Ericson & Wallstén: ”Världens värsta nazist levde lyxliv i Syrien”
Ericson & Wallstén: ”Världens värsta nazist levde lyxliv i Syrien”
Författarna

Ericson & Wallstén: ”Världens värsta nazist levde lyxliv i Syrien”

Av: Caroline Geijer
Publicerad: 31 mars 2017

De såg honom aldrig. I början visste de inte ens vad han hette. Men ryktet sa att världens mest eftersökta nazist levde i högönsklig välmåga i Syrien …

Susanna Ericson Wallstén och Eric Ericson bestämde sig för att följa honom i spåren. Deras nya bok, Mannen i Damaskus, visar hur SS-mannen Alois Brunner, dömd för brott mot mänskligheten, kunde undgå rättvisan i 65 år.

 

Han sitter på en gul plaststol och stirrar med tom blick. Hans ansikte är täckt av damm. Han är kanske fyra år. Huset där han bodde finns inte mer.

Så fort ordet Syrien nämns, dyker den där lilla pojken upp i minnet. En ögonblicksbild från krigets vardag, och än ser vi inte slutet. Väl inne på sjätte året verkar det faktiskt som om freden, för de stridande parterna, kostar mer än – ja, folkmordet. Nej, ondskans hantlangare skäms inte. Och som en varg känner igen en annan varg håller de ofta varann om ryggen. De må orda hur mycket som helst om att det egna folket – vad det nu är? – ”ska komma först”. Det är bara prat.

Å ena sidan har vi alltså Alois Brunner, österrikisk SS-man med 136 500 liv på sitt samvete (om han hade haft något).
Å den andra: Bashar al-Assad, syrisk envåldshärskare och krigsförbrytare i sitt eget land.

Karta över Damaskus från 1958.

Inte mycket har skrivits tidigare i Sverige om detta kusliga faktum: Syrien är inte bara en avgrund just nu. I mer än ett halvsekel har landet också varit en bekväm tillflyktsort för nazister och skumraskfigurer i krigets, våldets och hatets tjänst. Märk väl, västmakternas olika underrättelsetjänster har vetat det mesta hela tiden. Men det verkar ha ”varit lugnast” att låta allt förbli vid status quo. För affärernas skull, kan man tänka.

I nya Mannen i Damaskus  kartlägger författarna Eric Ericson och Susanna Wallstén spår från olika aktörer i denna smutsiga, undre värld. Som hos John Le Carré fast på riktigt, som en recensent påpekade. Boken ger läsaren en unik inblick i vad som pågår medan världen tänker på annat.

Författarna har rotat fram brev, besökt arkiv, hittat alla möjliga mer eller mindre officiella dokument, läst i gamla tidningar. De har också gjort ett antal intervjuer – totalt handlar det om tre och ett halvt års spaning efter mannen som, näst Adolf Eichmann, stod högst upp på Simon Wiesenthals anti-nazistlista.
– Jag fick höra om Brunner första gången när jag var i Syrien, berättar Eric.

Han skulle ha bott granne med en svensk diplomat, men man visste inte särskilt mycket om honom.
– Det sas att han drogs omkring i rullstol på ett lyxhotell i Damaskus, fyller Susanna i, det berömda Le Meridien. Det har vi inte fått bekräftat, det låter ganska otroligt. Det var så det började för vår del. Vi googlade, åkte nästan direkt till Kairo, där Brunner också skulle ha vistats en tid. Det var oroligt där då, men vi ville träffa Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén. Ganska omgående visste vi att det här var något som vi ville berätta.

Alois Brunner, med 136 500 liv på sitt samvete, efterlystes av Interpol. 

Hon, kriminolog med kunskap i frågor som folkrättsbrott och terrorism, han, van Syrienresenär med stor historievurm. Snart blev de ett par, inte bara så att säga i tjänsten, utan också i livet.  Deras Stockholmshem är ljust och luftigt, med högt i tak, vidsträckt utsikt och balkonger på ömse håll. Väggarna är vita; också kaffet serveras i vita koppar på vitt matbord. Lilla dottern Karin somnar fridfullt i mammas famn – medan vi sitter där och talar om nazism.

