Elin Cullhed har skrivit en roman om Sylvia Plaths sista år i livet
Författarna

Elin Cullhed har skrivit en roman om Sylvia Plaths sista år i livet

Få författare är så mytomspunna som Sylvia Plath. Den amerikanska poeten fortsätter att fascinera – och en av vårens mest efterlängtade böcker är en romanfantasi över hennes sista år i livet. SelmaStories har intervjuat Elin Cullhed som är aktuell med ”Eufori”.

Av: Linda Fritiofsson
Fotograf: Sofia Runarsdotter
Publicerad: 01 mars 2021

Få författare är så mytomspunna som Sylvia Plath. Den amerikanska poeten fortsätter att fascinera – och en av vårens mest efterlängtade böcker är en romanfantasi över hennes sista år i livet. SelmaStories har intervjuat Elin Cullhed som är aktuell med ”Eufori”.

2003, England. Elin Cullhed är 20 år och i York där hon är på semester med sin familj skyltar varje liten bokhandel och antikvariat med ”The Journals of Sylvia Plath”. Den amerikanska poeten som kommit att bli en mytisk gestalt i litteraturen är begraven i grevskapet. Hon dog 1963, bara 30 år gammal, och eftermälet har tenderat att handla mer om självmordet än om författarskapet. Elin köper ett ex av de nyutgivna dagböckerna den sommaren. Författaren känner hon igen från omslaget till en biografi hennes mamma fick i julklapp någon gång på 90-talet, och när hon nu läser Plath för första gången blir det hennes livs största litterära upplevelse. Hon blir som uppslukad av boken och hamnar långt efter sina föräldrar på de smala kullerstensgatorna.

– Jag hade inte läst någon med så megalomana tankar innan, som dealade med sig själv på det sättet. Det var en så stark röst som drabbade mig och hon skildrade något jag själv längtade efter.

18 år senare är Elin Cullhed själv författare och aktuell med en av vårens stora boksnackisar – en roman om Sylvia Plath. Eufori som boken heter är en fantasi över poetens sista år i livet. Det är tidigt 60-tal och Sylvia och maken, den kända poeten Ted Hughes, har lämnat London för den engelska landsbygden. Författarparet bor med sina två små barn i ett kråkslott i Devon och i boken, som är skriven som en inre monolog, möter vi en både förtvivlad och uppspelt Sylvia. Hon slits mellan moderskapet och det egna rummet. Längtar efter att få skriva och är frustrerad över maken och att hennes författarskap får stå tillbaka för hans.

Hur kom det sig att du började skriva på Eufori? Hur hittade du den här rösten?

– Jag drömde att jag hade skrivit en roman om Sylvia Plath. Under två års tid hade jag arbetat med en roman om ett ungt älskande författarpar. Jag famlade med den texten som inte ville hitta rätt, och efter den där drömmen satte jag mig vid datorn och döpte ett dokument till ”Det är Ted”. Jag ville testa och se om det fanns ett språk för det jag ville berätta. Det kom till mig ganska snabbt, det kändes inte längre svårt, och efter det följde en intensiv skrivperiod.

För den Sylvia vi möter i Eufori är skrivandet på liv och död. Hon har grandiosa tankar, är som besatt över att slå igenom, men slits mellan de olika rollerna:

”Jag kan inte unna mig lyxen att sträva efter att ”finna mig själv” och bli ”hel” – jag måste vara deras. Jag måste vara mina barns, vara den gröna väggen av klorofyll som de omges av, deras sol. Han kunde sitta däruppe i skuggan och vara författare på heltid, främst. Jag måste vara barnens, jag hade inget val.”

Varför var du intresserad av att skriva om moderskap och skrivande?

– Det är en svår kombination, det är starka krafter som strider mot varandra. Som mamma måste man ständigt släppa sitt ego, men för att kunna skriva måste man ju gå ifrån och stänga om sig. Och hur gör man det? Samtidigt kan föräldraskapet sätta igång skrivandet. Det finns en så stark sårbarhet i att ha en nyfödd bebis. Man måste vara öppen och mottaglig, och på det sättet påminner situationen om skrivandet. Moderskapet kan göra att man får en berättelse i sig.

