– Mamma, mamma, mamma
– Mmm … Vänta lite, mamma läser en artikel.
– Mamma, mamma, mamma!
– Mmm … Vänta lite, mamma betalar räkningar.
– Mamma, mamma, mamma!
– Mmm … Vänta lite, mamma ska bara svara på ett mejl.
– Mamma, mamma, mamma!
– Mmm … Vänta lite, mamma ska bara kolla en grej …
Hur ska min tvååring veta vad jag gör hela dagarna? Det enda han ser är mig och min telefon. Jag kan tycka att den är supersmidig. Jag kan göra allt med den. Jobba, läsa tidningen, hålla koll på mina vänner och kollegor, gå till banken, kolla hus, redigera bilder och läsa böcker. Men vad ser han? Mamma vid frukostbordet med telefonen, mamma i soffan med telefonen, mamma i sängen med telefonen, mamma väntar på tunnelbanan med telefonen.

Jag tänkte för mig själv innan jag fick barn; att jag ska inte ta upp telefonen när jag är med barnen.
Jag tänkte det på allvar.
Men det funkar inte så, eller hur?
För jag passar på. Jag passar på att kolla mejlen när sonen leker med tågbanan. Jag passar på att handla när han äter, jag passar på att betala räkningar när han ritar. För vi har fått ett redskap som låter oss spara tid genom att passa på att göra saker när en lucka uppstår.
Men fick vi mer tid?
Mer tid till vad?