Något de inte kände till när de började med det här projektet var hur viktigt Mellanöstern var för Västtysklands export efter kriget – Mellanöstern var faktiskt landets enskilt största exportmarknad. Det är en bidragande orsak till att det var så många nazister som kunde gömma sig där.
– Efter kriget fick många av nazisterna höga positioner. De blev representanter för industriföretag, hade kopplingar till den västtyska underrättelsetjänsten BND och det fanns till och med indirekta kopplingar mellan familjen al-Assad och Vatikanens bank. Det var något av det som vi tyckte var allra mest skrämmande när vi skrev boken. Det är otroligt anmärkningsvärt hur många gamla nazister som jobbade för BND och var vapenhandlare som sålde vapen som var över från andra världskriget. Att tyska företag sålde utrustning till Alois Brunner – det måste den tyska underrättelsetjänsten ha känt till, berättar Eric.

Ja, det är förstås ett totalt misslyckande för det hela det internationella samfundet att så få nazister blev rannsakade, dömda och straffade efter kriget.
– Syrien erkände aldrig att Brunner fanns där. Det gjorde det svårt att agera för en annan stat, hur mycket han själv än uttalade sig i tidningarna och faktiskt sa att han bodde där, säger Susanna.

Om ni verkligen hade stött på honom, där vid bardisken på hotell Le Meridien … Vad hade ni velat fråga honom då?
– Jag tror att jag hade börjat med att fråga om hans känslor inför Österrike, säger Susanna.
– Det hade nog varit en bra öppning. Sedan hade jag frågat om hans brott. Hur kan man inte ångra en annan människas död? Och de där barnen han sände i döden … Han hade ju själv en dotter.
– Efter en tredje öl hade jag nog också bett honom berätta om kriget. Hur kändes det efteråt? När tyskarna hade förlorat. Det hade jag velat veta, säger Eric.

Vad tycker ni själva att ni kom fram till? Vad har ni lärt er?
– Att allt är värre än vad man trodde, säger Eric.
– Det håller jag med om, säger Susanna.

Men berättelsen om Brunner också är en berättelse om flera olika verkligheter. Sanningen är verkligen mer komplex än vad man i förstone tror.

Ta själva landet Syrien. Det räcker att titta på kartan för att inse: Syrien är också en ljuvlig plats. Medelhavsstränder och berg, milda vintrar, frodig växtlighet. Här möts tre kontinenter, i närheten föddes tre av världsreligionerna. Vår kulturs vagga finns i trakten: Olivolja och fikon, bröd och vin, teater och poesi. Just här finns också underbara avtryck ur mänsklighetens historia. Tolv av de femton Syrienresor Eric har gjort, har med hans praktverk om Palmyra att göra. Det kom ut 2009. I dag en oskattbar dokumentation av världsarvsstaden som sedan dess har skövlats av IS.

I den nya boken, om jakten på Alois Brunner – den kanske värsta nazist som lagens långa arm aldrig nådde – presenteras författarnas fynd och skärvor precis så: Som delar av en sanning där helhetsbilden inte är komplett. Ibland tar ett vittne miste, minns fel, ofta är det svårt att skilja ut lösa rykten från vad som är bevisat. Och i så fall: Av vem? (Märkligt nog finns det två andra böcker just nu som tillämpar en liknande litterär metod, Elisabeth Åsbrinks 1947, och Linus de Faires Boken om Yousef. Ännu märkligare är att bägge tar upp ämnet Mellanöstern, ja, de är på flera sätt släkt med Mannen i Damaskus.)

Syriska justitieministeriet i Damaskus.

Det är lätt att föreställa sig en hel vägg med post-it-lappar, ungefär som hos polisen i en kriminalhistoria på bio. Författarna bekräftar: I datorn har de mycket riktigt ett avancerat schema över de inblandande, med olikfärgade trådar emellan. Bokens personregister tar upp 335 namn – nästan alla är män. Från Abromeit, Franz, tysk Hauptsturmfürer, liksom Brunner själv en av Adolf Eichmanns medarbetare – till Åberg, Einar, svensk antisemit som öppnade en bokhandel i Stockholm på 1940-talet där inte judar fick gå in.

Och mitt i alltihopa: Schakalen, Ilitch Ramirez Sánchez, även kallad Carlos, ”professionell revolutionär” från Venezuela, som utförde terrordåd på 1970- och 80-talen i Folkfronten för Palestinas befrielses namn. Till och med ”Guds bankir”, Roberto Calvi, finns med. Han som 1982 hittades hängande i en snara från Blackfriers Bridge i London, med tegelstenar i fickorna. Mordet (den brittiska polisen förmodade att det utfördes i avsikt att dölja en koppling mellan italiensk maffia, Vatikanen och högerextrema kretsar i Italien) användes som bekant av Francis Ford Coppola i Gudfadern III.

