Från Sherlock Holmes till Nobelpriset – så blev Kazuo Ishiguro författare
Från Sherlock Holmes till Nobelpriset – så blev Kazuo Ishiguro författare
Artiklar

Från Sherlock Holmes till Nobelpriset – så blev Kazuo Ishiguro författare

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 08 december 2017

Som barn var han besatt av Sherlock Holmes, som tonåring drömde han om att bli rockstjärna. Relativt sent upptäckte Kazuo Ishiguro sin litterära ådra. Nu tilldelas han Nobelpriset i litteratur. 

Kazuo Ishiguro föddes i Nagasaki i Japan 1954, och kom till England som femåring 1960 tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Pappan var forskare och oceanograf, och kom att arbeta för den brittiska regeringen. De slog sig ned i den lilla staden Guildford fem mil söder om London. I den lokala skolan var han det enda icke-engelska barnet, ”kanske det första i skolans historia”, och därmed omgiven av ett slags lokal berömmelse. ”Andra barn visste vem jag var innan jag ens hade träffat dem”, berättar han i sin Nobelföreläsning. Han minns perioden med värme, ”förbluffad över den öppenhet och den instinktiva generositet som mötte vår familj i detta vanliga engelska samhälle”.

Uppväxten både japansk och engelsk

Kazuo Ishiguro visste vad som förväntades av en engelsk medelklasspojke, han gick i söndagsskola och sjöng i kyrkokör. Samtidigt levde han ett annat liv hemma hos sina japanska föräldrar med andra regler, förväntningar, språk. Hela tiden på väg ”hem” till Japan: ”Under våra första elva år i England levde vi faktiskt ständigt med planer på att resa tillbaka ‘nästa år'”.

Tanken var alltså att Kazuo skulle leva sitt vuxna liv i Japan, och föräldrarna ansträngde sig för att ge honom en japansk utbildning. Han fick varje månad under uppväxten ett paket från Japan, innehållandes serietidningar, tidskrifter och böcker. ”Långt innan jag någonsin funderat på att skapa litterära världar på prosa bidrog detta till att jag under min uppväxt ständigt i tanken konstruerade en rikt detaljerad plats kallad ‘Japan’ – en plats där jag i viss mån hörde hemma och där jag hämtade en del av min identitet och mitt självförtroende”.

Besatt av Sherlock Holmes

Som barn läste Kazuo Ishiguro inte särskilt mycket. Men så fann han Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes på det lokala biblioteket som nioåring, och blev ”som besatt”. ”Jag började till slut att bete mig som Sherlock och Watson och prata som dem i skolan – något som de flesta tolkade som att jag var japansk, bara.” Favoritboken var Baskervilles hund.

Numera är favoritförfattaren en annan: ”Charlotte Brontë. Hon är den som gjort mig till författare” säger han i en intervju med The Guardian. ”Länge älskade jag Dostojevskij mest av alla författare, men nu när jag läst om honom i mogen ålder har jag inte samma tålamod med hans sentimentalitet.”

Proust är också en av de författare som påverkat honom: ”Proust förändrade mitt sätt att skriva för alltid, främst för att han visade mig hur man gör för att berätta en historia med hjälp av minnen – att man inte behöver följa en linjär struktur”. Kazuo Ishiguro tillägger att han även gillar western-genren.

Drömde om att bli rockstjärna

Kazuo Ishiguro var utexaminerad från universitetet och hade levt ett hektiskt liv i London då han som 24-åring blev antagen till en doktorandkurs i kreativt skrivande. Det var vid University of East Anglia, ett ödsligt beläget lärosäte i en liten engelsk by med en gammal kvarn, omgiven av platta åkrar. En ovanligt lugn och ensam tillvaro, ”som skulle göra det möjligt för mig att förvandlas till författare”, säger Kazuo Ishiguro i sin Nobelföreläsning. De var sex studenter som skulle ses varannan vecka, i övrigt var det skrivtid som gällde. Kazuo Ishiguro hade dessförinnan inte skrivit särskilt mycket litterär prosa, och han hade kommit in på kursen med hjälp av en radiopjäs som refuserats av BBC. ”Eftersom jag tidigare hade haft fasta planer på att vid tjugo års ålder bli rockstjärna, var det i själva verket ganska nyligen som jag insett att jag hade litterära ambitioner”.

Vi grälade mycket om skrivande. Hon tyckte att jag utelämnade för mycket.

