Carolina Setterwall: ”Jag ville skriva om ett äktenskapligt uppbrott där kvinnan lämnar”
Författare

Carolina Setterwall: ”Jag ville skriva om ett äktenskapligt uppbrott där kvinnan lämnar”

Vart har en kvinna som inte trivs i kärnfamiljen tillåtelse att ta vägen? Carolina Setterwalls nya roman utspelar sig på 80-talet och tar avstamp i en skilsmässa. Vi har intervjuat den bokaktuella författaren som för några år sedan debuterade med sorgeboken "Låt oss hoppas på det bästa".

Av: Linda Fritiofsson
Fotograf: Appendix Fotografi
Publicerad: 14 mars 2022

Vart har en kvinna som inte trivs i kärnfamiljen tillåtelse att ta vägen? Carolina Setterwalls nya roman utspelar sig på 80-talet och tar avstamp i en skilsmässa. Vi har intervjuat den bokaktuella författaren som för några år sedan debuterade med sorgeboken "Låt oss hoppas på det bästa".

Hisnande modig och brutalt ärlig. Så beskrevs Carolina Setterwalls debut som kom 2018. I den självbiografiska romanen, som var svår att inte bli berörd av, skrev hon om relationen till och förlusten av sin sambo som oväntat dog i sömnen när deras gemensamma son bara var åtta månader. Låt oss hoppas på det bästa hyllades av både läsare och kritiker och är idag översatt till över 20 språk. Fyra år efter debuten är Carolina Setterwall nu aktuell med sin första fiktiva berättelse.

I Allt blir bra växlar perspektiven mellan Mary och John, som vi under omkring ett halvt decennium får följa parallellt. Det börjar med en skilsmässa. Den är på Marys initiativ och hon flyttar från villan i en Stockholmsförort där de bor med sina två gemensamma barn, till en lite för liten lägenhet. Till en början älskar hon sin nyfunna frihet, men sedan blir saker inte riktigt som hon tänkt sig.

“Jag var intresserad av hur samma historia kan upplevas på helt olika sätt beroende på vems perspektiv man zoomar in på”

– Jag var intresserad av hur samma historia, den om en familjs sönderfall i detta fall, kan upplevas på helt olika sätt beroende på vems perspektiv man zoomar in på. Många gånger då jag själv har ältat min egen historia – i terapistolar eller vid en bardisk mittemot en vän – har jag funderat på hur annorlunda den förmodligen skulle berättas av den andra personen.

Till en början hade Carolina en idé om att ge fler personer i berättelsen en röst – men efter tvåhundra sidor kändes projektet svåröverskådligt. Hon skalade bort flera röster och kvar i berättelsens kärna stod Mary och John, de som i romanens inledningsscen är gifta, men snart inte kommer att vara det längre.

– Mary är den som upplever ett slags kärnfamiljens klaustrofobi, som går runt i tillvaron med en pockande känsla av att livet borde ha mer att erbjuda. Jag ville skriva om ett äktenskapligt uppbrott där kvinnan är den som lämnar, och som därigenom drar det kortaste strået genom sina livsval.

Hur kom de här karaktärerna till dig? 

– De växte på mig allteftersom berättelsen karvades fram. Jag visste tidigt att jag ville skapa en komplex kvinna och mammafigur, som i sin tur skulle ha en komplex relation till sin egen mamma. Jag ville skapa en Mary som å ena sidan aldrig menar något illa, men å andra sidan genom sina livsval faktiskt gör illa, inte minst sina barn. Detta, i sin tur, hoppades jag skulle bli något för en läsare att fundera kring: varför blir jag provocerad? Med John-karaktären, alltså pappan, ville jag skapa en figur som är ”snäll” och ”gör rätt”, men som också har ett både moraliskt och ekonomiskt övertag och som under berättelsens gång använder sina övertag på sätt som faktiskt gör illa de barn han envist säger sig vilja skydda från smärta.

Mary är intressant och komplex och jag kände mycket sympati för henne. Hon får betala ett högt pris och allt känns många gånger ”orättvist”. Samtidigt kunde jag under läsningen ibland tänka att det till viss del är hennes naivitet och impulsivitet som gör att det blir som det blir. Hur tänker du?

– Absolut! Mycket av det som sker i Marys liv är orättvist, och på många sätt är det synd om henne, men hon hjälper inte direkt till att ställa saker och ting till rätta. Hennes oförmåga att definiera och formulera sina egna behov och gränser ställer till det för henne. Hon har en närmast obefintlig kapacitet att ta tag i det som är trasigt i hennes liv. Delvis finns förklaringen i hennes egen uppväxt, delvis kan jag tänka att man som vuxen människa och förälder har ett visst ansvar i att försöka ändra riktning när det blir uppenbart att det man gör inte fungerar.

“Döms en kvinna som är en ofullständig och stundvis rent av dålig förälder hårdare än en man?”

Jag tänker att Allt blir bra på många sätt är en feministisk roman. Du skildrar könsrollernas begränsningar, moderskapets ambivalens och hur mycket det kostar, särskilt för en kvinna, att leva utanför normen.

– Jag har inte skrivit Allt blir bra som något slags feministiskt statement utan snarare velat undersöka frågor som jag själv har gått runt och grunnat på. Döms en kvinna som är en ofullständig och stundvis rent av dålig förälder hårdare än en man? Vart har en kvinna som inte trivs i kärnfamiljen samhällets tillåtelse att ta vägen? I Marys fall blir hon subtilt bestraffad både i sitt mikro- och makrouniversum. Hon straffas av John, som både sitter på ekonomisk fördel och ett slags singelmarknadens attraktionsvärde, men också av sitt jobb, sin egen mamma och i slutändan också av sina barn. Har Mary bara sig själv att skylla för att det inte går särskilt bra för henne? Jag tror inte det. Har det åtminstone delvis att göra med det faktum att hon är en kvinna? Jag tror det.