Ja, vare sig det handlar om maffia eller terrorism, nazister eller hemliga agenter – eller för den delen vanlig, brottslig penningtvätt, knarkhandel och vapensmuggling – tycks alla vägar under efterkrigstiden ha gått via Damaskus. Kanhända gör de det fortfarande? Den uppmärksammade tv-serien om franska säpo – Dold identitet – tyder på det.

I Mannen i Damaskus förekommer också det franska paret Klarsfeld, Beate och Serge. Det var de som först uppmärksammade världen på att Brunner var vid liv, där i Syrien. 2001 lyckades de driva fallet så långt att han dömdes i sin frånvaro i Frankrike, till livstids fängelse för brott mot mänskligheten.
– Deras arbetsmetod var just att sätta ljuset på nazister som Brunner. Utan Klarsfelds hade han inte varit lika känd som han faktiskt var, säger Susanna.
– Men det är värt att påpeka, fortsätter hon, att före kriget var Syrien trots allt var ett ganska bra samhälle som påminde en hel del om Sverige. Där fanns ett välfungerande socialt skyddsnät, skolor, universitet, sjukhus, ganska hög levnadsstandard. Även om vissa grupper verkligen led.

Men kan också dra paralleller till Nazi-Tyskland:
– Eller kanske snarare Östtyskland när det var som värst, föreslår Eric.

Familjen al-Assad avporträtterade i Damaskus, där den syriske envåldshärskaren och krigsförbrytaren Bashar, syns längst till höger. De övriga är Basil och Hafez. 

Syrien som ett arabiskt Östtyskland, alltså, sekulariserat och i viss utsträckning modernt, men med ett korrumperat rättssystem och en groteskt omfattande säkerhetstjänst. Du är bevakad, du får inte tycka annorlunda och du får inte resa ut ur landet som du vill. Lägg till det geopolitiska läget, skärningspunkten mellan öst och väst, nord och syd. Plus landets konstlade gränser, de ödesdigra streck på kartan som Storbritannien och Frankrike drog upp redan 1916 inför det osmanska rikets snara sammanbrott. Än i dag motiverar den så kallade Sykes-Picot-linjen IS-krigarna till våldsamma strider för sitt kalifat. Efter första världskriget råkade fransmännen få det på pappret utstakade område som de gjorde till en nation och kallade Syrien. Sedan dess har landet alltid styrts av auktoritära regimer. 1946 blev det självständigt, 1963 gjorde Baath-partiet en statskupp, 1970 var det Bashar al-Assads fars tur att ta makten.

Då hade Alois Brunner redan levt gott i Syrien i nästan tjugo år. Vapenhandeln lär ha varit lönsam. Han lärde också ut tortyrmetoder till den syriska säkerhetstjänsten.

Vid några tillfällen ställde han upp för internationell press och sa att han inte ångrade någonting – tvärtom. Han blev kvar i Syrien till sin död, som de flesta tror inträffade 2010.

Året därpå bröt kriget ut.

av Catarina Baldo Zagadou
foto: Johanna Hanno, Eric Ericson

Ett porträtt av Hafez al-Assad som hänger i souken al-Hamidiyya i Damaskus.

Fakta

  • Vem:

    Eric Ericson

  • Ålder:

    44.

  • Familj:

    Gift med Susanna Wallstén, dottern Karin, 1,5.

  • Böcker:
  • Aktuell:

    Dokumentärromanen Mannen från Damaskus.

  • Vem:

    Susanna Ericson Wallstén

  • Ålder:

    37.

  • Familj:

    Gift med Eric Ericson, dottern Karin, 1,5.

  • Bor:

    I Stockholm.

  • Gör:

    Är författare och kriminolog med ett särskilt intresse för folkrättsbrott och terrorism. Har tidigare gett ut romaner under pseudonymen Lili von Wallenstein.

  • Böcker:

    Och Gud skapade kvinnan (en roman om Eva Braun), Elagabalus juveler (en roman om Hermann Göring).

  • Aktuell:

    Med dokumentärromanen Mannen från Damaskus.

En sida till? Fortsätt läs!