"Har alla år av panikångest egentligen varit andar som vill mig något?"
Böckerna

"Har alla år av panikångest egentligen varit andar som vill mig något?"

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 03 november 2017

Tillsammans med sin mamma besöker journalisten Ika Johannesson olika medier för ett reportage till boken Om döden. De vill få kontakt med Ikas morfar, som dog 1991. Till en början är Ika skeptisk. Men så möter hon ett medium som tycks veta alldeles för mycket…
(Texten är ett utdrag ut boken Om döden, och här kan du läsa en intervju med Ika Johannesson.)

”Den största kritiken som riktas mot medier är att de är oerhört skickliga på så kallad cold reading, att kunna läsa av en människa och hitta ledtrådar till vem det är och vad man vill höra. Dessutom är det rätt lätt att få folk att ge mer information om sig själva utan att det märks. Speciellt när det handlar om människor som vill tro. Detta är jag väl medveten om, eftersom jag använder samma metod i intervjusituationer. Vi gav helt klart för mycket information under den här seansen. Men det var ju bara uppvärmning.  Nu är det dags att gå på de riktiga proffsen.

Mamma har skickat en önskelista på medier och jag bokar tid hos en man som varit med i flera tv-program. Vi bestämmer att inte nämna morfar och att knappt svara på frågor. När vi möts utanför hans lokal i Stockholms innerstad har mamma gjort efterforskningar och det visar sig att han avslöjades som charlatan för ett par år sedan. Kanske är det därför det var så lätt att få tid? Hon är pirrig och nervös ändå, och det är ärligt talat jag med.

Eftersom jag som semi-offentlig journalist är lättgooglad har jag bokat i mammas namn för säkerhets skull. Vi delar inte efternamn och det krävs lite internettalang för att koppla samman oss. Å andra sidan är det bara att ringa folkbokföringen för att lösa det problemet.

Väntrummet påminner om en psykologmottagning, och det är väl helt i sin ordning. En stor del av den andliga verksamheten handlar om självhjälp och inre utveckling. Mötet börjar inte bra. Mediet vägrar ta emot oss samtidigt.
– Å nej, det gör jag aldrig. Det har hänt att jag avslöjar hemligheter som ni inte vill att den andra ska veta.

Mamma går in först. När hon kommer ut efter en timme har hon en underfundig min som jag inte kan tyda. När jag slår mig ner i en fåtölj inne i hans lilla kontor, berättar han en lång historia om en mor och dotter han haft på seans. Han kände direkt att dottern var gravid, men berättade inte det för mamman, eftersom han kände att det var något som dottern ville hålla för sig själv. Han känns oerhört självgod.

Han förklarar att man inte kan beställa fram andar, utan att man får hålla till godo med de som visar sig. Två personer dyker upp under vår seans. Han beskriver dem noga och säger att den ena kom även till mamma. Jag är helt nollställd. Inte ens med bästa vilja kan jag få beskrivningarna att stämma med någon jag känner till, allra minst morfar. Han försöker med än det ena än det andra.

– Kan det vara ett syskon till din farmor? Det behöver inte ens vara en släkting, det kan vara en nära vän till familjen.

När jag påpekar att jag inte känner till någon man som är skallig, auktoritär och som sakta tynade bort på grund av hjärtproblem i 80-årsåldern sviktar hans tålamod.

– Nu tycker jag att du fäster dig för mycket vid detaljer!
– Jamen detaljer är ju det enda du gett mig?

Det blir dålig stämning. Metoden att inte ge någon information i utbyte tycks ställa till det i kontakten med andevärlden. Han tar fram en tarotkortlek och ber mig blanda. Jag har slutat lyssna, men uppfattar att korten säger att jag står inför ett stort beslut i mitt liv, har haft en turbulent period och att jag behöver ta det lugnt.

Jag känner mig inte direkt knockad av insikt när jag går därifrån. Mamma säger att hon skrev av honom som trovärdig så fort han halade fram tarotkorten och konstaterar att det var 2000 spänn i sjön.

För att vara andligt hängiven är mamma överraskande skeptisk mot verktyg som kort och kristaller. Hon ville träffa just det mediet eftersom han givit ett spännande om än flummigt intryck på tv, och ville veta om han kunde se något hos henne. Det kunde han inte, eftersom inte heller mamma kände igen andarna han beskrev.

Hennes egen andlighet började en kväll 1968 i sommarhuset på Näset strax utanför Göteborg. Hon var 24 och satt och sydde på något. Min pappa jobbade sent på ett barnhem i stan. Plötsligt säger hon högt till mormor som satt bredvid:
– Bengt kommer inte komma hem från jobbet ikväll.

Strax därefter ringer pappa och meddelar att ett barn rymt och att de måste ut och leta, han kan inte komma ut till huset. Sedan dess har hon aktivt bejakat sin intuition och flera gånger fått vatten på sin kvarn.

När jag gick i lågstadiet kollade vi på ett hus i området där jag växte upp. Det bytte ägare ofta och mina föräldrar tyckte mycket om det. Men min lillasyster kände ett obehag, berättar mamma. Det obehaget var så stort att det aldrig blev något köp. Många år senare blev huset till salu igen, nu helt nyrenoverat på ett för det sena 80-talet typiskt vis med fejkstuckaturer, vävtapet och valv. Nu kändes inget obehag längre, säkert på grund av omgörningen resonerade mamma, och vi köpte huset.

Snart fick hon höra av flera grannar på gatan att det skett ett mord i vårt nya hus. Det rum som vi använde som grovingång hade varit uthyrt till en man som tycktes vara den perfekta hyresgästen. Han var där sällan och uppförde sig lugnt. Men en kväll hade han tagit med sig kvinnligt sällskap hem och fört ett väldans liv. Familjen i huset hade knackat på och bett dem lugna sig, men festen hade fortsatt inpå småtimmarna.

