Flora Wiström: ”Jag skriver bäst om det jag skäms över”

Handduken på pakethållaren, Converse mot pedalerna. Om jag genar över parkeringen i stället för att ta cykelvägen sparar jag minst tio sekunder.

I omklädningsrummet står en tant med wienerbrödslika lår. Hon torkar håret med en fön, hennes spegelbild ler mot mig. Det näst sista skåpet i raddan har blivit mitt. Jag går dit och drar av mig kläderna och viker ihop dem. Lägger linnet i en rektangel på̊ shortsen. Om min kropp vore ett bakverk skulle det vara en havrekaka. Skrovlig.

/Ur Hålla andan

De små förstäderna. Den som har växt upp i en vet hur det är. Hierarkierna, uteserveringarna, dammet från cykelhjul i sommarkvällen. De små detaljerna som avgör vem som är lyckad, vem som kommer att resa bort och vem som blir kvar. Och idrotten. Att vara bäst på något ger en absolut status som är svår att komma åt. Som det är för systern till huvudpersonen i Flora Wiströms nya ungdomsroman Hålla andan. Daria är bäst på simning. Hon deltar i mästerskap, utmanar sig själv, vinner allt. Hon är en fisk. Tills hon inte är det längre – tills hon försvinner utan att någon förstår varför. Och där börjar boken.

Flora Wiström, som debuterade med hyllade boken Stanna för tre år sedan, är inte en person uppväxt i simhallen. Men hon är uppväxt i mindre samhällen: på Värmdö och i Orminge utanför Stockholm. Den verklighet hon beskriver nya boken Hålla andan är krypande nära och exakt, när hon berättar om en syskonrelation som inte är enkel. För är det någonsin det?

Syskonrelationen är komplicerad

– Jag bestämde mig tidigt för att inte skriva om klassisk kärlek den här gången. Jag har själv två halvsyskon och två helsyskon och har tänkt så mycket på vår relation. Det är så märkligt att man lever under samma tak, lever ett gemensamt liv, tror att man känner varandra. Men sen blir man vuxen, flyttar hemifrån – och så gör man inte det längre. När man inte har den fysiska distansen längre så bara är man på något vis. Men om man också har en fysisk distans, kan det bli påtagligt att närheten kanske är bara på pappret, säger Flora Wiström.

Debuten Stanna var en mer klassisk kärleksroman som utspelade sig i Stockholm, nära Flora Wiströms eget liv just nu i en vuxen tillvaro med jobb på antikvariat och dimmiga utenätter.

– Den var mycket mer mig själv, här, på Hornsgatan i Stockholm. Hålla andan är en helt annan plats. Det har varit väldigt skönt att vara någon annanstans än i mina egna kvarter.

Att övervinna det obekväma

Att just simhallen blev den centrala punkten i handlingen var både en tillfällighet och en självklarhet, och handlade för Flora Wiström delvis om att övervinna ett område där hon tidigare har känt sig obekväm: omklädningsrummet.

– Jag minns att jag länge i min tonårstid tyckte det var skitjobbigt att vara naken, gick in på toaletten och duschade, tyckte nakenhet var så påträngande. Men när jag började på Friskis & Svettis med en kompis här i Stockholm tyckte jag plötsligt det var så härligt och häftigt att stå i omklädningsrummet med alla de här kvinnokropparna, så olika och så mycket gemensamt.

Så var hon i Reykjavik under en vinter, ”där hänger folk i badhusen som vi hänger på barer”. Alla åldrar träffas där, i kommunala badhus, badar i varma källor.  Och där fick hon syn på personen som blev grunden till en av bokens viktigaste sidokaraktärer, Cissi.

– Där stod jag i omklädningsrummet och såg en tjej som jobbade i duschrummet. Hon hade jeansshorts och hästsvans och gummistövlar och en vattenslang som sprutade runt. Hon var helt inne i sitt och när jag såg henne fastnade hon i mig. Jag fick där och då en så otroligt stark känsla: jag ska skriva om en simhall. Platsen blev så väldigt viktig i den här texten.

Svårt att skriva våldsamt

Simhallen blir som en fond för allt som får plats i Hålla andan: syskonrelationer, sexuellt maktspel, kroppslighet, prestationer. Med tystnaden under vattnet som motpol. Vad händer om fisken lämnar vattnet? Eller om öronbarnet plötsligt hamnar i centrum och börjar simma? När Minas syster Daria försvinner utan förklaring rubbas systemet. Mina cyklar till simhallen för att söka svar.

– Jag hade flera teman när jag skrev: Simhall, syskon och jag visste att ett av syskonen skulle försvinna så att ett annat syskon fick träda fram och ta plats. Sen försökte jag framkalla så mycket scener som möjligt, berättar Flora Wiström som fick utmana sig själv på många sätt under processen.

Boken är skriven hemma, i Hälsingland och under två månader i Lissabon, där en del av handlingen är förlagd. Hon har skrivit om många ämnen som inte går att skildra utan att också lyfta dess gråzoner: ätstörningar, sexuellt maktspel – och om våld.

– Jag hade aldrig skrivit om våld tidigare, jag och min kille fick kravla runt och testa hur olika saker fungerade.

Upptrappning mot intensivt slut

Flora berättar om hur hon i sitt skrivande försöker hitta saker som driver henne att våga mer – och det är ofta sådant hon skäms över, som är lite pinsamt. Som sexscener.

– När jag växte upp var det inte mycket sexscener i böcker.  Det är inte så att jag vill vara ”duktig” som skriver in sex i boken, men huvudpersonen Mina är väldigt sexuell. Och jag gillar allt som handlar om maktbalansen som sker mellan människor när sex kommer in i bilden.

Utan att avslöja för mycket så är bokens sista tredjedel den allra mest dramatiska. Som ett crescendo.  Och slutet kom till Flora ”som en yxa”.

– Texthandledaren på min skrivkurs sa att jag skulle testa andra slut, att skriva det längre, testa andra vinklar men det gick inte, jag kunde inte. När jag förstod vad som skulle hända, när jag insåg och bestämt mig så rasslade boken ur mig.

Hon ställer sig vid bassängkanten, sträcker på sin smidiga kropp, lyfter på hälarna och trycker ifrån. Kurvan genom luften är mjuk. Hon försvinner ner i poolen med spetsiga tår och lämnar efter sig ett försiktigt krus på ytan. Det är som om vattnet vill ha henne där. Det är som om det är tacksamt och därför inte klagar.

Min syster föddes i ett badkar, jag i en säng. Hon i vatten, jag på land.

/Ur Hålla Andan