Feministstjärnan Roxane Gay om traumat som förändrade allt
Feministstjärnan Roxane Gay om traumat som förändrade allt
Böckerna

Feministstjärnan Roxane Gay om traumat som förändrade allt

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 16 april 2018

Boken Bad feminist gjorde Roxane Gay världsberömd och till en förebild för många, särskilt yngre feminister. I sin nya bok, självbiografiska Hunger, skriver hon om sin kropp, sin hunger, och det trauma som förändrade allt: när hon som 12-åring blev gruppvåldtagen. 

”Min berättelse är inte en framgångssaga”, skriver Roxane Gay, ”det är, helt enkelt, en sann historia”.

Och det är en historia det stundtals gör ont att ta del av. Roxane Gay var bara tolv år när hon blev gruppvåldtagen, bland annat av en skolkamrat som hon trodde var hennes pojkvän. Traumat förändrade allt, skriver Roxane Gay: ”Det finns ett före och ett efter. I det som kom efter var jag trasig och tyst. Jag var bedövad. Jag var skräckslagen. Jag bar på en hemlighet och jag visste, i djupet av mitt hjärta, att det pojkarna hade gjort mot mig måste förbli en hemlighet.”

Efter våldtäkten började Roxane Gay att äta. ”Jag var trasig och för att bedöva smärtan åt jag. Jag åt och jag åt och sedan var jag inte bara överviktig eller tjock. Mindre än tio år senare var jag sjukligt fet.”

Ätandet var en medveten strategi. Roxane Gay ville förändra sin kropp, den skulle bli ett skydd, en rustning.  ”Jag gjorde det medvetet. Några pojkar hade förstört min kropp och det var knappt så jag överlevde det. Jag visste att jag inte skulle klara av ett till sådant övergrepp, så jag började äta för att jag tänkte att om min kropp blev motbjudande skulle jag kunna hålla män borta.”

Roxane Gay blir inte bara överviktig – hon blir ”sjukligt fet”, Väger över tvåhundra kilo. Samtidigt blir hon också oerhört framgångsrik: det går så bra för henne i skolan att hon får studera vid ett av USA:s mest framstående universitet, och hon blir sedan en firad skribent och författare. Hon kämpar för att om inte älska, så iallafall tolerera sin kropp. Och hon lyckas dölja sitt trauma och sin smärta: ”Jag har hållit tyst om min historia i en värld som tror sig veta orsaken till min kropp eller andra feta kroppar. Men nu väljer jag att inte längre vara tyst.”

I Hunger utgår Roxane Gay från sitt liv och sina djupt personliga erfarenheter när hon utforskar allmängiltiga frågor kring utseende, hälsa, konsumtion och njutning. Framför allt skriver hon om vad det innebär att vara överviktig idag: ”Hånet av tjocka människor är något verkligt, det är konstant och det är avsiktligt.”

Här bjuder vi på några kapitel ur Roxane Gays memoar Hunger:

4.

Den här boken, Hunger, är en bok om att leva med en övervikt som inte handlar om några kilo, eller ens tjugo. Det är en bok om att leva med hundra, två hundra kilos övervikt. Om att vara inte bara tjock, eller fet, utan extremt fet, sjukligt fet.

BMI är en term som låter teknisk och omänsklig på ett sätt som får mig att vilja bortse från den. Icke desto mindre är det en term, en måttstock, som sjukvården använder för att försöka skapa ordning och disciplin bland odisciplinerade kroppar.

Ens BMI är vikten i kilo dividerat med längden i meter i kvadrat. Matte är svårt. Sedan finns ett antal olika gränsvärden för att definiera graden av kroppsligt förfall. Om man har ett BMI mellan 18,5 och 24,9 är man ”normalviktig”. Om ditt BMI är 25 eller högre är du överviktig. Om ditt BMI är 30 eller högre har du fetma av första graden. Om det är över 35 är det fetma av andra graden och om det är över 40 är det fetma av tredje graden. Mitt BMI är högre än 50.

Sanningen är att många medicinska beteckningar är godtyckliga. Det kan vara värt att notera att sjukvården 1988, efter direktiv från National Heart, Lung and Blood Institute, sänkte tröskeln för ”normalviktig” till under 25 och därigenom fördubblade antalet amerikaner med fetma. En av anledningarna till sänkningen: ”En jämn siffra som 25 är enkel för folk att komma ihåg.”

