Galen jakt på gott råd från Bill Gates
Galen jakt på gott råd från Bill Gates
Böckerna

Galen jakt på gott råd från Bill Gates

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 16 november 2017

FRUKOST MED BILL GATES

Författaren Edward Docx fick i uppdrag av superentreprenören Richard Reed att be Bill Gates om ett gott råd till boken Om jag fick ge dig ett enda råd. Efter en minst sagt desperat jakt lyckades han äntligen få ett svar från Bill Gates – ett som fick honom att vilja gråta av lycka… Eller var det lättnad över att jakten var över? 

Av Edward Doxc

Mejlet från Richard dimper ner i min inkorg en måndag klockan 8.47. Kan jag äta frukost med Bill Gates och be om hans bästa råd? Jag har bråttom som vanligt, men det finns inte en chans att jag tackar nej till något sådant, så jag skriver utan att tveka in ”Frukost med Bill Gates” på torsdag morgon i kalendern.

Jag har känt Richard i tjugofem år, och han är en av mina närmsta vänner. Jag skulle göra allt han bad om, hur otrolig tjänst det än må vara. Och han skulle göra allt jag bad om, hur otrolig tjänst det än må vara. Det vet jag eftersom vi ständigt ber varandra att göra otroliga saker och sedan … gör vi dem. Vårt gemensamma motto är: ”Det finns alltid något sätt”, och vi har en outtalad överenskommelse om att aldrig svika varandra. Han har frågat om jag kan intervjua Bill Gates eftersom han ska till Grand Canyon med sin pappa. Det här är definitivt en av de bättre tjänsterna han har bett mig om.

Jag kollar kalendern … Det är illa.

Det blir torsdag. Jag stiger upp klockan sex. Jag har en oväntad baksmälla. Jag kollar kalendern … Det är illa. I dag är sista dagen av spända förhandlingar för att sälja mitt hem, och det är meningen att vi ska skriva på avtalet senare på förmiddagen. (Jag har inte hittat någon annanstans för oss att bo, vilket resten av familjen tycker är ett stort problem.) I dag kommer dessutom min nya roman ut – den första på fyra år – och det är jäkligt mycket som hänger på den: pengar, karriären, mitt förstånd.

… och herregud! Jag hade helt glömt att det är i dag jag ska äta frukost med Bill Gates.

Därför ska jag vara med i radio om en timme eller så för att prata om fäder och söner, ett av bokens teman. Dessutom är jag sen med två onödigt komplicerade journalistiska texter och väntas infinna mig i ett par bokhandlar för signering före lunch. Vid lunchtid ska jag intervjuas av en tidning … om att min mamma visat sig vara ryska. Vidare har jag lovat komma på tio riktigt roliga idéer innan dagen är slut till det politiska parti som jag hjälper med kampanjen för att försöka få Storbritannien att stanna i EU. Men just nu har jag fyra barn som jag behöver ge mat, få på kläder och ta till skolan … och herregud! Jag hade helt glömt att det är i dag jag ska äta frukost med Bill Gates.

Min fru ska just åka till jobbet. Till Lissabon tror jag om jag hörde rätt. Men det är alldeles för pinsamt att inte veta, så jag nickar. Hon rabblar i förbigående en att göra-lista (ytterligare saker för mig att göra) ur minnet för de kommande två dagarna, som jag inte noterar något av. Sedan frågar hon vad jag har för planer för dagen. Jag ska träffa Bill Gates på frukost, säger jag. Datorkille. Världens rikaste man. Hon tittar överseende på mig och tror att jag hittar på. Toppen. Vem kör barnen? frågar hon. Matthew, grannen, säger jag. Nu hittar jag på – i min kalender står det att jag ska köra hans barn. Ha det så kul, säger hon. Vi ses på lördag … Djupt andetag. Det här är genomförbart. Jag behöver bara lämna barnen på skolan nittio minuter för tidigt, vilket kommer att göra alla förvånade. Sedan får jag lämna bilen vid en mataffär i närheten för att spara tid i trafiken på vägen tillbaka, och sedan buss, tunnelbana, taxi, på något sätt …

Det första som slår mig är att det inte spelar någon roll att jag är sen till Bill Gates. Varför? Därför att han varken väntar på mig eller väntar sig att jag ska komma.

