Emil Jensen: ”Vi ger upp i förväg för att skydda mot misslyckande” | Selma Stories
Emil Jensen: ”Vi ger upp i förväg för att skydda mot misslyckande”
Böckerna

Emil Jensen: ”Vi ger upp i förväg för att skydda mot misslyckande”

”Surt, sa räven om rönnbären”. Men är det inte räven som i själva verket är sur? Emil Jensen skriver om hur vi gärna låtsas som att vi ändå inte ville ha det vi inte fick, och hur denna överlevnadsstrategi leder till att vi ger upp i förväg.

Av: Emil Jensen
Fotograf: Privat
Publicerad: 21 oktober 2019

”Surt, sa räven om rönnbären”. Men är det inte räven som i själva verket är sur? Emil Jensen skriver om hur vi gärna låtsas som att vi ändå inte ville ha det vi inte fick, och hur denna överlevnadsstrategi leder till att vi ger upp i förväg.

När folk säger ”jag älskar hösten” så syftar de ofta på sensommardagar med sjutton grader, blå krispig himmel, svampplockning och kanske rentav ett gyllene kvällsdopp. Sällan syftar de på det som nu stundar med noll färglösa grader och horisontellt regn.

Igår såg jag i alla fall några klarröda rönnbär lysa upp min väg.
Jag gjorde det jag alltid tänkt göra sen jag var liten, men som aldrig blivit av. Jag sträckte mig efter en klase, tog ett par bär och provsmakade. De var sura. Rönnbär är sura.
”Surt, sa räven om rönnbären”, som det heter i talesättet. Med all rätt. Vilket är fel.
För det där med rönnbären är en miss i översättningen som skymmer det högaktuella budskapet i den gamla grekiska fabeln.

Jag pluggade klassisk grekiska i gymnasiet. Det kan verka pretentiöst att jag som tonåring läste ett språk som ingen längre pratar, medan andra festade och blev ihop. Men se bara vem som har koll på det viktiga i livet nu!
Jag vet kanske inte mycket om fest och glädje, men jag har full koll på Aisopos fabel om räven och rönnbären – eller druvorna – som vi fick lära oss att den egentligen handlar om.

”Räv” och ”druva” har samma begynnelsebokstav i gammelgrekiskan, därför översattes det till ”räv” och ”rönnbär”, alliterationen ansågs tydligen viktigare än själva budskapet.
Men poängen med fabeln är att druvor är söta. När räven inte når upp till druvorna avfärdar räven det hela som att den ändå inte ville ha dem, just dessa druvor var säkert ändå omogna och sura.

Många talesätt blir lite urvattnade genom seklerna, men jag tänker att detta tvärtom blivit mer och mer aktuellt. I en tid av ständiga små och stora vägval, där risken är så stor att vi väljer fel och missar livets goda, är det nog vanligare än någonsin att låtsas att vi ändå inte ville ha det som vi inte fick.

Jag fick inte rollen i filmen, men det blir nog ändå en skitfilm.
Jag är så kär i denna människa men kanske inte kan bli ihop med den. Men det skulle ändå aldrig funkat, tänker vi då, och bygger upp en efterkonstruktion av hur sur och omogen denna människa säkert ändå skulle vara att leva med.
Vi använder detta lite som en överlevnadsstrategi för att slippa bli bittra. Och det funkar förvånansvärt bra.

“Surt sa räven om rönnbären och så blir de sura”

Sämre funkar detta som överlevnadsstrategi när det gäller de stora frågorna, som världsfreden eller de högaktuella klimatmålen .
När vi märker att vi inte riktigt orkar nå upp till målen, avfärdar vi det hela med att det ändå inte hade varit lönt eftersom USA och Kina ändå inte bryr sig.
– Meningslöst, sa räven om klimatmålen.
Det är förstås en rimlig tanke. Särskilt om alla länder resonerar så. Då blir det meningslöst, som en självuppfyllande profetia. Surt sa räven om rönnbären och så blir de sura.
Ungefär som när vi säger till nån:
– Är du sur? Jo, du är sur! Gud vad sur du är!
Då blir ju den personen ganska snabbt sur, hur söt och mogen den än var nyss.

Läs mer: Emil Jensen: ”Hur meningslöst är mitt liv? Ett till fem”

Men så fort vi tänker tvärtom, att det är meningsfullt, så blir det meningsfullt.
Bara två länder uppfyller 1.5-gradersmålen. Marocko, där enorma socellsanläggningar byggs och Gambia, som satsar stort på återbeskogning.
Är det meningslöst? Inte för dem. Och inte för oss heller – om vi når upp till våra mål.

Som efterkonstruktion kan det som sagt funka att använda rävens sätt att resonera, för att komma över ett dåligt beslut eller ett misslyckande. Men vi har kommit till en punkt när vi inte ens försöker nå druvorna.
Vi ger upp i förväg.
Det är alltså i själva verket vi, människorna, som är sura och omogna. Själva räven är sur. Sur, sa de mogna druvorna om räven.

Tänk vilka insikter vi kan nå av en gammal grekisk fabel. Och så vill folk lägga ner antiken i historieundervisningen!
Aisopos, som tros ha skrivit fabeln, var enligt vad vi fick lära oss, slav på Samos.
Han ska ha blivit frigiven för sin kvickhet och senare dödad på grund av sin spydighet.

Lika bra det, han hade säkert inte skrivit fler lika bra fabler ändå.

En sida till? Fortsätt läs!