Den kulturella gränsen för fetma verkar gå vid den som har större än storlek 36, eller den vars kropp inte appellerar till män, eller den som har celluliter på låren.

Även terminologin är ganska förskräcklig. Det engelska ordet för sjuklig fetma, ”obese”, är ett otrevligt ord från latinets obesus, som betyder ”att äta tills fet”, vilket väl i sin bokstavliga betydelse är rimligt. Men när folk använder ordet ligger det en anklagelse i det. Det är märkligt, och kanske sorgligt, att läkare valde termen när deras uppgift i första hand är att inte vålla skada. Tillsammans med bestämningsordet ”sjuklig” blir benämningen som en dödsdom för den tjocka kroppen, vilket inte är fallet. Termen ”sjuklig fetma” får det att låta som om feta människor var dödsdömda och de behandlas också så av sjukvården.

Den kulturella gränsen för fetma verkar gå vid den som har större än storlek 36, eller den vars kropp inte appellerar till män, eller den som har celluliter på låren.

Jag vet inte hur jag kunde låta saker gå så överstyr. Fast, jo, det vet jag.

Jag väger inte 262 kilo längre. Jag är fortfarande väldigt fet, men jag väger ungefär 70 kilo mindre. För varje ny bantningskur lyckas jag skala av mig några kilo här eller där. Allt är relativt. Jag är inte liten. Jag kommer aldrig att bli liten. För det första är jag lång. Det är både en förbannelse och en välsignelse. Det sägs att jag har närvaro. Jag tar plats. Jag avskräcker folk. Jag vill inte ta plats. Jag vill gå obemärkt förbi. Jag vill gömma mig. Jag vill försvinna tills jag har fått kontroll över min kropp.

Jag vet inte hur jag kunde låta saker gå så överstyr. Fast, jo, det vet jag. Det här är min refräng. Tappa kontrollen över kroppen var en fråga om stegvis uppgång. Jag började äta för att förändra min kropp. Jag gjorde det medvetet. Några pojkar hade förstört min kropp och det var knappt så jag överlevde det. Jag visste att jag inte skulle klara av ett till sådant övergrepp, så jag började äta för att jag tänkte att om min kropp blev motbjudande skulle jag kunna hålla män borta. Till och med vid så unga år förstod jag att det var oattraktivt i en mans ögon att vara tjock, att det var något som bemöttes med förakt och jag visste redan en hel del om deras förakt. Det är något de flesta flickor får lära sig – att vi ska vara små och slanka. Vi ska inte ta upp en massa plats. Vi ska synas men inte höras, och när vi syns ska vi vara män och samhälle till behag. Det här vet de flesta kvinnor, men det är något som måste uttalas högt och tydligt och om och om igen för att vi ska kunna vägra inrätta oss i det.

12.

Det finns ett före och ett efter. I det som kom efter var jag trasig och tyst. Jag var bedövad. Jag var skräckslagen. Jag bar på en hemlighet och jag visste, i djupet av mitt hjärta, att det pojkarna hade gjort mot mig måste förbli en hemlighet. Jag kunde inte förmå mig att berätta om skammen och förnedringen. Jag var motbjudande eftersom jag hade låtit motbjudande saker hända. Jag var inte en flicka. Jag var knappt ens människa. Jag var inte en ordentlig flicka längre och jag skulle hamna i helvetet.

Jag var tolv och plötsligt var jag inte längre ett barn. Jag kände mig inte fri eller glad eller trygg längre. Jag blev allt mer inbunden, tillbakadragen.  Om det fanns något positivt i det hela, så var det att vi ständigt flyttade runt på grund av min pappas jobb, och sommaren efter våldtäkten flyttade vi till en annan delstat där jag fick tillbaka mitt namn och ingen visste att jag var flickan i skogen. Jag hade fortfarande inga vänner och jag försökte inte skaffa mig några heller, för vad skulle vi kunna ha gemensamt? Jag vågade inte visa den jag hade blivit för barnen i min omgivning. Jag tog min tillflykt till böckernas värld. Mina klasskamrater retade mig när jag läste på skolbussen. Ibland tog de boken jag läste och kastade mellan sig och jag försökte förgäves ta den tillbaka. När jag läste kunde jag glömma. Jag kunde befinna mig var som helst i världen utom i åttan, ensam med min hemlighet. Jag säger ofta att läsningen och skrivandet räddade livet på mig. Jag menar det bokstavligen.