Romanen utspelar sig under slutet av 80-talet och i början av 90-talet men det är inte så många tydliga tidsreferenser. Hur kom det sig att du ville förlägga berättelsen i den här tiden?

– Dels tyckte jag att det var härligt att skriva om en tid innan alla började kommunicera digitalt, det fanns något lockande i att beskriva ett par som i grunden är dåliga på att kommunicera i en tid då kommunikation på många sätt faktiskt krävde mer: man behövde prata med varandra. Ringa, och vara hemma för att ta emot samtal. En annan anledning var att jag valde att låna flera av de yttre omständigheterna kring denna familjs historia från min egen. Den här skilsmässan och bonusfamiljebildandet sker ungefär då jag själv, som dotter, var med om det, och det kändes som en bekant tid att skriva om. Även om likheterna mellan John och Mary och mina egna föräldrar inte är särskilt stora i övrigt.

Boken utspelar sig för omkring 30 år sedan. När det gäller skilsmässa, könsroller och synen på familjen – tror du att mycket har ändrats sedan dess?

– Jag tror att en del har förändrats, men inte allt. Baserat på åtminstone min egen och mina vänners historier, kan jag säga att det absolut fortfarande finns en drös mammor som bryter upp från kärnfamiljen med både en inre känsla av att vara misslyckade, svikare, stora egoister, dåliga mammor, och en omvärldens bekräftelse i att de faktiskt har rätt. Om de känner så i större utsträckning än männen? Det vet jag inte. Men kanske.

“Att ha tillåtelse att göra allt med mina karaktärer kändes ibland som ett överväldigande ansvar och en nästintill omöjlig uppgift”

Du debuterade med en självbiografi där du skrev naket och uppriktigt om ditt eget liv. Nu är du aktuell med en roman. Vad har varit skillnaden i skrivandet?

 – Den stora friheten, vilket både har varit positivt och negativt. Att faktiskt ha tillåtelse att göra allt med mina karaktärer kändes ibland som ett överväldigande ansvar och en nästintill omöjlig uppgift. Vart skulle de ta vägen? Var jag skyldig att ge dem, eller läsaren, ett lyckligt slut? Kan de verkligen göra så här? Det var en ovan känsla för en som tidigare nästan bara skrivit journalistiskt eller självbiografiskt och försökt hålla sig till ”sanningen” i den mån det går.

Berätta lite om skrivprocessen. Är du någon som skriver varje dag eller jobbar du intensivt med projektet i perioder?

 – Jag är nog ganska ”kontorsskadad” eftersom jag har jobbat så mycket heltid i mitt liv, så jag försöker skriva på vardagar, när barnen är i skolan, och lägga arbetet ifrån mig när de kommer hem. Med det sagt, så kommer vi ju ur två år av pandemi med nolltolerans för snuviga näsor i skolan, så det har blivit ett antal veckor hemma med barnen, och då är jag inte särskilt bra på att stänga av stöket och vara kreativ. Jag parallell-jobbar inte i flera manus samtidigt, utan när jag har jobbat med Allt blir bra, har det varit just det manuset som jag öppnat och arbetat med genom veckorna.

Du lever med författaren Tom Malmquist. Pratar ni mycket om skrivandet och är ni varandras läsare? 

– Faktiskt mindre än vad många tror. Visst blir det stunder då Tom och jag behöver bolla med varandra, och absolut använder vi varandra som provläsare då och då, men det är inte varje dag, inte ens varje vecka. Och det handlar oftare om stycken eller scener än hela manus. Eftersom tiden utan barnen hemma är så knapp brukar vi ta en gemensam kaffe i soffan när de har lämnats på skolan, kanske prata lite om vad vi har framför oss eller grunnar på textmässigt, sedan dyker vi in i varsitt rum framför varsin dator för att sedan inte sammanstråla förrän det börjar bli dags för hämtning.

Din debut Låt oss hoppas på det bästa hyllades av både läsare och kritiker. Har det varit svårt att skriva bok nummer två när debuten blev en sådan succé?

– Både ja och nej. Den här boken har absolut varit svår att skriva, och har tagit lång tid, men mycket beror ju på att jag faktiskt är nybörjare. Jag behövde få göra ett gäng misstag och återgå till skissblocket. Stryka några röster. Byta från första- till tredjepersonsperspektiv. Ändra tempus. Ibland behövde jag också lägga hela manuset ifrån mig, flera månader vid några tillfällen, för att jag tvivlade så mycket på det. Så visst finns det spår av självtvivel och prestationsångest. Det här blir ju min första fiktiva berättelse, oavsett vad som hände med min debut. Samtidigt tycker jag att det känns otroligt skönt att det blev klart till slut, att det blev ett manus, som blev en bok, det är inte fy skam. Jag försöker påminna mig om det när allt känns läskigt och sårbart.

Carolina Setterwall

  • Född: 1978.

  • Gör: Är utbildad kommunikatör men ägnar sig åt författarskapet på heltid sedan 2018.

  • Bor: På Södermalm, i Stockholm.

  • Aktuell med: Allt blir bra som ges ut av Albert Bonniers förlag.

  • Tre favoritförfattare: Gun-Britt Sundström, Märta Tikkanen och Nina Lykke.

  • Ser fram emot att läsa 2022:  Ia Genbergs Detaljerna och Sofia Rönnow Pessahs Välj mig.

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Ja tack, jag vill gärna prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev. Här kan du läsa hur vi hanterar dina personuppgifter.

En sida till? Fortsätt läs!