Läs ett gripande utdrag ur boken om livet som sjuksköterska | Selma Stories
Läs ett gripande utdrag ur boken om livet som sjuksköterska
Böckerna

Läs ett gripande utdrag ur boken om livet som sjuksköterska

I Göra gott berättar Christie Watson personligt och medkännande om de erfarenheter hon samlat under sina tjugo år som sjuksköterska. Vi bjuder på ett gripande utdrag om 14-åriga Aaron som ska få nya lungor.

Av: Moa Linette Lindahl
Fotograf: Lottie Davies
Publicerad: 10 maj 2019

I Göra gott berättar Christie Watson personligt och medkännande om de erfarenheter hon samlat under sina tjugo år som sjuksköterska. Vi bjuder på ett gripande utdrag om 14-åriga Aaron som ska få nya lungor.

Läs också: 4 böcker om historiska barnmorskor som gav järnet.

”Operationssalens landskap måste vara skrämmande för patienterna, men för mig börjar det kännas normalt. Det är otroligt vad man kan vänja sig vid. Så här har det inte alltid varit.

Den första operation jag bevittnar är en hjärtlungtransplantation. Jag är nitton år gammal och går fortfarande på utbildningen. Det är en oerhört lång operation: över tolv timmar. Det krävs ett helt team av kirurger som avlöser varandra, som i ett stafettlag. Men det de skickar mellan sig är ingen stafettpinne utan mänskliga organ. Jag har haft hand om patienten som väntar på nya lungor under dagen: en fjortonårig kille vid namn Aaron som lider av cystisk fibros. Han är sängbunden och har en syrgasslang i näsan, hans hy är gulblek och han hostar kraftlöst upp slem. Jag hjälper till att göra honom klar för operationen. Jag gnider in hans torra knän med kakaosmör, tar hans Game Boy och svär dyrt och heligt att vakta den med mitt liv. Jag fuktar hans läppar med en liten, laxrosa svamp som jag doppar i sterilt vatten, för att det inte ska finnas minsta risk att han exponeras för bakterier.

I Aarons rum lyser lampor i form av stjärnor och månar runt sjukhussängen, och under kudden ligger en dagbok gömd. Bredvid sängen sitter en liten korktavla som hans styvfar har satt upp med häftmassa, och på den finns en mosaik av bilder på honom och hans kompisar. Alla ler påbilderna. Det är väldigt vanligt att rummen på barnsjukhuset görs mer personliga. Om man bortser från syrgasen som kommer via ett uttag i väggen, och en sugbehållare med en tjock genomskinlig slang, så skulle det kunna vara ett vanligt tonårsrum.

Vi pratar nästan som om det vore en helt vanlig dag, men när patientvaktmästarna kommer för att hjälpa mig att rulla Aaron till kirurgen hugger han tag i sin mamma. ”Gå inte innan jag har somnat”, säger han. Han ser på mig. ”Och du kommer att vara med hela tiden?” ”Jag lovar. Är du klar?”

Han skakar nekande på huvudet. Jag nickar ändå mot vaktmästarna och de börjar rulla ut sängen genom dörren, ut från avdelningen och vidare i korridoren. En av vaktmästarna, en gladlynt ung kvinna, visslar hela tiden.Väggarna är småbarnsanpassade och målade med djur och blommor. Vi möter barn som drar på droppställningar, och bakom dem går leende föräldrar eller en sjuksköterska. Vaktmästaren visslar. Aaron skakar åter på huvudet. Hans mamma håller honom i handen och går med kvicka steg bredvid sängen. Jag håller ett öga på en monitor vid Aarons fotända, som visar syrenivån i blodet. Jag försöker med viljekraft få värdet att inte sjunka. ”Inte nu”, säger jag tyst. ”Ligg stilla, ligg stilla.” Jag har hört historier om när hissen har fastnat, varefter barnets tillstånd har försämrats. Syrgasen har tagit slut och barnet har fått hjärtstillestånd som inte har kunnat behandlas ordentligt förrän en hisstekniker har dykt upp. Jag är orolig, men jag har redan lärt mig den min som sjuksköterskor är så duktiga på. Jag saktar in både andningen och mina rörelser, och fokuserar på att visa upp ett avslappnat kroppsspråk och ett mjukt leende. En lärare på skolan, som pratade om vilken bra erfarenhet det skulle vara för oss att komma ut på praktik, menade att en patient som ser en erfaren sjuksköterska se orolig ut antagligen redan är död.

Operationsavdelningen är en labyrint av korridorer och britsar täckta av sterila blå lakan, med deffspatlarna och vagnen med utrustning för svår luftväg på sina väl definierade platser. Operationssköterskornas steg är snabba, deras träskor knarrar lätt mot det skinande rena golvet och deras halvknäppta operationsrockar fladdrar bakom dem som om de vore trollkarlar. Det finns ett oändligt antal förrådsrum. I ett av dem sitter en sjuksköterska på huk med en lista, där hon varje morgon och kväll prickar av allt som finns där inne: utgångsdatum, antal förpackningar, beställningsdatum för nya varor. I hörnet står en autoklav där några instrument håller på att steriliseras, och en blodgasapparat med vars hjälp sjuksköterskan kan se hur narkosläkaren sköter sig och huruvida patientens blod är syresatt eller samlar på sig koldioxid. Luften i de vindlande, dåligt upplysta korridorerna känns tjock, och bevarar tidigare händelser som en doft. Om man bara lyssnar tillräckligt noga kan den berätta en hel del, till exempel om den gången då fel njure opererades bort, eller när det blev strömavbrott och nödgeneratorn inte startade, eller när en patient skulle defibrilleras och man hade glömt att stänga av syrgasen, som briserade som en bomb – narkossjuksköterskan fick tas in på intensivvårdsavdelningen med en svår skallskada. Om väggar kunde tala.

