Författarna

"Jag vet att jag är bra på att skriva — det är det enda jag kan"

Kritikern, poeten och författaren Aase Berg skapade stor debatt med sin bok Haggan. Nu är hon aktuell igen med en memoarbok berättad ur en kungsörns perspektiv. Vi har frågat henne om tantkompisarna, favoritgubbarna och så uppblåstheten förstås.

Av: Mattias Timander
Mattias Timander
Fotograf: Mattias Timander
Publicerad: 12 april 2021

Kritikern, poeten och författaren Aase Berg skapade stor debatt med sin bok Haggan. Nu är hon aktuell igen med en memoarbok berättad ur en kungsörns perspektiv. Vi har frågat henne om tantkompisarna, favoritgubbarna och så uppblåstheten förstås.

Aase Bergs nya bok En uppblåst liten fittas memoarer är en rasande samtidstillvänd berättelse om en kvinnas livshistoria från barndomen fram till idag. Mycket träffsäkert och berörande skildras kvinnorollen som den förändrats genom decennierna, och många har förutspått romanen som en feministisk klassiker. Själv beskriver hon den som ”en väldigt märklig bok” som till viss del är en parodi på så kallade gubbmemoarer av uppblåsta män som skryter över kändisar de träffat.

— Men i min bok är det de sårbara punkterna det handlar om snarare än att man träffat Nelson Mandela. Och väldigt mycket är påhittat, det här är inga sanna memoarer, säger hon själv.

Ändå handlar boken om en kvinna som heter just Aase Berg, och det liv som skrivs fram liknar i mångt och mycket författarens. Berättaren som följer Aase genom livet är en kungsörn med storhetsvansinne.

“Man hamnar i trans när man skriver, det är som en drog, fast konstruktivt.”

— Som barn var jag mycket i Norge och där vid pappas hus fanns det kungsörnar. Eftersom örnen ser allt uppifrån kunde jag få flippa ur i häftiga naturskildringar, som jag älskar. Fast egentligen ska man ju inte skriva sånt om man vill vara säljbar.

Men du har ju sagt i en intervju att du skiter i läsaren?

— Ja, det är faktiskt sant. Jag bryr mig om skrivupplevelsen. Man hamnar i trans när man skriver, det är som en drog, fast konstruktivt. Och när man skriver måste man ha hybris, man måste vara ett geni. Det är en fråga om mod. Och eftersom jag är rättshaverist skyller jag på samhället när det går dåligt för mig.

”Jag vet att jag är bra på att skriva — det är det enda jag kan”

Ett återkommande tema i Aase Bergs författarskap är naturen och djurens förhållande till människan. Enligt henne själv beror det på den stora kontrasten mellan hennes uppväxts två platser: miljonprogrammen i Tensta och somrarna i de norska fjällen.

— Jag har en bra känsla för landskap, men inte så bra detaljkunskap om naturen. Min man, som förutom att han är författare också är biolog, tycker det är förskräckligt att jag inte kan namnge varenda fjäril. Men jag ser naturen mer visuellt, som ett scenrum; en arkitektur; eller en rörelsekoreografi. Och sånt kanske man inte ser om man bara stirrar sig blind på att artbestämma nån jävla fetbladsört.

“Men jag ser naturen mer visuellt, som ett scenrum; en arkitektur; eller en rörelsekoreografi.”

Men vem är egentligen örnen i boken?

— Det där är en bra fråga. Jag har själv varit ganska uppblåst, som örnen är. Inte så att jag tror att jag är bättre än alla andra, men jag har nog trott att jag kan klara av vad som helst. När jag flyttade från min gård i Hälsingland och fick mer tid att tänka efter, insåg jag min sårbarhet. Hade coronan kommit för tio år sen hade jag tänkt att jag var immun mot sånt, till exempel.

Det verkar ha funnits en vändpunkt i Aase Bergs liv. Hennes uppblåsthet minskade med åldern, hon flyttade tillbaka till Stockholm, började intressera sig för ridning, barnen blev vuxna och Aase blev romanförfattare istället för poet.

Men vad är skillnaden mellan att skriva romaner och dikter för dig?

— Det är stor skillnad. I poesin tar jag noll hänsyn till läsaren, jag tar inte ens hänsyn till mig själv. Det blir ett slags forskning i det som är obegripligt. Med prosan måste jag förhålla mig till berättarstruktur och kronologi, och måste hela tiden ha mitt romanuniversum i huvudet. När jag skrev poesi gick det bra att bli avbruten av barnen och fortsätta skriva senare.

Men lika länge som Aase Berg har skrivit böcker har hon också varit kritiker. Den dubbelheten beskriver hon som både problematisk och fördelaktig. Till exempel är hon tack vare det bättre än andra författare på att ta kritik.

— Jag tar det inte så hårt om någon inte gillar min bok, jag tycker det är helt rimligt. Jag vill inte vara en upphöjd författare, det är bra om folk ger sig på mig ibland. Annars hade jag stelnat i självbelåtenhet.

Så det är bra för författarskapet, men hur tar du det som person?

— Jag som person är helt frånskild min bok. När den kommit ut lever jag ett helt annat liv och är helt ointresserad av recensioner. Då bryr jag mig bara om ridning.

“Jag tar det inte så hårt om någon inte gillar min bok, jag tycker det är helt rimligt. ”

Hur är du själv som läsare?

— Jag läser fruktansvärt mycket. En del författare är så rädda för att läsa något som är bättre än det man själv skrivit, men jag tycker bara om det. Jag tar in det jag läser i mitt eget skrivande. När jag inte jobbar läser jag helst konstiga deprimerande fackböcker.

Bokens titel kommer ursprungligen från Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt Brattström. Aase berättar att hon haft Ebba som lärare i litteratur, och att de haft en del kontakt.

— Hon gillar att jag lånat titeln, men jag vet inte om hon läst boken. Jag har ju en del tantkompisar, Marianne Lindberg De Geer till exempel. Hon ringer och är upprörd över olika saker. Nu senast redde vi ut det här med Göran Lambertz. Jag är så besviken, han var ju min idol i många år.

Vi avslutar samtalet med att rada upp några fler uppblåsta gubbar vi tyckt om. Aases nya idol är riksbankschefen Stefan Ingves, och ibland när hon gör scenframträdanden går hon in i rollen som Leif GW Persson och ”sitter och pöser” i fåtöljen för att boosta självförtroendet.

— Och jag har ju skrivit om hybris för att vi lever i en narcissistisk kultur. Hybris är ett redskap för att ta sig framåt i samhället, och jag tror många behöver arbeta med sin uppblåsthet. Man behöver veta om sina svagheter. Jag vet att jag är bra på att skriva — det är det enda jag kan. Och jag har bestämt mig för att även bli bra på att rida. Resten tänker jag fortsätta vara dålig på.

Köp boken här.

Köp boken här.

Lyssna på boken här.

Lyssna på boken här.

Mattias Timander
Mattias Timander

Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och gör under våren 2021 praktik som innehållsproducent på SelmaStories.

En sida till? Fortsätt läs!