Hemma försökte jag vara den ordentliga och duktiga flicka som mina föräldrar trodde att jag var, men det var ansträngande. Det var så många gånger jag ville berätta för dem att allt var fel, att jag höll på att dö inombords, men jag hittade aldrig orden. Jag hittade inte något sätt att övervinna rädslan för vad de skulle säga och tycka om mig. Ju längre jag teg, desto större växte sig rädslan och allt annat krympte i jämförelse.

I dag vet jag att jag hade fel, att mina föräldrar hade stöttat mig, hjälpt mig och krävt upprättelse för mig. De hade visat att skammen inte var min.

Jag kunde inte låta mina föräldrar se den eller det jag hade blivit för de skulle bli äcklade av mig och förkasta mig som det skräp jag var, och då skulle jag inte bara vara ingenting, jag skulle heller inte ha någonting. Sanningen fick inte plats i mitt liv.

I dag vet jag att jag hade fel, att mina föräldrar hade stöttat mig, hjälpt mig och krävt upprättelse för mig. De hade visat att skammen inte var min. Men mitt skamtyngda tigande går inte att få ogjort. Jag kan inte tala om för mitt ensamma och rädda tolvåriga jag att jag var villkorslöst älskad, men åh, vad jag önskar att jag kunde det. Jag önskar att jag kunde trösta henne. Jag önskar att jag kunde skydda henne från det som skulle följa.

Jag var ensam med min hemlighet, jag låtsades vara en annan sorts flicka.

Jag spelade rollen av ordentlig flicka, snäll dotter, duktig student. Jag gick i kyrkan trots att jag inte hade någon tro. Skuldkänslorna höll på att förtära mig. Jag trodde inte längre på Gud, för om det fanns en Gud borde han väl ha skyddat mig från Christopher och de där pojkarna i skogen? Jag trodde inte längre på Gud eftersom jag hade syndat. Jag hade syndat på ett sätt jag knappt visste var möjligt, ända tills jag blev varse att man kunde det. Det var ensamt och fasansfullt att förlora fotfästet, tappa förankringen till allt det som hade varit viktigt i mitt liv – min familj, min tro, mig själv.

Jag var ensam med min hemlighet, jag låtsades vara en annan sorts flicka. För att överleva försökte jag glömma det som hade hänt, pojkarna, deras äckliga andedräkt, deras händer som tog min kropp ifrån mig, som dödade mig inifrån och ut.

16.

När jag var tretton började jag på internatskola. Vi hade flyttat runt hela min barndom, vi följde med pappa och hans framgångsrika karriär som väg- och vattenbyggnadsteknisk ingenjör. Han byggde tunnlar – Eisenhowertunneln i Colorado, tunnelbana i New York och Washington DC, ett utloppsprojekt i Boston. När mina bröder och jag hälsade på honom på hans olika byggarbetsplatser brukade han sätta på oss hjälm och ta med oss ner i den mörkaste underjorden och visa hur han, bokstavligt talat, förändrade världen.

Hans firma hade huvudkontoret i Omaha, men så fort hans distrikt fick ett nytt projekt blev han förflyttad och så fick vi bo ett år eller två i Illinois, Colorado, New Jersey eller Virginia innan vi flyttade tillbaka till Omaha. Jag började undersöka möjligheten att gå på internatskola för att kunna gå alla fyra high school-åren på ett och samma ställe. Dessutom var jag förälskad i Emily Chases bokserie The Girls of Canby Hall. Jag skulle vara som Shelley Hyde från Iowa, en flicka som inte riktigt har funnit sin rätta plats än och som upplever äventyr och knyter livslånga vänskapsband med de andra flickorna på elevhemmet i en skola i New England.

Efter våldtäkten tvingades jag att vara någon jag inte längre var, och det enda jag ville var att fly. Internatskola är övre medelklassflickors sätt att fly. Om jag började på internat skulle jag slippa låtsas vara en ordentlig och oskuldsfull flicka. Jag kunde vara det ingenting jag hade blivit utan att behöva förklara mig. Jag kunde fortsätta att klamra mig fast vid min hemlighet, min skuld och skam.

