Homosexualitet ansågs vara psykisk sjukdom:
Författarna

Homosexualitet ansågs vara psykisk sjukdom: "Det var lätt att ändra på"

Liberalernas veteran Barbro Westerholm är känd för mycket. Engagemanget för abortfrågan, för p-piller och inte minst för att ha "friskförklarat" homosexualitet. Nu finns hennes memoarer Om att aldrig ge upp i bokhandeln. Vi bjöd henne på frukost, och ställde några frågor om boken och livet.

Av: Mattias Timander
Mattias Timander
Fotograf: Mattias Timander ©
Publicerad: 08 september 2021

Liberalernas veteran Barbro Westerholm är känd för mycket. Engagemanget för abortfrågan, för p-piller och inte minst för att ha "friskförklarat" homosexualitet. Nu finns hennes memoarer Om att aldrig ge upp i bokhandeln. Vi bjöd henne på frukost, och ställde några frågor om boken och livet.

Här hittar du Barbro Westerholms biografi.

Året är 1979 och på Socialstyrelsens trappa står ett gäng aktivister. De har fått nog och vill få sin kärlek friskförklarad. Homosexualitet var stämplad som psykisk sjukdom, och efter att ha ockuperat trappan vägrade de gå därifrån förrän Socialstyrelsen gått med på att ändra i sjukdomsregistret.

Samtidigt gjorde Barbro Westerholm sig hemmastadd på sitt nya jobb som generaldirektör för myndigheten. Hon var hungrig att lära sig mer, och tyckte att hon väl kunde gå ner och lyssna på vad aktivisterna hade att säga. Bara några veckor senare hade aktivisterna fått vad de krävde, och det nya beslutet vann laga kraft.

 Jag kunde inte begripa varför kärlek mellan människor skulle vara en sjukdom. Man kunde möjligtvis bli sjuk av svartsjuka eller en dålig relation, men inte av själva kärleken. Så det var självklart att ta bort sjukdomsstämpeln, berättar Barbro Westerholm när vi träffar henne.

Men det var inte alla på Socialstyrelsen som var med på tåget?

— Nej, när jag kom tillbaka till min verksledning såg de fem männen i styrelsen ut som ett gäng skrynkliga russin i ansiktet och sa ”så där kan man inte göra”. Men de två kvinnorna som satt där sa: ”äntligen någon som fattar”.

Det här blev förstås ett historiskt beslut. Men i boken beskriver du det som att det hela var väldigt enkelt.

— Ja det var det. Jag hade jobbat med sjukdomsregistret tidigare, och visste att Socialstyrelsen kan ändra i det själv utan riksdag och regering. Jag förstod nog inte hur stort det var förrän efteråt, men det blev ju inledningen på min karriär, säger Barbro.

Foto: Mattias Timander ©

Foto: Mattias Timander ©

Boken Om att aldrig ge upp har Barbro arbetat fram tillsammans med journalisten Ingrid Kinne Lindgren.

— Ingrid har varit så bra. När jag har gått ned på detaljnivå, så har hon helt enkelt inte tagit med det. Det är de stora berättelserna som läsarna är intresserade av, även om en del andra lustiga anekdoter förstås varit roliga för mig att berätta.

Hur fann ni varandra?

— Jag hade hört om henne när hon var på Sveriges Radio och Uppsala Nya Tidning, och sen efterträdde hon vår svärdotter som chefredaktör för tidningen Senioren. På det sättet kom jag att känna till henne mer, eftersom jag varit SPF-ordförande. Sen tog hon kontakt med mig och frågade om jag hade lust att skriva mina memoarer med henne.

Och det ville du?

— Mina barn och barnbarn hade tjatat om att jag skulle skriva ned alla de muntliga berättelserna jag delat med mig, om vad jag upplevt. Och så började vi prata och prata och prata.

Vi träffar även Ingrid Kinne Lindgren, och frågar henne hur det varit att gå igenom ett så imponerande livsvärv.

— Jag är fascinerad av att hon hunnit med så otroligt mycket under sitt yrkesliv. Det har varit en så spännande resa det här, tillsammans med Barbro, säger Ingrid Kinne Lindgren.

En del av det ni berättar har det aldrig skrivits om tidigare. Hur har det känts att teckna ned historia?

— Ett av de områden som har varit riktigt intressant att skriva om är WHO. Hur Barbro och Sverige snuvades på ordförandeposten på grund av den ansvariga politiken. Det har det aldrig skrivits om tidigare, säger Ingrid.

Ingrid Kinne Lindgren. Foto: Mattias Timander ©

Ingrid Kinne Lindgren. Foto: Mattias Timander ©

Nästa år lämnar Barbro Westerholm riksdagen, efter närmare 30 år som ledamot. Men hon har inte tänkt ligga på latsidan, trots att hennes 88 år gör henne mer än välförtjänt av lite ledig tid.

— Jag blir mycket friare nu. Riksdagsarbetet tar så mycket tid, och är inte alltid inspirerande. Utskottssammanträden som går sin gilla gång; det skapar inte kreativitet för mig. Nu har jag varit med om det här ett antal gånger, och det känns så förutsägbart… Dessutom vet jag när jag är född och hur länge jag har levt. Jag känner att jag har bråttom. Jag vill hinna göra mer, säger Barbro.

Vad vill du säga till de som är unga idag, vilka frågor vill du att den yngre generationen ska driva vidare?

— Det är en svår fråga, för det är så individuellt vad man brinner för. Men en sak vill jag säga. När man som ung snavar över problem ska man tänka: är det här något jag kan göra något åt? säger hon och fortsätter:

— Och en annan sak som är viktig särskilt för kvinnor är att tänka på pensionen. Man ska se till att den första lönen är så bra som möjligt, för den är styrande. Jag har alltid varit lägst betald på min arbetsplats. Som generaldirektör var jag Socialstyrelsens lägst betalda doktor till exempel, trots att jag ju var chef!

Vad skulle du främst vilja bli ihågkommen för?

— Att jag vågade och fick något gjort.

Köp boken här!

Köp boken här!

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

Mattias Timander
Mattias Timander

Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och jobbar som redaktör på SelmaStories. Instagram: @mattiastimander

En sida till? Fortsätt läs!