Hans handledare var Angela Carter, brittisk numera avliden författare. Hon skulle visa sig ha en enorm inverkan på hans skrivande, och helt enkelt bli den person som influerade hans professionella liv mest av alla. ”Vi grälade mycket om skrivande. Hon tyckte att jag utelämnade för mycket,” har han sagt i en intervju med The Guardian. Samtidigt behandlade hon Kazuo Ishiguro som en jämlike, och tog hans frågor och tankar på allvar.

Han skrev och skrev och skrev

Efter några misslyckade försök att hitta ett passande ämne började Kazuo under studierna att skriva med glöd om Nagasaki, hans japanska födelsestad, och vad som skedde där under de sista brinnande dagarna av andra världskriget. Valet av ämne förvånade honom själv, och han frågade sig om han inte snabbt borde återvända till mer ”normala” ämnen: ”Idag är det rådande kulturella klimatet sådant att en ambitiös ung författare med blandad kulturell bakgrund praktiskt taget instinktivt bör utforska ‘rötterna’, för sitt arbete. Men det var långt ifrån fallet då.” Det var långt ifrån den ”explosion av multikulturell litteratur” som skulle komma i Storbritannien. Men kursdeltagarna och lärarna visade sig vara väldigt positiva, och uppmuntrad återgick han till sitt rum och ”skrev och skrev och skrev”.

Det var avgörande månader som följde, utan den tiden skulle han aldrig blivit författare, berättar han i Nobelföreläsningen. Han fortsatte att skriva, pratade inte med någon annan än de övriga eleverna på kursen, flickvännen (numera makan) Lorna som besökte honom varannan vecka, och så handlaren som sålde det han levde på (frukostflingor och lammnjure, för precis som många andra unga studenter var Kazuos liv inte särskilt välbalanserat).  Till slut lyckades han färdigställa ena halvan av debutromanen Berg i fjärran. Den gavs ut 1982 och fick ett fint mottagande av kritikerna.

Min version av England skulle vara en slags mytisk sådan

Därefter visste Kazuo Ishiguro att det var skrivande han skulle fortsätta med. Den fjärde romanen, Återstoden av dagen, var den första som inte utspelade sig i Japan, utan är snarare väldigt engelsk i sin framtoning. Men för Kazuo var det viktigt att därför inte förutsätta att läsarna var engelsmän, ”med infödd kännedom om engelska nyanser och intressen”.  Vid den här tiden hade författare som Salman Rushdie och VS Naipaul banat väg för en ny typ av brittisk litteratur. ”Min version av England skulle vara en slags mytisk sådan, vars konturer redan fanns levande i föreställningsvärlden hos människor världen över, däribland de som aldrig besökt landet.”

Återstoden av dagen, som kom ut 1989, blev det definitiva genombrottet och en internationell bestseller. Boken tilldelades även det prestigefyllda Man Booker Prize 1989 – ett pris han varit nominerad till fyra gånger under sin karriär. Kort efter att den utkommit filmatiserades den med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Filmen nominerades till åtta Oscars och ses idag som en modern klassiker.

”Vi måste diversifiera oss mer”

I sin Nobelföreläsning pekar Kazuo på att litteraturen fortfarande är viktig och att den kommer fortsätta vara än viktigare. Men nu hoppas han på de yngre generationerna, där han ser många djärva, spännande talanger. Det är de som ska ”inspirera och leda oss. Detta är deras tid.” Men vi måste vara mer inkluderande och öppna upp för nya röster, vi människor som befinner oss i ”litteraturen hörn”, menar Kazuo: ”Om vi ska spela en viktig roll i denna osäkra framtid, om vi ska kunna utvinna det bästa av dagens och morgondagens författare, tror jag att vi måste diversifiera oss mer.”

Det, säger Kazuo, behöver ske på två sätt: dels att inkludera många fler röster, och leta mer energiskt för att ”upptäcka ädelstenarna i det som idag ännu är okända litterära kulturer”. Dels att vara mycket noga med att ”inte allt för smalt eller konservativt definiera vad som utgör god litteratur”.

”Nästa generation kommer att visa upp alla möjliga nya, ibland förbryllande sätt att berätta viktiga och underbara historier. Vi måste öppna våra sinnen för dem, särskilt när det gäller genre och form, så att vi kan uppmuntra och föra fram det bästa av dem.”

Av Tove Kullenberg

Läs intervju med Kazuo Ishiguro här.

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

En sida till? Fortsätt läs!