Eftersom jag var så blyg och tillbakadragen och på grund av att vi hade flyttat runt så mycket, var min familj de enda människor jag skulle behöva lämna. Jag hade inga vänner som jag skulle sakna. Jag hade ingen särskild skola som jag hade bespetsat mig att gå på. Jag visste inte ens var vi skulle bo när jag började high school, om pappa skulle bli förflyttad igen eller inte. Jag var bara tretton år, men det var ett förvånansvärt enkelt beslut att flytta hemifrån.

På skolan fick jag klara mig själv och jag förlorade allt som liknade kontroll över vad jag stoppade i min kropp. Plötsligt fanns all slags mat tillgänglig.

Jag vet inte hur mycket mina föräldrar märkte året före high school. Eftersom vi hade flyttat var det ingen längre som kallade mig Slampan i skolan. I stället var det nya trakasserier, nya mobbare och ännu fler skäl till att jag bara ville fly, fly, fly så långt från mig själv som möjligt. Jag sökte till flera olika internatskolor och kom in på alla. På en, Lawrenceville, skulle jag få börja i den första flickklassen sedan skolan börjat med att även ta in kvinnliga studenter, men bara tanken på en skola med så många pojkar var för mycket. Det slutade med att jag valde Exeter eftersom min kusin Claudine just hade tagit studenten där och hon verkade okej och skolan verkade okej och mina föräldrar gillade skolans goda anseende. Jag var ung och jag tog för givet att jag skulle få gå på en av de bästa och dyraste skolorna i landet, om inte världen. Det viktigaste var att jag fick fly.

På skolan fick jag klara mig själv och jag förlorade allt som liknade kontroll över vad jag stoppade i min kropp. Plötsligt fanns all slags mat tillgänglig. Matsalen var som ett ät-så-mycket-du vill-eldorado. Utbudet var överlag dåligt – uppblött och illaluktande, så där som prefabricerad mat oftast är – men det fanns i överflöd. Och de hade ett salladsbord. Och smörgåsar med sylt och jordnötssmör. Och frukostflingor. Och aldrig sinande läskmaskiner. Och efterrätter. Och The Grill, en sylta på campus där man för några dollar kunde få hamburgare med pommes frites och milkshake. Och i en närbutik utanför skolområdet kunde man köpa enorma smörgåsar. Och där fanns en Woolworth’s med lunchservering. Jag kunde ringa och beställa pizza och en halvtimme senare få den levererad till elevhemmet och där jag kunde äta upp hela själv och det fanns ingen som kunde hindra mig i mitt skamlösa frosseri. Friheten att äta när som helst och hur mycket som helst var mitt enda sanna nöje på high school.

Jag svalde mina hemligheter och fick min kropp att expandera och explodera

Jag erbjöds ett dignande utbud av mat och jag kastade mig över det. Jag njöt av att kunna äta vad jag ville, när jag ville. Jag njöt av den heta ångan från salta pommes frites och den varma, smälta osten på en pizza och den tjocka sötman i en kall milkshake. Jag längtade efter det och jag unnade mig det så ofta jag kunde.

Jag svalde mina hemligheter och fick min kropp att expandera och explodera. Jag hittade ett sätt att gömma mig inför allas åsyn, att göda en omättlig hunger – hungern efter att slippa smärta. Jag gjorde mig större. Jag gjorde mig säkrare. Jag skapade en gräns mellan mig och alla andra, alla som försökte närma sig mig. Jag skapade en gräns mellan mig och min familj. Jag var en av dem, men ändå inte.

Internatskolan innebar också något av en omvärldschock. Jag hade vuxit upp som medelklass och sedan övre medelklass, men på Exeter mötte jag elever som kom från familjer med nedärvda förmögenheter i flera generationer, det var barn till kända och ökända politiska högdjur, Hollywoodprofiler, industrimagnater. Jag trodde att jag visste vad rikedom var ända tills jag kom till Exeter och fick veta vad riktig rikedom var. Jag upptäckte att det finns människor med så mycket pengar att de tar sitt överflöd för givet och de är helt ointresserade av att umgås med andra som inte har det lika förspänt. Jag kände mig inte otillräcklig i det avseendet. Hur vilsen jag än kände mig visste jag att jag var älskad och privilegierad. Men jag var chockad över hur självklart och naturligt mina förmögna skolkamrater tog sig fram och hur mycket som var tillgängligt för dem.

