Bosse Lindquist berättar hela historien om Paolo Macchiarini
Bosse Lindquist berättar hela historien om Paolo Macchiarini
Böckerna

Bosse Lindquist berättar hela historien om Paolo Macchiarini

Av: Moa Linette Lindahl
Publicerad: 17 september 2018

För två år sedan avslöjade Bosse Lindquist och SVT kirurgen Paolo Macchiarinis plågsamma och livsfarliga experiment på människor på Karolinska sjukhuset. I Macchiariniaffären berättar Lindquist hela historien. Vi bjuder på ett utdrag! 

Boken finns här.

”För två år sedan avslöjade Bosse Lindquist och Sveriges Television kirurgen Paolo Macchiarinis plågsamma och livsfarliga experiment på människor på Karolinska sjukhuset. Men läkarna som varnade misstänkliggjordes och ingen ställdes på riktigt till svars, trots det enorma lidandet hos patienterna. Nu berättar Lindquist hela historien – om hur spåren leder högt upp i samhället och hur pengar, ära och prestige fick gå före patienternas bästa.

I mitt inre ekade vad en kollega till åklagaren Jennie Nordin hade sagt i förtroende medan vi fortfarande var i början av arbetet med dokumentärserien om kirurgen Macchiarini: ”Fint folk är svåra att fälla.”

Hade inte dessa ord kommit från en av landets mest rutinerade jurister hade jag viftat bort dem som klasshat och schabloner. Men denna mycket korrekta person hade decenniers erfarenhet, och statistiken talade sitt eget, tydliga språk – det var mycket ovanligt att läkare fälldes i en domstol för någonting de gjort i tjänsten.

Det var därför med låga förväntningar som jag väntade på att klockan skulle bli elva den 12 oktober 2017. Rättvisan hade malt färdigt och åklagaren Jennie Nordin med kollegor skulle meddela beslut om eventuella åtal för händelserna på Karolinska universitetssjukhuset.

Jag och min chef på SVT Dokumentär, Johan Brånstad, stod vid en dator på redaktionen och tittade via webbsändning på ett auditorium i polishuset på Kronobergsgatan som sakta höll på att fyllas med journalister och fotografer. Jag skymtade Benita Alexander och hennes kameraman i publiken. Hon, den amerikanska journalisten som varit förlovad med Paolo Macchiarini och nu spelade in en dokumentär om deras gemensamma liv.

På slaget elva öppnade Nordin presskonferensen. Men istället för att meddela ett beslut inledde hon med en lång redogörelse kring hur utredningsarbetet varit upplagt och hur lagrummen såg ut – vad lagen krävde för att åtal skulle kunna väckas och vad man funnit.

Jag och Johan tittade på varandra, vi hade samma tanke: hon byggde upp för att kunna avskriva hela målet.
Jennie Nordin sa sedan att de kommit fram till att de operationer 5 med luftstrupar som Macchiarini utfört varken varit förenliga med vetenskap eller beprövad erfarenhet, och att Macchiarini varit medveten om detta. Det rådde ingen som helst tvekan om att han varit oaktsam. Man bekräftade även att Macchiarini valt att testa sina plaststrupar på människor innan han testade dem på djur. Man konstaterade också att hans plaststrupar orsakat mycket stora skador på hans patienter, den eritreanske geologistudenten Andemariam Teklesenbet Beyene och den turkiska konststudenten Yeşim Çetir.

Men sedan hände det. Trots att åklagarna – de var två stycken – konstaterade att grava missförhållanden och grov oaktsamhet ägt rum hade de kommit fram till att ingen kunde dömas för något brott. Enligt dem krävde lagen att man kunde bevisa att patienterna skulle ha levt längre om plastingreppen aldrig utförts. Man sa att man visserligen visste att plaststruparna inte hade fungerat, men att man inte kunde bevisa vad som skulle ha hänt utan deras implantering. Kanske patienternas liv skulle ha blivit lika kort utan dem? Andemariam och Yeşim hade ju haft allvarliga sjukdomar och skador. Kanske skulle de till och med ha lidit mer utan Macchiarinis strupar?