När familjen vaknade på morgonen stod en ambulans utanför huset. Mannen hade ringt dit den själv och sedan gått till en granne i förvirrat tillstånd. Det visade sig att han hade permis från Säters mentalsjukhus och hade slagit ihjäl sitt nattbesök. Ett par blodiga trosor låg på garagetaket. Mamma hade just målat grovingången mörkröd.

Jag trodde ju självklart inte på den här historien, eller tänkte att den i alla fall var överdriven. Det lät lite väl dramatiskt för att vara sant. Efter några år fick jag reda på att kvinnan i familjen jobbade på Journalisthögskolan, där jag då studerade. När jag knackade på i hennes rum och försiktigt frågade om hon varit med om ett mord så bekräftade hon hela historien. Mamma och pappa bodde i huset i 17 år. Givetvis hörde mamma ofta oförklarliga ljud. Det gjorde aldrig jag.

Helst av allt vill mamma gå på seans hos britten Terry Evans, andebranschens kanske mest aktade och omdebatterade guru, med en egen kursgård i Västmanland. Känd från Det okända och sin fråga mediet-spalt i Aftonbladet. Men han ger inga privata sittningar längre, så jag väljer ett av de medier han själv utbildat och rekommenderar via sin hemsida. Hon är i 40-årsåldern och bor i en villa norr om Stockholm.

Här är det inga problem att sitta med under varandras seanser. Vid det här laget har jag helt tappat tron på att det här med andekontakt funkar, så jag lägger mig tillrätta i en soffa och väntar på att få lyssna på mammas andar. Men mediet vänder sig direkt till mig. Tydligen är det någon som verkligen vill få prata. Jag kan inte placera vare sig mannen eller kvinnan. Däremot verkar andarna känna mig.

I stort sett allt hon berättar, från den noggranna beskrivningen av mina två döttrars utseende och personligheter till min jobbsituation, mina karaktärsdrag och relation till min familj, stämmer. Hon säger att jag jobbar med någon sorts utbildning, är jag kanske lärare? Hon slår fast att jag alltid bär ryggsäck. Hon berättar att jag äger ett torp och att det är problem med ytterdörren.
– Och det finns ett rum som du tycker är obehagligt. Du hittar inget lugn i det rummet.

Detta stämmer. I de tolv år som vi ägt stugan har vi aldrig lyckats använda den så kallade salen. Ingen trivs där inne och det har mest funkat som lagerrum, trots att det egentligen är husets centrala samlingsplats.
– Det är en dam som går där. Snart kommer du se henne.
Hon höjer ett pekfinger.
– Bara så du vet, du är väldigt medial. Vänta bara. Du kommer att vakna på natten och känna att det står någon i rummet. Bara en skugga, för det kostar så mycket energi för andarna att visa sig helt.

Visserligen har jag ofta vaknat mitt i natten med hjärtklappning, men jag tänker att det har mer med stress att göra än besök från andra sidan. Eller kanske har alla år av panikångest egentligen varit andar som vill mig något? Det hade jag ju sparat en väldig massa terapipengar på i sådana fall.

Till skillnad mot de andra tre medierna vi träffat fiskar den här kvinnan inte efter någon information. Hon bara radar upp fakta, punkt efter punkt, utan att fundera. Plötsligt frågar hon om jag har haft en vän som tagit livet av sig. Sedan beskriver hon min kollega och vän som vi förlorade för ett par år sedan, från hans utseende till hur han var. Det är fruktansvärt obehagligt.
– Han åker med dig i din ryggsäck och vakar över dig.

Nu har all logik slagits ut inom mig och jag blir varm i hela kroppen. Det måste vara han! Jag tänker på Malik nästan varje dag, har kvar hans nummer och smstråd i telefonen och vägrar radera chatten på Messenger. Jag blir oerhört glad över att han kanske sitter i min ryggsäck.

Hon avslutar med att fråga vad jag arbetar med. När jag nämner att jag är journalist säger hon att jag snart kommer att stöta på Amelia Adamo i ett jobbsammanhang, och att hon kommer att vara snorkig mot mig.

I bilen tillbaka in mot stan är vi tysta. Andarna var lika pricksäkra när det gällde mamma. De uppmanade henne att sluta vänta på döden och istället ta upp sitt måleri igen. Just nu försöker hon smälta det faktum att hon kommer att leva tills hon blir över 80 år. Det hade hon inte alls räknat med, i vår släkt dör man tidigt.

Själv försöker jag febrilt förstå vad som just hänt. Det kan väl inte vara så att vi på riktigt har kommunicerat med den andra sidan? Det går emot all logik. Men det var så oerhört många detaljer som stämde.
– Kanske kan det vara så enkelt som att det finns äkta och falska medier, föreslår mamma.
– Eller kanske hade det kvinnliga mediet bara en väldigt bra dag på jobbet och det manliga mediet en väldigt dålig, svarar jag.

Hon är precis lika övertygad om andevärldens existens som innan. Efter det här sista mötet är jag motvilligt något mindre skeptisk.

Och morfar då? Jag upplever inte att jag fick kontakt med honom. Men mamma håller dörren öppen, som alltid.
– Ja, det tycker jag nog, men jag kan inte säga hur. Men jag tycker att jag har en tydligare kontakt hemma i huset. Det manliga mediet sade att pappa alltid är med mig. Det skulle inte förvåna mig.”

Läs hela texten i boken Om döden.

Köp boken här

Köp boken här

En sida till? Fortsätt läs!