När jag åkte hem den första Thanksgiving-helgen blev mina föräldrar chockade. Det var som om de knappt kände igen mig, och för dem var jag kanske oigenkännlig. De såg mig men tittade rakt igenom mig. Jag hade gått upp femton kilo på två och en halv månad.

I egenskap av svart elev från en någorlunda välbeställd familj, från Nebraska av alla ställen, visste de vita eleverna inte riktigt vad de skulle tänka om mig. Jag var en anomali som inte passade in i deras föreställning av att vara svart. De utgick ifrån att alla svarta studenter hade enkla hemförhållanden och bodde i en viss typ av bostadsområde. De utgick ifrån att alla svarta elever på Exeter var där tack vare bidrag och vita människors välvilja. De svarta eleverna accepterade mig högst motvilligt i sin krets. Jag passade inte in i deras föreställning av att vara svart heller. I egenskap av amerikansk haitier hade vi inte samma beröringspunkter. Det var inte många jag hade något gemensamt med. Min naturliga blyghet och bortkommenhet och ensamhet blev än mer tydlig. Mat blev min enda tröst; mat blev min vän eftersom mat var något oföränderligt och jag inte behövde förställa mig när jag åt.

När jag åkte hem den första Thanksgiving-helgen blev mina föräldrar chockade. Det var som om de knappt kände igen mig, och för dem var jag kanske oigenkännlig. De såg mig men tittade rakt igenom mig. Jag hade gått upp femton kilo på två och en halv månad. Plötsligt var jag rund, mina kinder, min mage, mina lår var köttiga på ett sätt de aldrig hade varit tidigare. Mina kläder – dem jag fortfarande fick på mig – stramade i sömmarna. Mot min vilja tog mina föräldrar med mig till doktorn, som förklarade att jag bara frodades nu när så mycket annat också hände i min kropp. Han verkade inte särskilt bekymrad, han trodde väl att viktuppgången berodde på att jag för första gången var hemifrån. Mina föräldrar visste inte vad de skulle ta sig till, de var mycket oroade och började omedelbart betrakta min kropp som något av en kris. De försökte hjälpa mig utan att veta att den här första viktuppgången bara var början på det problem som min kropp skulle bli. De hade inte en aning om vad som orsakade problemet. De visste inget om min föresats att omvandla min kropp till det jag behövde: en trygg hamn och inte ett svagt och bräckligt käril.

54.

Att berätta om min kropp är att berätta om min skam – om att skämmas för hur jag ser ut, skämmas för min svaghet, skämmas för att veta att jag har makten att förändra, men att jag år efter år ändå inte gör det. Eller det gör jag, jag försöker. Jag äter rätt. Jag tränar. Min kropp blir mindre och den börjar kännas som min egen och inte en bur av kött och ben som jag bär med mig. Det är då jag känner en ny sorts panik eftersom jag betraktas på ett nytt sätt. Min kropp blir en annan källa till diskussion. Jag får ett större utbud av kläder att välja mellan och det berusande ögonblicket inträffar när det går att dra ett par byxor i en betydligt mindre storlek över höften och en blus faller vackert över mina axlar. Fåfängan som gömmer sig i mitt bröst sväller.

I de ögonblicken ser jag mig själv i spegeln som smalare och kantigare. Jag känner igen den person jag kunde ha, borde ha, skulle ha varit och vill bli. Men det är en version av mig själv som är skrämmande och kanske till och med vacker, så jag får panik och inom några dagar eller veckor saboterar jag de framsteg jag har gjort. Jag slutar gå till gymmet. Jag slutar äta rätt mat. Jag håller på så tills jag känner mig trygg igen.

De flesta av oss har versioner av oss själva som skrämmer oss. Vi har våra icke-perfekta kroppar som vi inte riktigt vet hur vi ska stå ut med. Vi bär på en skam som vi håller inombords eftersom att visa oss som vi är – varken mer eller mindre – skulle vara för mycket.