Vi fullständigt häpnade och tanken svindlade. Det stod utom allt tvivel att operationerna på Karolinska universitetssjukhuset – KS – förvandlat den unga kvinnan Yeşim Çetir till en permanent döende intensivvårdspatient. Åklagarna var helt införstådda med vad hon på grund av plaststruparna tvingats gå igenom: närmare 200 operationer; 7 600 mer eller mindre akuta rensningar långt nere i halsen, schemalagda var fjärde timme, dygnet runt, vilket inneburit att hon inte haft någon ostörd nattsömn på över tre år. Dessutom 38 akuta kvävningstillfällen; en stympad kropp; matstrupen utlagd på halsen med sekret och mat och vätska rinnande ut i en påse, bara för att hon skulle kunna få uppleva smak. Vidare en öppen sårhåla rakt in i bröstkorgen där illaluktande sekret rann ut på kläderna och stank så att kläderna måste bytas flera gånger om dagen.

Ändå hade åklagarna mage att påstå att detta liv kanske hade varit bättre än vad det annars skulle ha varit.

Och Andemariam? Plaststrupen hade gradvis lossnat och lett till att stora delar av hans brösthåla börjat ruttna. Han hade långsamt dött medan förruttnelsen spridit sig i bröstet och plaststrupen till slut helt lossnat. Hur kunde detta anses vara ett bättre liv än att då och då skrapa bort en långsamtväxande cancer och i övrigt göra hans sista år så smärtfria som möjligt?

Jag försökte förtvivlat förstå hur åklagarna hade tänkt. Jag hade träffat dem flera gånger under deras långa utredningsarbete och uppfattade dem som ärliga och välmenande. Min bild var att de verkligen ville ställa någon till svars för det lidande som KS utsatt sina patienter för. Men det var en sak de framhållit varje gång vi pratade – de var bara jurister. De kunde ingenting om medicin. Och ändå, här stod de nu inför världspressen och gjorde en medicinsk bedömning … en diagnos totalt utan insyn, eftersom beslutsunderlagen till nedlagda förunder- sökningar är hemliga.

Även om åklagarna säkert inte menade det, så innebar beslutet naturligtvis en kränkning mot de döda och deras efterlevande. Att över huvud taget antyda att Yeşims lidande skulle varit jämförbart eller till och med bättre än det liv hon skulle haft utan plaststrupe kändes bara arrogant och cyniskt.

Jag var så arg att när jag senare under dagen deltog i Studio Ett:s kvällssändning hade jag svårt att kontrollera rösten och vara saklig. Det var som att ha fått ett slag under bältet.

Senare samma kväll bjöd jag och min familj hem Benita Alexander på middag. Hon och hennes kameraman hade filmat färdigt i Stockholm för den här gången. De skulle hem till New York för att fortsätta klipparbetet med hennes dokumentär – arbetsnamnet var ”He Lied About Everything”.

Benita var också chockad.

– Han klarade sig igen! Och alla hans kollegor. Jag höll på att börja gråta där jag satt på presskonferensen, sa hon.

Vi förstod båda att det här skulle få konsekvenser långt utanför Sveriges gränser.

– Han kommer få ny energi av detta, sa jag. Och det är ett sådant hån mot de anhöriga.

Benita satt tyst en stund och tog en tugga på sin trattkantarellmacka: – Ni kanske är lite för vänliga och försiktiga i Sverige? sa hon. Jag kan inte riktigt se hur det skulle kunna ha blivit så här i en amerikansk domstol …

När jag gjorde en espresso till henne efter maten frågade hon retoriskt – som hon alltid brukade göra – om jag visste var Paolo hade tagit vägen? Nej, varken hon eller jag hade haft kontakt med honom sedan det – på våra respektive håll – skurit sig med honom. Men vi gissade båda att han återvänt till någon av sina gamla reträttposter i Rom, Barcelona, Ryssland eller USA. Att han med all sannolikhet tog nya välavlönade patienter som privatkirurg. Och att han säkert arbetade vidare i det tysta för en comeback.

