Arne Dahl: "Jag har en böjelse för worst-case scenarios"
Arne Dahl:
Författarna

Arne Dahl: "Jag har en böjelse för worst-case scenarios"

Av: Utanprofil
Publicerad: 11 september 2018

John Häggblom, redaktör åt många stora författarnamn, har varit ett stort fan av Jan Arnald – alias Arne Dahl – i många år. Här samtalar han själv med Jan om skrivande och framgång.

Det står ”Jan Arnald” på dörren men det är som Arne Dahl han har gjort sig mest känd. Sedan debuten 1998 har det blivit arton böcker där den senaste, Mittvatten, nyligen kom ut. Och det har gått bra från start – första delen i serien om Berger och Blom, Utmarker kallades den bästa svenska deckaren någonsin.

Det är en speciell känsla att åka hem till Jan Arnald. När jag under tidigt 2000-tal jobbade i en bokhandel undrade vi alla vem som gömde sig bakom pseudonymen Arne Dahl. Böckerna var så välskrivna, så genomtänkta, så smarta. Vi gissade sinsemellan, kunde det kanske vara PO Enquist? Någon av giganterna måste det ändå röra sig om. Nu när jag jobbar på förlag och redigerar flera av de stora deckarförfattarna är Arne Dahl fortfarande mycket av en måttstock – han lyckas kombinera det litterära med det lättillgängligt bladvändaraktiga på ett sätt som många andra strävar efter. Och hur många andra deckarförfattare vågar ha bromerade flamskyddsmedel som en avgörande ledtråd?

En kris tog honom till deckargenren

I hemmet i Hornstull är två rum fyllda med böcker – Jan Arnald är litteraturvetare i grunden. 1989 började han som litteraturkritiker efter att ha vunnit en tävling i Göteborgs-Tidningen. 1990 romandebuterade han under sitt eget namn Jan Arnald med den hyllade Chiosmassakern. Vägen kändes utstakad, men kanske inte den mot deckarförfattandet.

Ändå var det där han hamnade. En kris tog honom dit berättar han när vi slår oss ner i hans renoverade kök. (”Det enda rummet i lägenheten som jag egentligen har gjort något med.”)

– 1996 satt jag på en brygga och tänkte: Helvete, vad svårt det är att skriva. Jag får inte till det, det måste vara så ofantligt bra allting. Superoriginellt. Men så tänkte jag på Paul Auster som använde deckaren på ett lite speciellt sätt när han skrev New York-trilogin och Umberto Eco som gjorde något riktigt coolt när han skrev Rosens namn. Jag måste prova att skriva en deckare, tänkte jag. Jag måste komma ut ur det här. Och jag måste kanske till och med börja tjäna pengar.

Det roligaste att hitta på att göra i livet

Resultatet blev böckerna om A-gruppen, en specialenhet inom polisen. Nyckeln till böckerna i serien var att få använda sig av den kunskap om litteratur han satt på efter att ha doktorerat i litteraturvetenskap och att tillåta sig själv att ha roligt.

Det var en härlig tid, berättar han, men den kunde inte pågå för alltid.

– Med den här nya serien är skrivandet lite tyngre, men det är minst lika belönande. Erfarenheten av att ha skrivit nästan trettio böcker gör att det inte är riktigt samma lyckorus, men det är fortfarande det roligaste jag kan hitta på att göra i livet.

Med Utmarker som hyllades av kritikerna lockades en stor, ny läsekrets till Arne Dahl.

Du pratade tidigare om att skrivandet går tyngre.

– Eftersom jag genomgick en skilsmässa för två år sedan har jag haft ett par lite halvkritiska år. Det har varit bra för processen när man tittar på det rent litterärt, det har blivit en ny svärta i böckerna, men det har också inneburit att det har varit lite jobbigare att skriva.

