Caroline Säfstrand: ”Jag vill boosta läsaren och visa att livet går att förändra”

När författaren Inez Edmarks ena granne plötsligt går bort bestämmer hon sig för två saker: att dödstäda sitt hus och att skriva sin sista bok. Men inte en fiktiv som hennes tidigare böcker – utan en personlig berättelse om en vän och en mörk hemlighet från det förflutna. Hon ska skriva sanningen om vad som egentligen hände ostrondykerskan. Caroline Säfstrand berättar att historien kom till henne på ett tåg mellan Stockholm och Helsingborg, när hon satt och bläddrade i ett nummer av tidningen Kupé och hittade en intervju med en svensk ostrondykare.

– Jag blev fascinerad. Bara själva ordet ostrondykare kickade igång en berättelse i mitt huvud och när jag kom fram till min slutstation hade jag berättelsens stora pusselbitar klara för mig. Ofta sägs det att man ska gräva där man står i sitt skrivande, men jag gräver hellre där jag önskade att jag stod, i ämnen och platser som jag är nyfiken på. Så det fick bli semester i Bohuslän för hela familjen!

Berätta om Sanningen om ostrondykerskan!

– Ja, den handlar som sagt om författarinnan Inez som för femton år sedan slutade skriva och bokstavligt talat drog sig tillbaka från rampljuset. Nu lever hon ett ganska ensamt liv bakom neddragna persienner. När hennes hälsosamma granne plötsligt går bort bestämmer hon sig för att dödstäda sitt hem och att skriva sin allra sista bok. Men så trillar hon, får en spricka i bäckenet och tvingas motvilligt anlita hjälp med städningen. Och in i bilden kommer den vikarierande städaren Meja. Mötet mellan dessa kvinnor – Inez som på ålderns höst behöver försonas men det förflutna, och Meja som vilset famlar efter en riktning – är inte helt friktionsfritt från början men tar dem till slut med på en personlig resa. Men också på en resa mot sanningen om ostrondykerskan. För vet Inez verkligen vad som egentligen hände?

Du är väldigt bra på karaktärsbeskrivningar. Hur viktiga är dina romanfigurer för berättelsen?

– Det är kul med spännande historier, men för mig är karaktärerna definitivt viktigast. Det bottnar nog i en nyfikenhet och ett genuint intresse för människor. De flesta av mina huvudkaraktärer står vid ett tydligt vägskäl när berättelsen börjar. De befinner sig på en inte helt tillfredställande plats i livet men vet inte riktigt hur de ska ta sig vidare – eller vart de vill komma. Det är den resan läsaren får följa med på. Jag gillar också att ha med äldre karaktärer med stor livsvisdom, skinn på näsan och som kör sitt eget race.

Man blir också väldigt nyfiken på många av birollerna. Till exempel Inez grannar i Sanningen om ostrondykerskan.

– Ja! Jag ser birollerna som kittet i boken. Precis som i en film så är de jätteviktiga för dynamiken och de får gärna hålla i storyns pusselbitar och ge huvudkaraktären skjuts i rätt riktning. Jag tycker om att skapa lite udda figurer, människor som man blir nyfiken på.

Dina böcker beskrivs ofta som feelgood men har samtidigt en allvarligare ton. Vad har du för tanke med dina berättelser?

– I början hade jag ingen aning. Nu är det sedan länge tydligt för mig att jag både vill underhålla och beröra läsaren. Jag har alltid med ett dold budskap, ett lite djupare tema. Att låta romanfigurer dela med sig av lärdomar i livet har blivit en drivkraft för mig och är en stor anledning till att jag skriver. Jag vill boosta läsaren och visa att livet går att förändra. Jag får många mejl från läsare som berättar om tankar som väckts och att de ska ta tag i olika saker. Det är häftigt att något som är en stunds underhållning för en person, kan vara en knuff i en ny riktning för någon annan.  

Nu släpper du din åttonde bok ­– har skrivprocessen förändrats något under tiden?

– Mina första två böcker skrev jag på ren och skär lust. Jag är journalist i botten men visste egentligen inget om romanskrivande, dramaturgiska kurvor eller synopsis. Som tur är verkar jag ha haft det mesta i ryggmärgen. Idag kan jag verktygen, men det är fortfarande lusten till skrivandet som är det viktigaste. Det är det som gör att jag går igång och sätter mig och skriver varje morgon. För mig är det inte bara ett yrke, utan en livsstil.