Flora Wiström möter Gun-Britt Sundström: "Allt som står i boken är sant"
Flora Wiström möter Gun-Britt Sundström:
Författarna

Flora Wiström möter Gun-Britt Sundström: "Allt som står i boken är sant"

Av: Utanprofil
Publicerad: 20 november 2018

Skrivliv skildrar författaren och kulturjournalisten Gun-Britt Sundströms år på sextio- och sjuttiotalen. I dagboksform. Den unga kvinnan är kluven mellan utbildningar, yrkesval, politik och relationer – hon vill göra ALLT. Och allra helst vill hon skriva. Vi lät Flora Wiström fråga ut henne. 

När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. 

Så står det i dagboken 20 juni 1971. Hur ser ditt dagboksskrivande ut idag?

– Numera skriver jag bara korta notiser för att kunna kolla efteråt vad dagarna har innehållit. Det är snarast ett tvångsbeteende, i rädsla för att tio eller tjugo år ska försvinna utan spår, vilket kan inträffa när man ”har” så många år som jag (ålder uttrycks ju så på franska: jag ”har” 73 år, inte jag ”är”). Men det där med hur skrivandet infiltrerar upplevandet tror jag att fler än på den tiden kan känna igen sig i nu: vi är säkerligen många som delar upplevelsen av att ha gjort en sak inte så mycket för att göra den som för att kunna skriva den eller visa den, på Facebook eller Instagram eller i någon tryckt text. Det där reflekterade jag över redan när jag i mitt bidrag i ”Folkhemsprinsessorna. Om att växa upp på 50-talet” (1987) kunde inleda min text ”Jag är uppväxt i ett körsbärsträd.”

På samma gång som den unga Gun-Britt känner både lust och vånda att vara havande med en roman så är inställningen till föräldraskapet kluven. Hur tänker du kring moderskap i kombination med yrkesliv?

– I generationerna före min måste intellektuella kvinnor välja: barn eller yrkesliv, det gick inte att kombinera (utom i samhällsskikt med tjänstefolk). Jag är djupt tacksam över att ha fått både yrkeslivet och mammalivet. Att vara mamma på heltid skulle jag aldrig ha klarat av, allra minst att vara ensam mamma, men växlingen mellan arbete och familj var en rik tillvaro. Mitt halvtidsförordnande som översättare i bibelkommissionen innebar oftast fria arbetstider, så att jag kunde vara mycket med barnen när de var små. Det var den bästa tiden i livet, näst efter den egna barndomen. Och på 2000-talet har jag fått leva som fri översättare. Men mina yrkesvillkor har ju varit väldigt speciella.

När du är 28 år skriver du: Högre än såhär når jag aldrig. Möjligen kan jag bli ännu mer framgångsrik, men så ung och så framgångsrik blir jag aldrig mer. Den här åldersfixeringen är tydlig genom hela boken. Varför tror du att det är så? 

– Det har legat i tiden. När mina föräldrar var unga, i början av 1900-talet, var det den äldre generationen som hade status och prestige. Respekten för föräldrar var så stark att de inte ens sa du till sin egen pappa och mamma. Under efterkrigstiden vändes sedan allt upp och ner, det var de unga som idealiserades. Jag mindes inte själv att jag hade varit så intensivt medveten om detta redan då men valde att ta med de dagboksnoteringar jag hittade om saken. Både att jag upplevde det som status att vara ung tjej och att jag insåg att det inte skulle vara länge.

Genom boken skildras en slitning mellan att vilja vara anonym och att vilja påverka. Hur förhåller du dig till kändisskapet? 

– Jag har nog aldrig haft någon särskild ambition att påverka opinionen genom skrivande. När jag började vilja vara med om att förändra samhället insåg jag att det som behövdes var att organisera sig politiskt. Mitt skrivande var alltid mer för nöjes skull, jag tyckte om att formulera mig och ordnade tankarna på det sättet.
 Nackdelen med att publicera det man skrivit upptäckte jag (som jag berättar i Skrivliv) redan innan min första roman hade kommit ut: jag hörde konstiga rykten om den. Och förlagets marknadsföring blev en chock. Sådant råder man inte över: att säga något i offentligheten är alltid att ta risken att någon annan missförstår eller avsiktligt feltolkar eller helt enkelt råkar glömma poängen, och för sin version vidare.

Var och hur drar du gränsen för att skriva om människor i din närhet?

– I Skrivliv ingår ett avsnitt om det enda tillfälle då jag fått veta att jag skadat någon med mitt skrivande, fast ansvaret var i det fallet delat med en jämnårig journalist som utan hämningar utpekade förebilden för en figur i min roman, en lärare. 
När det har varit möjligt har de människor jag utnyttjat som modeller fått läsa manus och fått tillfälle att protestera. I fråga om Skrivliv som inte är fiktion var det förstås särskilt viktigt, och jag har frågat några av de inblandade om de ville döljas bakom fingerade namn, men det var ingen som tyckte det behövdes. Jag har utelämnat en del som skulle ha varit vanhedrande för andra. Något hämndbehov har jag inte haft.
 Över huvud taget har jag utelämnat en del konflikter och mörka ämnen därför att jag tänkte ”det är en annan bok”: det var för stora saker för att bara snudda vid i förbigående, så därför var det bättre att förbigå dem. Dessutom ville jag faktiskt skriva en ljus berättelse, därför att det är ovanligt. Världen är så full av hemska historier om verkligheten. Allt som står i Skrivlivär sant (bortsett från en del uppenbart skämtsamma överdrifter förstås) men varje urval ur faktiska händelser innebär självklart ändå ett slags vinkling.

Av Flora Wiström

Köp boken

Köp boken

Fakta

  • Vem:

    Gun-Britt Sundström

  • Född:

    1945

  • Gör:

    Författare, kritiker och översättare

  • Bakgrund:

    Maken utkom första gången 1976 och har blivit en modern klassiker.

  • Aktuell:

    Med Skrivliv, en dagbok från Maken-åren.

En sida till? Fortsätt läs!