Skam är komplicerat. Folk försöker verkligen få mig att skämmas över att jag är tjock. När jag går på gatan lutar sig män ut ur sina bilar och ropar vulgariteter om min kropp, vad de tycker om den och hur mycket det stör dem att jag inte behagar deras blick och deras smak. Jag försöker låta bli att ta de här männen på allvar, det de egentligen säger är, ”Jag är inte attraherad av dig. Jag vill inte ligga med dig, och det är förvirrande för mig i min manlighet, mitt berättigande och min plats här i världen.” Det är inte mitt jobb att behaga dem.

Men det är svårt att hålla fast vid det jag vet; när jag på ett utstuderat elakt sätt påminns om hur vissa ser på mig väcker det känslor. Det är svårt att låta bli att känna det som om det är jag som är problemet och att det är jag som borde göra allt för att inte uppmuntra den sortens beteende från den sortens män.

Hånet av tjocka människor är något verkligt, det är konstant och det är avsiktligt. Det finns ett förbluffande stort antal människor som tror att de helt enkelt kan hetsa tjocka människor till att gå ner i vikt och tukta sina kroppar, alternativt få dem att försvinna från det offentliga rummet. De tror att de är medicinska experter och räknar upp en litania av hälsoproblem kopplade till fetma som om det var en personlig förolämpning. Plågoandarna tycker sig ha rätt att påpeka det uppenbara – att våra kroppar är otyglade, oregerliga, feta. Det är en besynnerligt samhällstillvänd elakhet. Jag blir ursinnig när folk försöker få mig att skämmas för att jag är tjock. Jag blir envis. Jag får lust att göra mig ännu tjockare bara för att trotsa dem, trots att jag vet att den enda som får lida för det är jag.

75.

Min tjocka kropp får folk att bortse från mitt kön. Jag är en kvinna, men folk ser mig inte som kvinna. Jag blir ofta misstagen för en man. Jag blir kallad ”sir” för folk ser bara min massiva kropp och struntar i mitt ansikte, mitt stylade hår, min stora byst och andra kurvor. Det stör mig att mitt kön blir utraderat, att vara osynlig inför allas blickar. Jag är en kvinna. Jag må vara stor, men jag är en kvinna. Jag förtjänar att bli sedd som en sådan.

Vi har så begränsad uppfattning om vad kvinnlighet är. Om man är lång och stor, och jag misstänker att tatueringarna gör sitt till, blir man ofta uppfattad som ”okvinnlig”. Ras är inte heller oviktigt i sammanhanget. Svarta kvinnors kvinnlighet är inte lika accepterad.

Det finns också en annan aspekt. Under väldigt lång tid gick jag bara i herrkläder. Jag ville tuffa till mig, jag trodde att jag genom att se kvinnlig ut i större utsträckning riskerade att hamna i fara och råka illa ut. Jag anammade en maskulin identitet för det kändes tryggare. Det gav en större känsla av kontroll över kroppen och hur andra uppfattade den. Det var enklare att röra sig i världen. Enklare att vara osynlig.

Genom att vara maskulin i mina förhållanden med kvinnor slapp jag bli vidrörd. Jag kunde låtsas att jag inte ville bli vidrörd och på så vis kunde jag fortsätta att vara säker. Jag kunde behålla den kontroll som jag alltid tycks ha behov av.

Det var en fristad ända till jag insåg att jag bara spelade en roll och inte alls iklädde mig den identitet som kändes sannast för mig. Folk såg mig, men de såg inte mig.

Jag började byta identitet, men folk fortsatte att bara se det de ville se. De som tar fel på mitt kön i dag gör det inte på grund av en queer-estetik. De gör det för att de inte ser mig, ser min kropp, som något som ska hanteras med respekt och varsamhet.

Ur Hunger av Roxane Gay (Albert Bonniers Förlag)

Fakta

  • Vem:

    Roxane Gay

  • Född:

    1974 i Nebraska.

  • Gör:

    Författare. Undervisar i kreativt skrivande och skriver bl.a. i The New York Times Book Review, Salon och Guardian. Hon är också redaktör för litteratursajten The Butter.

  • Aktuell:

    Med boken Hunger.

En sida till? Fortsätt läs!