Han berättar att han inte kommer från en skrivarskolevärld där man får feedback hela tiden och kallar sig ”den sista ensamförfattaren” som under 25 år inte visade upp sitt material för någon under skrivprocessen – inte ens sin förläggare.

– Men nu passade det så bra när jag fick en ny förläggare. Och nu får till och med min agent får läsa. Den typen av läsning är helt annan. Min förläggare är superlitterär, jag är superlitterär, så vi kan ha ganska avancerade diskussioner. Min agent är mer så här: ”De borde skjuta mer i den där scenen.” Och det stämmer ofta. Det har öppnat upp processen på ett sätt som har varit nyttigt, tror jag, så att man inte fastnar i gamla hjulspår.

Man brukar prata om en genrers begränsningar. Du som kommer från en litterär bakgrund, hur ser du på deckargenrens begränsningar när det gäller att exempelvis mejsla fram karaktärer?

– Jag hävdar nog med viss bestämdhet att mina karaktärer är litterärt förankrade på något sätt. Med alla de dimensioner som behöver finnas hos en karaktär. Sedan är det ju ett framåtdriv som ändå är begränsningen. Det är inte riktigt tillåtet med tillståndsbeskrivningar där man bara sitter stilla och det händer ingenting. Men så får man göra ganska mycket på liten plats i deckaren. Förra sommaren låg jag och läste Doktor Faustus av Thomas Mann som är helt fantastisk. Vilken jävla bra bok det är. Men vad långsam den är! Så lite yrkesskadad är jag.

Min pappa älskar dina böcker. Han brukar säga att det tar ett tag att komma in i dem, men när man väl har gjort får man en belöning i slutet.

– Jo, men så är det väl. Det är kanske svårare att komma in i mina böcker än många andras, det har jag väl märkt också. Det har legat mig lite i fatet i förhållande till de största bästsäljarna i Sverige.

Som yrkesförfattare, spelar pengarna någon roll? Det är ju ändå brödfödan?

– Ja, det ska man inte hymla med. Det är brödfödan och det finns inga säkerhetsnät någonstans. Så det är klart det finns med en kommersiell bedömning. Ibland har jag tänkt att jag ska skriva en ny Jan Arnald, jag har kvar några inom mig, tror jag, kanske två tre lite större avancerade saker, men just nu känner jag att det är flow i det här, det är bra, det tillfredsställer 97 procent av mitt kreativa behov. Jag kanske inte får dyka riktigt lika djupt i litteraturhistorien men det är okej. Jag kan fortfarande använda Joyce och Shakespeare på lite olika sätt.

När man är en kreativ person är det lätt att grubbla. Som redaktör måste man tänka: Hur fel kan det här gå? Och jag märker att det färgar av sig på privatlivet. Man går loss i grubbel och kan hamna i slukhål ibland. Har du själv märkt att den kreativa sidan, att man grubblar, utforskar mörker, ibland kan färga av sig på ditt privatliv?

– Det där är lite aktuellt för mig faktiskt. Jag har märkt, och också fått det poängterat för mig i en ny relation, att jag har en böjelse för worst-case scenarios. Istället för att se möjligheterna, vilket jag också gör – jag tror att jag både ser möjligheterna och avgrunderna. För mig är det bara en sorts klarsynthet. Och det är nog en yrkesskada. Jag har blivit kallad pessimist, och det tycker jag inte alls att jag är, jag uppfattar mig som en klarsynt optimist. Men jag märker tydligt att om jag ska resa någonstans ser jag omedelbart riskerna.

Din höjdpunkt som författare?

– På ett plan, som rena produkter, så tror jag att jag är där nu. Reaktionerna på Utmarker, när den får den typen av recensioner som ”det här är den bästa svenska deckaren någonsin”, det går inte att göra det bättre.

Av: John Häggblom 
Foto Arne Dahl: Thron Ullberg

John Häggblom
Köp boken här!

Köp boken här!

En sida till? Fortsätt läs!