Emil Jensen: ”Hur meningslöst är mitt liv? Ett till fem”

– Hur har hösten börjat? frågade jag en kompis som jag inte hade träffat på länge.
– Fyra pluppar av fem skulle jag ändå säga. Eller en stark trea. Sommaren däremot får fan fem av fem pluppar.

Hon kör med pluppar. Andra kör med stjärnor, getingar, plus, fyrtorn, havtorn, tornugglor eller vad som helst, bara det kan graderas ett till fem.

Filmer har så länge jag kan minnas fått pluppar. Skivor får fortfarande pluppar, trots att ingen lyssnar på hela album längre, teaterpjäser får pluppar ibland och böcker likaså.
Nu såg jag att även sommarprat bedöms med pluppar. Flera olika kategorier bedöms dessutom med fristående pluppar.
Hur mycket humor? Hur mycket känslostyrka? Hur mycket skvallervärde?
Vissa tidningar bedömer även graden av aha-upplevelse. Ett till fem.
Jag har ännu inte sett någon ge poäng på den lite ovanligare näha-upplevelsen, men det är säkert bara en tidsfråga. Är det i så fall eftersträvansvärt med en femma i den kategorin?

Men inte bara poängsätts prestationer av detta slag, det har på senare år läckt ut i alla delar av våra liv, i form av ständigt pågående recensioner av varje ögonblick.
Ingenting är för komplext eller svårbedömt för att inte kunna reduceras till ett betyg mellan ett och fem.

Detta pluppsättande skapar inte bara förväntningar kring vad t.ex. ett sommarprat – eller en sommar – bör innehålla, det för också snabbt in vårt tänkande i uppdelningen bra/dåligt, som alltid är en tvivelaktig dikotomi.
Var det en bra bok jag läste? Var det en dålig sommar jag hade?
Är jag en bra eller dålig förälder? Hur meningsfullt är mitt liv? Ett till fem.
Detta hindrar oss inte bara från ett nyanserat omdöme utan också från att ha en nyanserad upplevelse, vi vet ju att vi ändå förr eller senare måste omvandla den till en siffra.

Allt detta pluppsättande görs förstås med den så kallade glimten i ögat. Jag tar det för allvarligt, inser jag, jag ger mig själv två pluppar i pluppdistans.

Som artist – och sommarpratare – får jag själv regelbundet pluppar. Jag har säkert fått femmor och ettor och allt däremellan, men jag läser aldrig något om mig själv, så jag vet inte mitt exakta pluppläge. Ibland hör jag rykten om att jag fått många pluppar, då blir jag illa till mods, ibland rykten om att jag fått få pluppar, då blir jag ledsen. Värst är när jag hör att jag fått mittemellan, då kastas jag tillbaka till skoltiden. Det klassiska där var att få en trea med kommentaren ”Hade du varit lite mer aktiv på lektionerna, hade du fått en fyra”.

Läs mer: Läs Emil Jensens succétext om kulturtanter ur ”Vad var det jag sa?”

Jag har retat mig på detta system i många år, men samtidigt tänkt att om jag offentligt raljerar över pluppsättandet kommer jag säkert få färre pluppar nästa gång jag gör något, som straff! På det sättet funkar pluppsystemet lite som kapitalismen och patriarkatet – vi bidrar alla till att upprätthålla det, även vi som ser oss som motståndare. Försöker vi göra uppror är vi humorlösa och lättstötta.

Därför har jag inte riktigt vågat rasa över detta system. Jag får en överkryssad Jonatan Lejonhjärta i civilkurage. Alternativt fem små lortar i feghet.

Men så såg jag att Avicii, några månader efter sin tragiska bortgång, hade recenserats i olika forum. En skiva hade släppts med material han hade jobbat med men inte blivit klar med. Och ta mig tusan om inte även han hade bedömts med pluppar.
I texten jag läste hade Avicii fått fyra av fem. Invändningen var att det kändes ofärdigt.
Han dog innan han var klar. Han valde inte ens själv att släppa dessa låtar. Tror fan att det kändes ofärdigt. Där och då framstod hela plupputdelandet tydligare än någonsin i all sin absurditet.

Och sen dess har det förföljt mig under flera månader.

I början av året fick jag tinnitus efter att ha firat nyår i Köpenhamn. Mina öron har klarat nästan tjugo år som artist, men att vara superfokuserad och inlyssnande för att förstå danskan kombinerat med smällare och raketer blev nådastöten.

Hos öronläkaren fick jag börja med att fylla i ett formulär.
”Hur mycket påverkar din tinnitus din vardag?”
Jag försökte nyansera.
– Gradera bara ett till fem, sa läkaren.
Jag gav min tinnitus en solid trea. Hade den varit lite mer aktiv på lektionerna hade den fått en fyra.
– Okej, sa läkaren, isåfall blir det ingen remiss, då bedömer vi inte din tinnitus som så allvarlig.
– Var det hela undersökningen? frågade jag.
– Ja, sa läkaren, det är kanske ett trubbigt verktyg, men det är det enda vi har.

Veckan därpå ville mitt försäkringsbolag ha en utvärdering av mitt läkarbesök. Ett till fem?
Det blev en överkryssad trumhinna.