

”Det har gjort henne bitter”

Sofia har mött rasism hela sitt liv. I skolan, på jobbet, på gatan. Hon har alltid varit annorlunda, men med åren har hon kunnat reglera sin grad av annorlundahet. Hon börjar dricka alkohol på firmafesterna för att inte vara ”den konstiga som sitter med Ramlösa i finglaset”, för det finns inget utrymme för konstig om man vill göra karriär. Hon fönar ut sitt lockiga hår. Men smärtan och ilskan finns kvar i kroppen och hon har blivit arg och aggressiv.
– Det har gjort henne bitter. Hon pratar inte om saker som är jobbiga och blir ensam i världen och i sina relationer. Och när hon är ensam blir alla runt omkring henne fienden. Hon har ingen förutom sin syster som verkar spela i samma lag, i hennes värld.

“Idag är det inte lika socialt accepterat att vara tyst när någon utsätts för rasism”

Skrivandet har fått Sara att reflektera mer över sina egna upplevelser av rasism i vardagen.
– Vad var det som gjorde att jag inte sa till? Varför sa inte mina kompisar till? Idag upplever jag att det inte är lika socialt accepterat att vara tyst när någon utsätts för rasism, frågan har lyfts efter Black lives matter. Men när jag växte upp betydde det inte att man var rasist om man inte sa till, det var okej att sitta tyst.

En giftig vänskap

Perspektiven i romanen skiftar mellan Sofia, Caroline och Amanda och läsaren förstår att relationen kvinnorna emellan är långt ifrån vänlig. De konfronterar sällan varandra utan låter ilska och irritation växa under tystnad.
– De behöver välja. Ska de vara vänner behöver de vara det på riktigt, vilja varandra väl och prata med varandra istället för att vara tysta, låta saker gro och förutsätta det värsta om den andra. Eller bara göra slut.

Boken bygger upp till ett crescendo. Utan att avslöja för mycket, visste du att det skulle sluta just så?
– Ja, det var det jag såg framför mig. Jag såg tre personer vars oförmåga att kommunicera med varandra och nå fram till varandra eskalerade. Det kan bara sluta på ett sätt, att livet händer och att en tragedi äger rum.

Skrev på sandstranden

Sara fick beskedet att hennes manus blivit antagen av Albert Bonniers förlag i mars förra året.
– Jag blev jättejätteglad och minns att jag satte mig ner på golvet med glädjetårar. Det var overkligt och helt fantastiskt. Jag blev så glad och kände mig lyckligt lottad, jag vet hur svårt det är att få sitt manus antaget.

“Jag bara skrev, jobbade och tränade”

Sara började skriva på boken under en semester i Italien. Hon fick en idé som växte sig starkare och till slut tog hon fram mobilen och började skriva där på stranden. Hon fortsatte skriva varje dag under semestern, och sedan hemma. Det hela tog bara tre månader.
– Om jag ska göra något så gör jag det helhjärtat. Och jag har ADHD, så jag har väldigt mycket energi. Men nästa gång måste det ta längre tid, det var inte ett hållbart och hälsosamt sätt att skriva på. Jag bara skrev, jobbade och tränade.

Vad hoppas du att läsaren ska känna när den slår igen boken?
– Dels vill jag, om man är svart kvinna, att man fått lite igenkänning. Om man inte är det kanske man kan få en förståelse och se att det finns olika nivåer av rasism. Det som gör ont är inte bara nynazister som marscherar på gatorna. Även det som kan verka litet är skadligt. Att behöva ha garden uppe i vardagen är påfrestande för en människa.

Sara Osman

  • Född: 1992.

  • Bor: Stockholm.

  • Gör: Författare och jurist.

  • Familj: Fästman.

  • Aktuell: Med debutromanen Allt vi inte sa.

  • Läser just nu: The Bluest Eye av Toni Morrison.

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!