Sylvias mamma Aurelia är en karaktär i romanen. Dottern vill hålla upp en perfekt fasad inför modern – visa upp en person och kvinna som hon måste spela. Hur skulle du beskriva deras relation?

– De har en nära men ansträngd relation. Sylvia är förtrogen och delger sin mamma mycket, men måste samtidigt frigöra sig då det blir för kvävande. Hennes mor är överbeskyddande och har försökt undanhålla mörker under hennes liv – när hennes pappa dog när hon var åtta år fick hon inte gå på hans begravning. Sylvia har blivit livrädd för svaghet och inför sin mamma känner hon att hon måste hålla upp en fasad och visa upp en lycklig person. Det är ett leende som fastnar i ett grin.

“Sylvia Plath kämpade för att hitta sin plats i litteraturen”

Sylvia Plath föddes 1932 i Boston. Hon är framför allt känd för sin poesi men också för Glaskupan, hennes enda roman som kommit att bli en klassiker. Hennes texter hade ofta starkt självbiografiska drag och hon har tilldelats flera priser. Bland annat Pulitzerpriset som delades ut postumt, nitton år efter hennes död.

– Hon var otroligt produktiv i unga år och kämpade så hårt för att slå igenom. Några av hennes noveller blev antagna, men hon fick också många refuseringar vilket knäckte henne. Hon hade ett brett anslag, hon ville skriva för den stora läsekretsen, men var samtidigt väldigt litterär – och det där smala och mörka stråket gick inte hem i de glättiga magasinen. När hon sedan slog igenom som poet jämfördes hon med Emily Dickinson. Det var förstås ett erkännande, men Sylvia Plath var samtidigt en författare som verkligen kämpade för att hitta sin plats i litteraturen.

“Bilden av henne som något otäckt har ofta stått i vägen för hennes författarskap och det fantastiska hon skrev”

Var det självklart att göra Sylvia Plath till en romangestalt – eller har du brottats med etiska dilemman under skrivandet?

– Jag känner stark vördnad för Sylvia Plath och det är nog kärleken till henne som författare som gjort att jag vågat skriva den här romanen. Under själva arbetsprocessen måste man kasta sig ut och hitta en totalt tillåtande skrivakt där man inte hämmar sig själv. Så här efterhand kan det kännas läskigt att jag har gett mig i kast med hennes livshistoria, men jag har gjort det med största respekt. Och det har varit viktigt att fylla berättelsen med något nytt, att göra den till min egen genom att skriva om min erfarenhet av moderskap och skrivande, vilket varit ett emotionellt arbete.

Sylvia Plath har fortsatt att fascinera nya generationer. Hon är både författarstjärna och feministikon, läst och älskad av många, men ändå har hennes eftermäle framför allt kommit att handla om det tragiska slutet. Om de återkommande depressionerna, det stormiga äktenskapet och den där februaridagen då hon endast 30 år gammal tog sitt liv i den kalla Londonlägenheten. När Elin Cullhed upptäckte poeten när hon var 20 upplevde hon att omgivningen verkade ogillande, att hon borde ägna sig åt mer uppbyggliga författarskap istället. Det fanns en mentalsjuk diskurs kring Plath som framför allt koncentrerade sig på romanen Glaskupan där Esther Greenwood gör ett självmordsförsök.

– Jag har skrivit mot den bilden, mot myten av Sylvia Plath. För det tragiska slutet har gjort att många förknippat henne med sjukdom och död, och bilden av henne som något otäckt har ofta stått i vägen för hennes författarskap och det fantastiska hon skrev.

Elin Cullhed

Köp boken här

Köp boken här

Lyssna på boken här

Lyssna på boken här

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på Selmas boktips

Jag accepterar villkoren.

En sida till? Fortsätt läs!