När kaffet ångade i koppen tog Benita fram sin mobil och visade en inspelning hon gjort av sig själv i ett lyxigt hotellrum i Moskva – samma svit som hon flera år tidigare hade delat med Paolo. Men den här gången var hon ensam. Hon såg in i mobilkameran, grät medan hon sa:

– Jag älskar honom och saknar honom fortfarande. Samtidigt hatar jag honom. Allt jag vill är att förstå hur han kunde göra det han gjorde. Hur han kunde skjuta vårt liv så fullständigt i sank. Jag hoppas att han nångång ska förklara sig. Men jag vet att det aldrig kommer ske.

Nästa morgon besannades mina farhågor om det vi uppfattade som åklagarnas relativisering av patienternas lidande. Omvärlden hade lyssnat och dragit slutsatsen att inget brottsligt skett. En av Macchiarinis före detta kollegor i Italien mejlade mig den internationella nyhetsbyrån Reuters referat:

Vi har inte lyckats påvisa att resultatet skulle blivit bättre med en annan behandlingsmetod.

Vad menade åklagarna? skrev den häpne kirurgen. Det viktiga var väl det lidande som faktiskt åsamkats patienterna, snarare än ett slags hypotetiskt resonemang om saker ingen ändå kunde veta svaret på? Det här kunde tolkas av omvärlden som att det nu var helt okej att planera högriskbehandlingar om man bara sålde in det hela till okunniga chefer inom sjukvården och lät bli att söka etiktillstånd. Om allt gick åt pipan kunde man ju bara hävda att man försökt rädda liv – bevisa motsatsen! Medan jag såg ut mot den regntunga gryningen tänkte jag på hur det skulle ha kunnat upplevas om en åklagare friat en mördare för att hon inte kunde bevisa hur länge dödsoffret skulle ha levt om det inte mördats? Man kan ju aldrig veta hur livet skulle blivit om inte …

Åklagaren hade också under presskonferensen särskilt nämnt att Macchiarini varit hjälpsam mot utredarna och ställt upp på frågor och givit information. Var det brukligt att tacka brottsmisstänkta? Vilken snäll bedragare som låter sig förhöras! Vilken sjyst mordmisstänkt som låter polisen läsa ens mejl.

Nej, åklagarnas besked hade en obehaglig bismak av påverkan från människor som ville tona ned vad som hänt – inte bara från Macchiarini själv, utan också från delar av det medicinska etablissemanget. Polisen varken fick eller kunde göra egna medicinska bedömningar. Enligt protokollet hade de istället konsulterat oberoende expertis. Det var en bra tanke, men på grund av hur extremt liten och trång expertvärlden inom luftstrupens kirurgi är så existerar inte fullständig opartiskhet. Alla känner alla, läser varandras artiklar, ses på konferenser och bedömer varandras anslag och artiklar. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men försöket att förvränga och förmildra patienternas lidande hade pågått ända sedan fyra läkare och forskare på KS och KI – de så kallades visselblåsarna – hade börjat ifrågasätta Macchiarinis verksamhet på de båda institutionerna. Tanken var uppenbar – att krafterna som orsakade att händelseutvecklingen på KI och KS mörkades, nu också bidragit till att injicera oklarhet och förvirring i polisens rättsarbete. Jag kände igen ordvändningarna från samtal med både överläkare och professorer på de båda Karolinska institutionerna.

Imperiet, det medicinska och akademiska etablissemanget, hade inte alls lagt sig ned för att dö. Tvärtom hade man som gäddorna bara retirerat in i vassen för att bida sin tid. På grund av det nedtystande som inletts åratal tidigare hade ledande personer på KI och KS först lyckats fördröja upptäckten av vad som hänt så länge att ett antal av de mest uppenbara brotten – brott mot etikprövningslagen, brott mot att använda läkemedel och behandlingar som inte godkänts av läkemedelsverket – hunnit preskriberas innan rättsväsendets kvarnar malt färdigt. För de sista och mest allvarliga brotten – grovt vållande till kroppsskada och annans död – var visserligen ingenting preskriberat, men sanningen svåråtkomlig.”

Foto: Johanna Hanno

Köp boken här

Köp boken här

En sida till? Fortsätt läs!