Lugn på utsidan men ångestfylld på insidan kommer jag därför tio minuter för sent till frukosten med Bill Gates. Men det första som slår mig är att det inte spelar någon roll att jag är sen till Bill Gates. Varför? Därför att han varken väntar på mig eller väntar sig att jag ska komma. Varför? Därför att det är tvåhundra personer här. Kanske tvåhundrafemtio. Det här är inte den intima frukost jag hade sett fram emot. Jag försöker hitta Richards mejl. På något sätt har jag lyckats radera det. Min telefon är min fiende.
Och nu börjar den plinga. Det är mäklaren. Köparen sänker sitt bud. Vad vill jag göra? Brådskande.

Av allt att döma har Richard inte koncentrerat sig mer än jag på mejlen. Hans ton antydde (så vitt jag kan minnas) en mysig frukost, kanske sex personer vid bordet, Bill och jag som utbyter tankar om mänsklighetens framtid. Jag antecknar. Bill antecknar. Några hänsynsfulla mellanhänder nickar instämmande. Ungefär så. Men det är inte alls så det ser ut. Nej, det här är flera hundra affärshöjdare och högt uppsatta politiker som pratar global strategi och målmedvetet smuttar på fruktsmoothies på det sofistikerat eleganta Four Seasons Hotel.
Min telefon plingar till igen. Kan jag vara med i radio tidigare … Jag ryser och skjuter upp mitt svar. Det, inser jag, är min egen affärsstrategi.

”Richards grej”, säger jag med emfas. ”En viktig sak. Alltså, om du var tvungen att säga en sak. Till någon. Annan.”

Ingen fara. Allt jag behöver göra är att få tag på David, arrangören. Richard måste ha informerat honom. Så jag går tillbaka ut till garderoben. Jag hittar någon som hittar någon som hittar någon – var och en snyggare än den förra – som kan ta mig till David. Och vi skyndar iväg. Jag känner igen flera parlamentsledamöter. Vissa av dem kabinettmedlemmar, andra har varit det eller vill bli det. Jag ser några före detta ministrar från Labour. Var är David? Aha, han är där … med Bill. Bill Gates.

Min telefon vibrerar nu var tjugonde sekund. Säkerheten är hög. Om de har termisk övervakning kommer de att undra vad fan som händer i min ficka.
David ser ut som en stressad person som är specialist på att uppträda som om han inte vore en stressad person. Jag känner sympati för honom. Han har arrangerat den här frukosten och bjudit in alla viktiga namn i västvärlden. För honom, som värd, måste det här vara kvalfulla timmar: allt måste gå rätt. Jag vet precis hur det är, broder. Jag vet precis hur det är. Kvinnan som har hjälpt mig att hitta honom vill inte avbryta. Vi kretsar angeläget runt dem och låtsas att vi inte kretsar angeläget runt dem. Det uppstår ett ögonblick, som en lucka i trafiken som ingen tror att man kommer att satsa på. Hon satsar. Det är min typ av tjej det.

”Hej David”, ler jag. ”Det är jag som är Ed.”
”Ed?” Han vänder sig för ett ögonblick bort från Bill Gates – modernitetens mästare, världens rikaste man, filantropen som har räddat miljontals liv.
”Jag är här för att göra Richards grej.”
Davids ansikte är helt uttryckslöst.
”Richards grej”, säger jag med emfas. ”En viktig sak. Alltså, om du var tvungen att säga en sak. Till någon. Annan.”
Nu fångar jag en glimt av inte-riktigt-irritation men grabben- jag-är-så-upptagen-just-nu-och-alla-de-här-människorna-väntar- och-det-här-är-Bill-Gates-och-han-är-här-för-min-skull-och-vad- fan-pratar-du-om?
”Ett råd.”
”Åh”, säger han. ”Okej, bra.”
Jag kan inte avgöra om han känner till eller kommer ihåg mitt namn eller Richards namn eller någonting om oss. Och det känns som att hans råd till mig kanske är en något starkare version av ”försvinn”, men vi räddas båda av någon som visar in honom så att han kan visa in Bill Gates i frukostrummet.

Jag känner pulsen av en växande oro. Men jag tänker inte svika Richard. Det är fortfarande fullkomligt genomförbart.

Min telefon ringer. Jag måste svara. Radion vill att jag ska undvika Kung Lear och självmord – förlåt, de menar dödshjälp (andra teman i boken). Kan de ringa för att diskutera? Det är bara det att självmord, förlåt, dödshjälp, kan vara fel väg att gå. På radion.
I det intimare frukostrummet finns cirka tjugo bord med omkring dussinet personer vid varje. Jag placeras vid det bord som är allra längst bort från Bill Gates. Jag sitter bredvid någon som driver en bank som driver banker och en jättelik, bredaxlad man från Ryssland vars visitkort uppger att han är massör och… medium. På något sätt måste jag ta mig tillbaka till David. Men han sitter nära Bill Gates, och frukosten har börjat, och de talar om mänsklighetens framtid. Jag känner pulsen av en växande oro. Men jag tänker inte svika Richard. Det är fortfarande fullkomligt genomförbart.

