Irländska Claire Keegan skriver kort, länge, gåtfullt och fräscht

När vi träffar Claire Keegan är hon på besök i Stockholm för att uppträda på Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarscen, i samtal med Jessika Gedin. Vi har en halvtimme med henne i förlagshuset, och dyker ner på djupet i hur hennes skrivandeprocess ser ut.

Vill du berätta lite om hur dina böcker blir till?

— Ja men jag måste varna dig: det hela är faktiskt rätt trist. Jag sitter där och stirrar på olika saker som besvärar mig, och försöker göra dem vackra på något sätt. Jag blir besatt av det jag skriver, och stannar vid det tills det känns som det bästa jag kan åstadkomma. Och då ger jag upp.

Claire Keegan är inte vad man brukar kalla en högproduktiv författare. Det dröjer oftast många år mellan hennes böcker. Detta beror på två saker. Dels att hon även undervisar i kreativt skrivande, och dels att hennes sätt att skriva verkar vara extremt tidskrävande.

— Oftast skriver jag ungefär 30 utkast av varje bok, men med Små ting som dessa skrev jag nog cirka 50 utkast.

Keegan berättar att skrivandet för henne handlar om att lyssna på sina karaktärer, ge det tålamod och försöka upptäcka vad storyn handlar om.

— Största delen av mitt arbete går till att bara försöka förstå vad som verkligen är sant på pappret. Skrivande handlar ju om att gå in i en annan människa. Det är en prövning av fantasin, och fantasin ger alltid med sig om man håller ut och har tålamod nog.

Vad var det du ”upptäckte” i Små ting som dessa?

— Jag upptäckte en kolförsäljare. Och hans fem döttrar, och hans fru. Och hans historia, som jag först inte visste något om, men som dök upp efterhand.

Vad skulle du säga att boken handlar om egentligen?

— Jag skulle säga att boken egentligen handlar om en kolförsäljare, hans fem döttrar och hans fru.

Så här långt i intervjun inser vi att Claire Keegan inte är särskilt förtjust i att söka efter abstrakta teman i sina egna berättelser. Hon tycker det är pretentiöst och akademiskt.

— Jag bryr mig verkligen inte om hur folk läser mina berättelser; jag skulle inte vilja att någon annan hade synpunkter på hur jag skulle läsa en text heller. Jag vill hellre bli uppmärksammad för att ha skrivit något vackert, elegant eller berörande. Kanske även för en försiktig lekfullhet i prosan.

Keegan återkommer till en beskrivning av sitt ideal som en fräsch eller färsk prosa. Hennes språk är renodlat, levande och extremt välfungerande. Det beskriver precis vad det ska beskriva, varken mer eller mindre. Samtidigt är Keegans korta, korta berättelser sprängfyllda med känslor, mening och symboler.

— Du förstår, symbolism uppstår naturligt. Vi är omgivna av symboler hela tiden, och det känner jag inget behov av att försöka påverka. Saker och ting blir meningsfulla när de hamnar i en text, just för att de hamnar i en text.

Just tingen är viktiga i Claire Keegans författarskap, som inte bara har jämförts med andra traditionellt irländska novellförfattare, utan även med realister så som Gustave Flaubert, som kunde ägna flera sidor åt att beskriva detaljer.

— På ett sätt kan man säga att alla bra böcker handlar om små ting. Lägger man samman dem blir de till ett liv.

Här citerar Keegan sin egen bok: ”De små sakerna är, sammansatta, vad livet egentligen handlar om.”

Du som även undervisar blivande författare, vad är det viktigaste att tänka på när man skriver?

— Det är svårt att välja, men en sak jag lär mina elever är att inte lämna ifrån sig texten förrän man gjort sitt allra bästa. Folk verkar bli mer och mer otåliga med att skicka iväg sina manus och få svar tillbaka, och då kommer det förmodligen inte bli publicerat. Det är ett bra sätt att bli nedslagen, tror jag. Och risken är att nästa berättelse man skriver aldrig ens passerar den där viktiga fasen eftersom det blir en vana att skriva som man gjorde förra gången.

Vad är det för viktig fas? Vad är det som händer när man stannar kvar i berättelsen?

— Jo, de flesta författare tror jag lämnar sina böcker alldeles för fort för att alls kunna inse vad de kan göra av berättelsen. Man får kanske en dålig känsla för vad man skrivit, och skickar iväg det, när man i det skedet istället ska ta en ordentlig titt på det. Det är då man hittar vad som inte fungerar. Det är då man upptäcker något nytt, något man ännu inte kunnat se.

Man kan enkelt konstatera att Claire Keegans metod fungerar. Listan över de utmärkelser hon tilldelats genom åren är för lång för att publicera här. Eller som Jessika Gedin formulerade saken: ”Hon har fått en shitload av priser.”

Genom att vrida, vända och skriva ännu ett utkast lyckas hon åstadkomma just den där fräschören i prosan, som gör att texten liksom inte syns utan bara svävar fram. Det är korta berättelser men man läser dem långsamt, som poesi. Det finns rentav något gåtfullt tidlöst över hennes författarskap, så man kan inte låta bli att undra: hur gör hon?

— Du förstår, vartenda stycke av god litteratur är ett stycke mänsklig känsla. Det är därför ett gott stycke prosa fyller samma funktion nu som på Flauberts tid. För känslor åldras inte.