Läs ett exklusivt utdrag ur Fredrik Backmans nya bok "Folk med ångest" | Selma Stories
Smygläs
Läs ett exklusivt utdrag ur Fredrik Backmans nya bok
Böckerna

Läs ett exklusivt utdrag ur Fredrik Backmans nya bok "Folk med ångest"

Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. En orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning...
Här bjuder vi på ett exklusivt utdrag – varsågoda!

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 25 april 2019

Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. En orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning...
Här bjuder vi på ett exklusivt utdrag – varsågoda!

Läs också: Är Fredrik Backman Sveriges hemligaste författare? 

Kapitel 1

Ett bankrån. Ett gisslandrama. Ett pistolskott. En trappuppgång full av poliser på väg att storma en lägenhet. Det var enkelt att hamna här, mycket enklare än man kanske tror. Allt som krävdes var en enda riktigt, riktigt dålig idé.

Det här är en historia om många saker, men allra mest om idioter. Det ska därför sägas nu direkt att det alltid är väldigt enkelt att idiotförklara andra människor, men bara om man glömmer bort att det nästan alltid är idiotiskt svårt att vara människa. Speciellt om man har andra människor som man försöker vara en någorlunda bra människa för.

För det är så obegripligt mycket varje människa förväntas klara av hela tiden nuförtiden. Man ska ha ett jobb och någonstans att bo och en familj och man ska betala skatt och ha rena underkläder och komma ihåg lösenordet till sitt förbannade wi-fi. Några av oss lyckas aldrig få kontroll över kaoset, så våra liv bara pågår, jorden rusar i två miljoner kilometer i timmen genom rymden och vi skakar panikslaget omkring på ytan som bortglömda strumpor. Våra hjärtan är tvålar vi förlorar greppet om så fort vi slappnar av en sekund, då fladdrar de iväg och blir förälskade och förkrossade, hur som helst bara. Vi har ingen koll. Så vi lär oss att låtsas, hela tiden, med våra jobb och våra äktenskap och våra barn och allting annat. Låtsas att vi är normala, att vi är allmänbildade, att vi begriper vad ”amorteringsnivå” och ”inflationstakt” betyder. Att vi vet hur sex fungerar. Sanningen är att vi vet lika mycket om sex som vi vet om usb-sladdar och de små jäklarna behöver vi fyra försök med varenda gång. (Fel håll, fel håll, fel håll, NU gick den i!) Vi låtsas att vi är bra föräldrar när det enda vi egentligen gör är att ge ungarna mat och kläder och en utskällning om de äter tuggummi de hittat på marken. Vi hade akvariefiskar en gång och de dog allihop och vi vet liksom inte ett dugg mer om barn än om akvariefiskar så det här ansvaret skrämmer livet ur oss varje morgon. Vi har ingen plan, vi försöker bara ta oss igenom dagen, för imorgon kommer det en ny.

Läs också: Nio skäl till att vi älskar Fredrik Backman

Ibland har vi ont, så fruktansvärt ont, av ingen annan anledning än att vår hud inte känns som vår egen. Ibland får vi panik, för att räkningarna ska betalas och vi måste vara vuxna och vi vet inte hur, för det är så förfärligt förtvivlat enkelt att misslyckas med att vara vuxen.

För alla älskar någon och alla som älskar någon har haft några desperata nätter där vi legat vakna och försökt räkna ut hur vi ska ha råd att fortsätta vara människor. Ibland får det oss att göra saker som i efterhand framstår som obegripliga men som just då kändes som enda utvägen.

En enda riktigt, riktigt dålig idé. Det är allt som krävs.

En morgon gick till exempel en trettionioåring hemifrån med en pistol i handen och det var ju, betraktat så här i efterhand, verkligen förbluffande idiotiskt. För det här är alltså en historia om ett gisslandrama, men det var inte meningen. Eller, det vill säga, det var meningen att det skulle bli en historia men det var inte meningen att det skulle bli ett gisslandrama. Det var meningen att det skulle bli ett bankrån. Men så kom det sig att allt gick en smula åt helvete, för ibland gör bankrån det. Så den trettionioåriga rånaren flydde, men hade ingen flyktplan, och det är med flyktplaner precis som rånarens mamma alltid sa när rånaren som litet barn glömde isbitarna och citronskivorna i köket och fick springa tillbaka: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen!” (Det ska väl nämnas att rånarens mamma när hon dog bestod av så mycket gin och tonic att man på grund av explosionsrisk inte vågade kremera henne, men man kan ju ha goda råd att ge för det.) Så efter bankrånet som inte blev ett bankrån kom förstås polisen, och då sprang rånaren det snabbaste benen bar ut på trottoaren och över gatan och rakt
in genom första bästa dörr. Det är kanske lite hårt att kalla rånaren ”idiot” bara för det men…ja, du vet. Skitsmart var det väl i alla fall inte. Dörren ledde nämligen till en trappuppgång, utan andra utgångar, så rånaren hade inget annat val än att springa uppåt.

Det hör till saken att denna rånare hade en helt normal trettionioårings kondition. Rånaren var alltså inte en av de storstadstrettionioåringar som hanterar sina fyrtioårskriser genom att köpa svindyra cykelbyxor och badmössor eftersom de har ett svart hål i sin själ som äter Instagram-bilder, utan snarare den sortens trettionioåring som dagligen konsumerar ost och vetemjöl på ett sätt som rent medicinskt måste kategoriseras mer som ett rop på hjälp än en diet. Rånaren nådde alltså översta våningen med alla sorters körtlar vidöppna och en andhämtning man normalt bara förknippar med den sortens sällskapsklubbar som kräver ett hemligt lösenord genom en lucka i dörren innan man får komma in. Chanserna att undkomma polisen var vid det laget alltså, milt uttryckt, obefintliga.

Men av en händelse vände rånaren sig just då om och upptäckte att en lägenhetsdörr stod öppen. Den lägenheten råkade nämligen vara till salu, så därinne pågick det en öppen visning full av spekulanter. Där snubblade alltså rånaren in, flåsande och genomsvettig med pistolen i högsta hugg, och det var så det blev ett gisslandrama.

Och, ja, sedan blev det som det blev: Polisen omringade byggnaden, journalister dök upp, det var med på tv. Alltihop pågick i några timmar. Sedan gav rånaren förstås upp. Det fanns ju inget annat val. Så alla åtta personer som hållits gisslan, sju spekulanter och en fastighetsmäklare, släpptes fria. Ett par minuter senare stormade polisen lägenheten. Men då var den tom.

Ingen vet vart rånaren tog vägen.

Det är väl egentligen allt du behöver veta så här i förväg. Nu börjar historien.

Köp boken på Adlibris

Köp boken på Adlibris

En sida till? Fortsätt läs!