Under frukosten svarar jag förstulet på dussintals mejl medan jag pratar vänskapligt om tarotkort och det störtdykande pundet. Jag får sms. Röstmeddelandena hopar sig. Skolan: Kan de tydliggöra att föräldrar inte får lämna barn med vakterna innan morgonfritids öppnar? Mäklaren: Brådskande – fick jag mejlet? Min fru från flygplatsen: Varför sänker köparna sitt bud? Sunday Times: Låt oss prata om familjeartikeln. Jurist. Agent. Publicist. Producenter. Förlag. Bokhandeln igen. Jag stoppar tillbaka mobilen i fodralet. Okej, jag måste bara ta mig fram till Bill Gates och sedan ta mig härifrån så snabbt som möjligt till boksigneringarna och sedan tillbaka till Westminster. Jag gör intervjuerna i taxin. Det går förmodligen fortfarande att hinna med allt.

Nu talar Bill Gates. Det blir en frågestund efteråt. Bra … Jag kan ställa den stora frågan då. Jag försöker lyssna. Han är fascinerande. Jag borde förmodligen skriva en artikel åt någon om vad han säger, men när ska jag göra det? Under tiden kommer jag på en enkel dröj-ett-tag-formel för mejlen och börjar svara med samma rad som jag kopierar och klistrar in till alla: ”Äter frukost med Bill Gates. Återkommer inom kort.”

Frågor. Händer räcks upp. Min först. David har mikrofonen som går runt. (Hallå, David, här borta, här borta …) Men de före detta ministrarna och parlamentsledamöterna och personer från överhuset verkar få tala före mig. Jag börjar sträcka på mig, lätt löjeväckande, som ett skolbarn som förtvivlat gärna vill imponera på läraren. Jag måste få ställa min fråga. Måste. Jag svettas nu. Jag fångar Davids blick. Min telefon ringer på det ljudligaste ljudlösa läget någonsin. Han tittar förfärat på mig. Han går förbi och vidare mot någon vd. Inte så snabbt, grabben, inte så snabbt. Jag har fångat honom. Han lutar sig fram, han uppför sig som någon som har att göra med ett fyllo längst bak i kyrkan.
Jag viskar: ”Ska jag ställa min fråga nu eller efteråt?” ”Efteråt”, säger han förtroligt. ”I slutet.”
Ett genombrott! Han vet! Han har dragit sig till minnes. Kanske har han hela tiden bara inte velat komma ihåg. Men han kommer att lösa det. Till slut.

Bill går. Det är vad som händer. Han lämnar rummet snabbt. Världens-rikaste-man-snabbt.

De formella frågorna tar slut. Jag reser mig upp. Jag är redo att träffa Bill Gates. Men …
Vad fan händer?
Bill går. Det är vad som händer. Han lämnar rummet snabbt. Världens-rikaste-man-snabbt. Han är omgiven av flera vakter på varje sida. Han förs snabbt bort till en sidodörr. Har David glömt sitt löfte? Han pratar med någon i andra änden av rummet. Han kommer inte att presentera oss för varandra. Aldrig! Det här händer inte. Inte på min vakt.

Plötsligt rusar jag snabbt genom rummet, som en actionhjälte i en krigszon, fast besluten att rädda sina barn. Inte en chans att Gates får gå utan att prata med mig. Inte en chans. Aldrig att jag och Rich… Men han närmar sig sidoutgången. Bill, Bill, Bill, vänta, kompis. Här kommer jag. William!
Han är framme vid dörren. Om han går vet jag med en plötslig kall och skrämmande visshet att jag aldrig kommer att få se honom igen. Men nu är jag ren beslutsamhet. Jag är fullt fokuserad. De kan inte stoppa mig. De här människorna vet inte vad de har att göra med. Mina armbågar. Jag stampar och knuffar mig fram. Jag är en målsökande missil. Jag klarar det. Jag klarar det.