Många av oss passerar operationsavdelningen utan att direkt minnas något av det efteråt. Vi somnar och vaknar, och vi tänker inte särskilt mycket på vad som hände däremellan. Operationssjuksköterskorna ser allt. Ibland kan det vara roliga saker: kirurgen och sköterskan som blev ertappade nakna i klädförrådet. Män som under smärre operationer får erektion på grund av bedövningen, och penisar som guppar upp och ner för varje rörelse med skalpellen, ofta i takt med musiken. Jag jobbar med en kirurg långt senare som en gång tappar byxorna i ett känsligt ögonblick, och som råkar ha Bart Simpson-kalsonger på sig. En sjuksköterska försöker dra upp byxorna men han ryter: ”Låt dem vara, låt dem vara!”

Men operationssalen är också en plats där man bokstavligen lägger sitt liv i andras händer. För det mesta går allt bra, men när det går fel är det katastrof. När tillståndet plötsligt försämras för en patient kan den strukturerade, lugna, sterila miljön förvandlas till rena krigszonen. Narkosläkarna gör sitt bästa för att förutse vilka patienter som kan förväntas få problem – överviktiga, rökare, gravida och så vidare – men överraskningar inträffar alltid. Det finns patienter som hävdar att de har varit vakna under operationen men inte kunnat röra sig, ett fenomen som förklaras av att de får muskelrelaxerande medel samtidigt som själva narkosen inte har varit djup nog. Det finns patienter som svarar oväntat kraftigt på narkosen och vars blodtryck faller till farliga nivåer. Hjärtstillestånd kan också inträffa.

Jag har ibland haft hand om patienter som efteråt får veta att det har uppstått problem under operationen men att kirurgen lyckats stabilisera situationen. Att lägga sina ord rätt kan vara knepigt i sådana lägen. En hjärtcell slår i en petriskål. En enda cell. Och bredvid slår en annan människas hjärtcell i en annan petriskål, fast i en annan takt. Men om de två cellerna snuddar vid varandra börjar de slå i takt. En läkare kan förklara det här vetenskapligt. Men sjuksköterskan vet att det vetenskapliga språket inte räcker. En sköterska översätter ”din man/din fru/ ditt barn dog tre gånger under operationen, men idag var en bra dag, så med en massa elstötar och några bröstkompressioner som antagligen knäckte ett par revben, lyckades vi återuppliva honom/henne” till något som den anhöriga klarar att höra. En märklig form av poesi.

Jag försöker låta bli att tänka på allt som kan hända i operationssalen, allt som kan gå snett, och ibland gör det. Jag tar på mig min ”avslappnad på utsidan, panikslagen på insidan-min” tills vi är framme i operationssalen, som är full av välbekant apparatur och där en väldigt avslappnad och leende narkosläkare väntar. ”Då var det dags, mamma. Hej, Aaron.” Narkosläkaren presenterar sig och ser till att hålla ögonkontakt med Aaron, samtidigt som en undersköterska pysslar i bakgrunden, slår på övervakningsmonitorerna och märker upp sprutor. Jag står vid sängens fotända, tillräckligt nära för att kunna dra Aarons mamma därifrån, om det skulle behövas, under de korta sekunderna mellan att Aaron har somnat och hon måste lämna rummet. Vi vill inte att hon ska behöva se nästa fas, efter att hennes son har sövts, då hans ögon tejpas igen, huvudet böjs bakåt så långt som möjligt och en tub förs ner i hans luftstrupe, samtidigt som infarter sätts i venerna och resten av hans kläder tas av. Huden bestryks därefter med en grumlig, kopparröd jodlösning så att patienten knappt ser mänsklig ut, utan mer som ett köttstycke. Därefter är han redo för kirurgerna, en yrkeskår om vilken parlamentsledamoten lord Thurlow år 1800 yttrade: ”Kirurgi är inte mer vetenskap än vad slakt är.” Under medeltiden hade kirurgin så låg status att till och med kvinnor tilläts operera, men på 1700-talet började universiteten med kirurgutbildningar, och dit hade inte kvinnorna tillträde. Inställningen till kirurgin, och allmänhetens uppfattning om den, har förändrats mycket mer än inställningen till sjuksköterskeyrket, som ibland verkar gå åt motsatt håll.

Med hårt sammanpressade käkar väntar jag under de fasansfulla sekunder då ett barn har sövts och en förälder måste kyssa det farväl och överlämna det till en grupp främlingar. Jag är imponerad av narkosläkaren, som är lugn och behärskad och trygg, trots att hon har ensamt ansvar för en komplicerad högriskpatient.

Nästa gång jag är på kirurgavdelningen, är det för att se en operation tillsammans med en annan sjuksköterskestudent, Jess. Även den gången gör narkosläkaren ett starkt intryck på mig. Jag är klart imponerad, tills Jess berättar att hon har varit ihop med honom. Under operationen drar hon upp munskyddet högre och högre, tills jag knappt kan se hennes ögon. ”Vad håller du på med?” frågar jag. ”Jag har legat med alla här inne”, säger hon. ”Utom patienten.”

Nu slår jag följe en bit med Aarons mamma utanför operationssalen. Jag kramar om henne, önskar att jag kunde komma på något att säga som skulle hjälpa henne, söker inom mig efter tröstande ord. ”Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv” säger hon. ”Det absolut värsta.”Jag lovar mig själv att aldrig underskatta hur tufft det måste vara att anförtro sitt barns liv åt främlingar, oavsett hur yrkesskickliga de är.”

Läs också: Karin Wahlberg om när doktorn blev patient 

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris