Hon väntade 32 år på sin diagnos: autism
Författare

Hon väntade 32 år på sin diagnos: autism

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 11 augusti 2017

Efter år av att ha känt sig vid sidan av, många självmordsförsök, ångest och tvångsinläggningar förändrade ett radioprogram Lina Limans liv. Svaret på alla frågor stavades autism – en diagnos hon fick som 32-åring.

”Sommarlov. Tycker det är skönt att bara vara hemma, att få vara för mig själv. Jag borde väl längta efter att vara med kompisar och hitta på roliga saker med dem, men det gör jag inte. Ibland undrar jag varför jag inte vill eller orkar vara med andra. Är det något fel med mig? Jag vill tycka det är roligt och jag vill vilja.”
/Ur Lina Limans dagbok från skoltiden

Det sägs att personer med högfungerande autism lider allra mest – det ”vanliga” finns så nära men går ändå inte att nå vilket är enormt smärtsamt. Det går att relatera till när man tar del av journalisten Lina Limans berättelse. I sin självbiografiska bok Konsten att fejka arabiska : en berättelse om autism berättar hon om hur hon ända sedan barndomen kämpat med psykiska problem, försökt förstå och förklara dem, utan att lyckas – tills hon som 32-åring hörde ett radioprogram om flickor med högfungerande autism. Hon kände igen sig själv till 100 procent. Diagnos: autism. Varför hade inte sjukvården reagerat tidigare?

– Jag behövde skriva boken för att få det ur mig. Så mycket hade hänt, både före och efter diagnosen. Jag har fått processa om hela mitt liv, spelat om det med det nya perspektivet, säger Lina Liman.

Känslan av att inte passa in blev starkare och starkare.

Svårt med det sociala spelet som barn

Som barn upplevdes hon som begåvad och empatisk, men med svårigheter att både identifiera och uttrycka känslor och att delta i det sociala spelet. Ju äldre hon blev, desto svårare blev det sedan att klara sig genom att följa regler, eftersom reglerna blev otydligare.  I tonåren fick hon anorexi och blev inlagd för behandling – första gången av många. Känslan av att inte passa in blev starkare och starkare. Utåt sett lyckades hon. Utbildade sig till journalist, jobbade. Men till slut gick det inte längre. Hon togs in för psykiatrisk slutenvård. Mediciner, terapier, elbehandlingar. Hela den unga vuxentiden präglades för Lina Liman av psykiatrisk vård och många självmordsförsök. En allt större hopplöshet la sig över hennes liv och hon själv slutade tro att hon hade en framtid – tills hela livet ställdes på ända och fick sin förklaring.

Jag förstår mig själv nu, mitt sätt att fungera.

Vardagen har blivit enklare nu

Nu vill hon med sin självbiografiska bok bredda bilden av autism, en diagnos hon själv hade förutfattade meningar om innan hon fick diagnosen.

– Jag hade en inre bild av barn som saknade språk, okontaktbara. Och vuxna väldigt specialbegåvade inom till exempel teknik och data, socialt knepiga, enstöringar.

Det är en ganska vanlig bild som målas upp men väldigt få som passar in i den, autismspektrat är lika mångfacetterat som människan själv.

Efter diagnosen har Lina Limans vardag blivit enklare.

– Jag förstår mig själv nu, mitt sätt att fungera. Jag förstår varför jag gör som jag gör och försöker inte bli någon annan som jag tror att jag borde vara. Jag vet vilka situationer jag blir trött av, vad som inte är värt mödan. Då kan jag välja bort dem istället för att som förr tro att jag måste träna för att det ska bli bättre.

Hur ska man veta vad som är vad, och vad som är en själv?

Önskar hon hade fått veta tidigare

Någon förklaring till att ingen upptäckt hennes neuropsykiatriska tillstånd finns inte. Hon önskar att hon hade fått sin diagnos tidigare, och inte behövt gå miste om allt det som händer i en människas liv under de viktiga år man blir vuxen. Och hon söker fortfarande efter att hitta någon slags balans vilket är svårt.

– En psykolog sa till mig att jag ska lyssna på mig själv men det är så abstrakt. Hur ska man veta vad som är vad, och vad som är en själv?

När man levt ett helt liv som i hög grad har gått ut på att vara andra till lags och göra vad man tror att de vill så är det svårt att ställa om, väldigt svårt. Men det finns saker hon är glad över också – som att hon faktiskt testat allt och lärt sig den hårda vägen vad som fungerar och inte.

– Hade jag inte testat allt så kanske jag hade suttit och undrat om jag kunde göra vissa saker. Nu vet jag. Och jag tror absolut inte jag hade utbildat mig till journalist om jag hade vetat.

Jag är en bra lyssnare och lyssnar gärna.

Svårt att föreställa sig framtiden

Hon beskriver sig också som bra på att möta andra människor utan att själv ha med sig förutfattade meningar.

– Jag läser inte mellan raderna, jag kan inte det, och då får jag gå på det personen faktiskt säger och uttrycker. Det har gett mig ett öppet sinne. Jag märker att folk kommer på sig själva med att prata mycket och ovanligt öppet och det tar jag som en komplimang för jag är en bra lyssnare och lyssnar gärna.

Idag har Lina Liman sjukersättning på deltid och arbetar resten av tiden som tidningsredigerare och översättare. Framtiden har hon svår att föreställa sig.

– Jag vet inte om det beror på att det var så länge som jag inte trodde att jag skulle leva, jag såg ingen framtid. Eller om det är för att jag generellt har svårt att föreställa mig saker rent hypotetiskt. Men egentligen vill jag inte leva ensam utan skulle vilja träffa någon. På ett sätt känns det inte omöjligt, jag vill inte stänga dörren. Samtidigt vågar jag knappt drömma om det, jag vet inte om det ens går.


Text: Johanna Stenius
Foto: Sara Mac Key

 

Konsten att fejka arabiska

Konsten att fejka arabiska

Lina Liman
Inbunden
Köp boken

Fakta

Missa inget

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Ja tack, jag vill gärna prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev. Här kan du läsa hur vi hanterar dina personuppgifter.

En sida till? Fortsätt läs!