Jag är nästan framme när … Pang!
Vakterna. Jag blir stoppad. De är rädda för mig. Nej, nej, nej, nej, nej, nej. Jag är ingen terrorist, jag är … Jag är författare. Det är något helt annat.
För sent. Bill Gates har gått.
Men det finns en annan dörr. Jag är igenom den. Jag befinner mig i en korridor. Springer. Jag kan se honom. Tio steg bakom. Vänta, mr Gates. Vänta, Bill.
Richard, oroa dig inte. Det här händer inte. Här kommer jag, Bill Gates. Jag kommer närmare. Jag kommer närmare …
Gates viker av. Jag viker av åt samma håll. Han går in på herrarnas. Nu! Det här är min chans. Jag är bra på att prata med folk på herrarnas. Jag får folk att känna sig väl till mods på herrarnas. Om jag måste ställa frågan över urinoaren eller genom toalettdörren får det vara så. Då får det vara så. Nu har jag dig, Bill Gates.

Stoppad igen! Helt blockerad. Stor, lång, allvarlig säkerhetsvakt. Har aldrig varit allvarligare. Ingen chans att jag kommer in på den toaletten, säger han.
”Jag är verkligen ledsen, sir”, säger jag. ”Jag är verkligen ledsen, men jag är jättekissig.”
Jag vet inte varför ”sir” (stundens allvar) och ”kissig” (så jag brukar prata med barnen) hoppar ur min mun.

Men vakten är obeveklig. Okej, jag väntar. Jag väntar. Men jag måste verkligen kissa här, hördu. Och det här kan vara helt och hållet ditt fel. Jag snackar pölar. Helt och hållet ditt fel. Vänta! Bill kommer ut. Jag behöver inte kissa. Ha ha! Fel, kompis. Där lurade jag dig allt.
Jag rör mig så snabbt att säkerhetskamerorna förmodligen fångar mig som något suddigt nu, en främmande varelse som man bara kan se i slowmotion.

”Hej, mr Gates”, säger jag. ”Jag skriver en bok där jag frågar personer som du om de har ett råd som … Eller, jag skriver den inte. Min kompis Richard gör det. Du vet, den där ett enda råd-boken? Richard? David? Har han? Har de? Nej, okej … Men, hur som helst, Richard kunde inte komma i dag. Han är med sin pappa. Jag tror att de är i Grand Canyon i … är det Colorado? Eller Arizona? Jag kommer aldrig ihåg. Spelar ingen roll. Hur som helst. Ja, jag är författare. Jag skriver böcker och filmmanus och …” Vi går sida vid sida mot hissarna. Underligt nog känner jag att han har fördragsamhet med mig. Jag är inte säker, men jag tror att det är det här med författare som håller kvar honom. ”Och jag är verkligen intresserad av ditt svar. Om du talade med … Om du fick ge ett råd till en ung kille eller tjej …” Säkerhetsvakterna måste ge efter eftersom Bill Gates lyssnar. Stig åt sidan, idioter. Nu är det min tur. Tjugo steg till hissarna. Det räcker.

Sedan följer ett ögonblick. Människa till människa. Han ler mot mig. Jag ler mot honom.

”Mr Gates, om du ck ge ett råd till dina medmänniskor om livet, en sak som du skulle vilja förmedla, vad skulle det vara?”
Bill Gates står still. Bill Gates, Microsofts grundare, världens rikaste man, fantastisk lantrop, de facto arkitekten bakom en stor del av vår modernitet, står blickstilla och funderar över frågan med full koncentration. Våra blickar möts. Alla runt omkring oss lutar sig fram. Alla vill veta. Ja, era jävlar, nu är ni med mig. Det här är intressant, eller hur?
Och sedan säger Bill Gates något. Säger något så överraskande… som gläder mig så personligen… och är så oväntat… att jag måste kämpa emot instinkten att ge honom en puss.

”Om jag bara får ge ett enda råd skulle jag vilja uppmana folk att odla en kärlek till läsning. Det är vår viktigaste färdighet som människor. Det är porten till allt annat. Det engagerar dig. Det låter din nyfikenhet följa sin bana. Det förenar oss över tid och rum. Böcker och läsning är det viktigaste. Ja, över allt annat skulle jag vilja uppmana folk att odla en kärlek till läsning. Börja så tidigt som möjligt och fortsätt läsa.”

Sedan följer ett ögonblick. Människa till människa. Han ler mot mig. Jag ler mot honom.
”Tack”, säger jag.
Vakterna omsluter honom, och han är borta. Och då kommer jag ihåg att jag ger ut min bok i dag. Och jag står ensam i korridoren och känner mig lyckligare än jag har gjort på länge. Jag har ett meddelande på skärmen som rätt och slätt lyder: ”Grattis på utgivningsdagen!”

Köp boken

Köp boken

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!