Handduken på pakethållaren, Converse mot pedalerna. Om jag genar över parkeringen i stället för att ta cykelvägen sparar jag minst tio sekunder.
I omklädningsrummet står en tant med wienerbrödslika lår. Hon torkar håret med en fön, hennes spegelbild ler mot mig. Det näst sista skåpet i raddan har blivit mitt. Jag går dit och drar av mig kläderna och viker ihop dem. Lägger linnet i en rektangel på̊ shortsen. Om min kropp vore ett bakverk skulle det vara en havrekaka. Skrovlig.
/Ur Hålla andan
De små förstäderna. Den som har växt upp i en vet hur det är. Hierarkierna, uteserveringarna, dammet från cykelhjul i sommarkvällen. De små detaljerna som avgör vem som är lyckad, vem som kommer att resa bort och vem som blir kvar. Och idrotten. Att vara bäst på något ger en absolut status som är svår att komma åt. Som det är för systern till huvudpersonen i Flora Wiströms nya ungdomsroman Hålla andan. Daria är bäst på simning. Hon deltar i mästerskap, utmanar sig själv, vinner allt. Hon är en fisk. Tills hon inte är det längre – tills hon försvinner utan att någon förstår varför. Och där börjar boken.
Flora Wiström, som debuterade med hyllade boken Stanna för tre år sedan, är inte en person uppväxt i simhallen. Men hon är uppväxt i mindre samhällen: på Värmdö och i Orminge utanför Stockholm. Den verklighet hon beskriver nya boken Hålla andan är krypande nära och exakt, när hon berättar om en syskonrelation som inte är enkel. För är det någonsin det?