Hans framtid är givetvis allt annat än mörk och ända fram till jul kommer han att vara upptagen med allt som hör till den nya boklanseringen och filmatiseringen av hans tidigare roman Intrigo. Det blir resor, bok- och filmprat, paneler, presskonferenser, intervjuer och all annan typ av representation. Ganska jäktigt, med andra ord.
– Om jag lever till jul tar jag ett sabbatsår nästa år. Men jag har ju en roman som ligger, en kortis på 200 sidor. Den ska jag nog börja läsa och skicka in när jag har tid någon gång i höst.
Kan inte låta bli att skriva
Att oroa sig för att Nesser ska sluta producera böcker är nog ingenting någon behöver ägna sig åt, trots att han har passerat den övre pensionsgränsen.
– Jag trodde att jag skulle lägga av, men jag kan ju inte låta bli. Vad ska jag då göra? Jag kan ju inget annat. Ska jag bara läsa och mata hästar och gå ut med hund? Det kan vara så att jag bara skriver för byrålådan, bara jag får skriva en historia. Att få göra det alltså, säger han och pausar ett tag. Det är något nådefullt nästan. Jag tror inte att jag kan sluta alltså.
På frågan om det kommer att bli några fler Van Veeteren eller Barbarotti, svarar han att han inte tror det.
– Men jag vet ju ingenting egentligen. Men jag tänker inte ens på det, svarar han lite svävande.
En anspråkslös författare
När kaffet är uppdrucket och det är dags att börja avrunda intervjun säger jag att vi ska ta en ”selfie” tillsammans. Jag föreslår att vi ska fråga kvinnorna som sitter och fikar vid bordet bredvid, om de kan ta en bild på oss.
– Men då blir det ju ingen selfie. Då blir det en selfie by proxy, säger mannen som för bara en timme sedan kallade sig själv för ”dinosaurie” när vi pratade om sociala medier.
De två kvinnorna skrattar och blir plötsligt nyfikna. ”Får man fråga vad det är ni gör?”
– Ja visst, svarar Håkan vänligt. Jag är författare och har skrivit en bok och hon är journalist och intervjuar mig om den.
Kvinnorna blir ännu mer nyfikna och frågar om det är hans första bok. Håkan svarar ödmjukt ”nja, jag har skrivit ett trettiotal böcker” som om det inte är någon större bragd.
De två kvinnorna ser plötsligt lite obekväma ut och kvinnan som hittills har tagit till orda vågar slutligen fråga ”förlåt att jag frågar, men vad heter du?”
– Jag heter Håkan Nesser, svarar han och det går att riktigt utläsa hur de två kvinnorna generas över att de inte hade vetat vem mannen framför dem var. ”Jahaaa, men Gud, jaa, dig känner man ju såklart till”, utropar de innan de hjälper till att agera fotografer.
Vi skiljs åt vid Söderport och den långe mannen böjer sig något för att omfamna mig hej då och yttrar sedan orden ”nu ska jag gå och köpa en sopborste”.