Ester Roxberg: "Så fort man inte är den lyckliga mamman, är man förlossningsdeprimerad"
Ester Roxberg:
Författarna

Ester Roxberg: "Så fort man inte är den lyckliga mamman, är man förlossningsdeprimerad"

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 20 oktober 2017

En känsla Ester Roxberg sätter fingret på en känsla i den pricksäkra, poetiska och samtidigt också roliga romanen Barnvagnsblues.
Sällan känner sig en människa så bedömd och ensam som i en nybliven föräldraroll. Sällan kan osäkerheten vara så stor, den fasta grunden så avlägsen. 

 Jag undrar fortfarande vem det är som går här med den här barnvagnen. Jag ser på människorna omkring mig, undrar vad det är de ser när de ser tillbaka på mig. Jag skulle vilja fråga dem. Vad såg ni innan, när det bara var jag? 

En ensam kvinna vandrar runt på Stockholms gator. Helt ensam – fast med ett barn i en barnvagn. Kan man vara ensam då? Nej, enligt samhällets nybliven förälder-regler som säger att man är i ett rosa lyckomys-moln. Ja, kanske ensammare än någonsin, enligt många av de som varit där, i det nyblivna föräldraskapets vakuum och identitetskris. Om den krisen handlar Ester Roxbergs hyllade bok Barnvagnsblues, som är en både gripande och samtidigt smärtsamt humoristisk skildring om en nybliven mamma. Hon är inte Ester Roxberg själv – men känslorna hon har var Esters när hon var några månader in i tiden med sitt eget första barn och började må allt sämre, och kände sig som på en asfalterad förorts-raksträcka mot döden.

Så fort man inte är den lyckliga mamman, är man förlossningsdeprimerad

Förlossningsdepression, tänker många. Men det handlade inte riktigt om det.
– Så fort man inte är den lyckliga mamman, är man förlossningsdeprimerad, det klassiska ”hysteriska kvinnan”-syndromet. För mig var det inte barnet eller att vara förälder som var problemet, utan hur omgivningen plötsligt, från alla håll, hade förväntningar på hur jag skulle vara som person. Bara att läsa en föräldratidning gav mig ångest och fick mig att känna pressen. Det var inte barnet som gav mig den, berättar Ester Roxberg som i Barnvagnsblues har gått tillbaka till den ensliga ensamhet hon upplevde som 26-åring nybliven mamma i en Stockholmsförort.
– Jag var den enda i min krets som alls var inne på barn och därmed helt förpassad till förskolan och föräldragrupperna. Det fanns en extremt hemsk ton, tillrättalagd liksom, där alla kvinnor verkade vara precis likadana. Det annorlunda fick inget utrymme alls, det tittade man snett på. Men dagarna gick så fruktansvärt långsamt, så jag var tvungen att kontakta de här personerna ändå för att få tiden att gå.

Jag ville vara i lyckobubblan som plötsligt fanns där, jag var i den utan att ha försökt

Huvudpersonens motvilliga kompis i hennes bok, ”äppelkinden”, är baserad på alla de personerna och samtidigt ingen särskild. En person som först upplevs enerverande präktig men som själv inte heller visar sig må så bra.
– Vi pratar om föräldrars ensamhet så sällan, och jag upplevde den så skrämmande och skamlig. Huvudpersonen har också en granne som är precis lika ensam som hon, en man hon tycker är patetisk och sorglig.  Men så småningom ser hon sig själv, lika sorglig som han, säger Ester Roxberg.
Hon var mitt inne jobbet med Barnvagnsblues när det andra barnet föddes, vilket skapade en märklig kontrast – att dels gå tillbaka och återuppleva en jobbig tid i minnet, samtidigt som den nya bebistiden var helt annorlunda.
– Jag var helt inne i lyckan över mitt andra barn och ville vara i lyckobubblan som plötsligt fanns där, jag var i den utan att ha försökt. I nuet på ett helt annat sätt.

Ester Roxbergs förra bok, som också blev hennes stora genombrott, var Min pappa Ann-Christine som är helt verklighetsbaserad och handlar om när hennes pappa kom ut som kvinna.  En bok hon är stolt över, men när den släpptes var en tuff tid. Inte på grund av boken i sig, utan på grund av det fördomsfulla bemötande hon fick i de många intervjuer som skedde då.

Idag har jag en jättefin relation med min pappa, jag säger Ann-Christine och vi är färdiga i den processen.

– Många journalister var dåligt pålästa om trans-frågor. Den första frågan jag fick från en väldigt stor och erkänd journalist var ”Hur kändes det när din pappa vill klä ut sig till kvinna?”.
Känslan var att de tyckte det var så konstigt allting, att det var så sensationellt fast det egentligen var ett lågmält och kärleksfullt porträtt av en pappa.
– Sen hade jag inte landat själv i allt som skett. Idag har jag en jättefin relation med min pappa, jag säger Ann-Christine och vi är färdiga i den processen. Det var vi inte då.
Hon känner sig också mycket mer färdig som förälder nu, trygg i känslan av att hon kan vara som hon är.
– Idag känner jag inte alls att jag måste vara på ett visst sätt eller anstränga mig utan har accepterat att jag inte är lekmamman eller älskar att laga mat –och vi brukar köpa glass efter förskolan.

Av Johanna Stenius

Köp boken här

Köp boken här

Fakta

  • Vem:

    Ester Roxberg

  • Född:

    1987 i Zimbabwe

  • Bor:

    Malmö

  • Familj:

    Gift och har två söner, 4,5 och 2 år

  • Läser:

    Mycket poesi. Modern nyutgiven poesi och sen gillar jag att läsa ”jag-böcker” med liknande karaktärer som vandrar omkring ensamma och vilsna i städer. Oftast män.

  • Böcker:
  • Aktuell:

    Med romanen Barnvagnsblues

En sida till? Fortsätt läs!