"Jag vill dricka vatten med Nietzsche"
Författarna

"Jag vill dricka vatten med Nietzsche"

Av: Tove Kullenberg
Publicerad: 13 juni 2017

Vi tog ett glas med Halfdan Pisket, dansk konstnär och serieskapare, när han var i Stockholm.

Hej Halfdan Pisket! Vad vill du ha att dricka?
– Jag tar ett glas vatten.

Nu kommer de första två delarna i din omtalade och kritikerrosade trilogi, Desertör och Kackerlacka, på svenska. De är delvis baserade på din pappas historia. Berätta, hur kommer det sig att du valt att berätta om hans liv?
–Min pappa kom till Danmark från Turkiet som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet, men har under min uppväxt försörjt sig på brott och suttit inne i omgångar.  Jag växte upp med en rätt glorifierad bild av kriminalitet, genom rapmusik och filmer som till exempel Scarface, och tyckte väl att pappas liv var lite häftigt. När min bäste vän tog livet av sig 2009 var det första gången pappa och jag talade med varandra som två vuxna. Han berättade om sin bästa väns död och hur han förlorade sin bror, och jag förstod att vi hade flera beröringspunkter och likheter. Det fanns en ännu större historia att berätta, som inte bara handlade om honom, utan om flykt, invandring och utanförskap. Jag började med att intervjua honom flera gånger i veckan, och där inleddes mitt projekt.

Har du pappa läst din trilogi? Vad tyckte han?
– Han har läst vissa delar. Men mycket är för svårt för honom att läsa, han blir så ledsen. Han har alltid försökt att framstå som så glad, utan svärta. Det här var en helt annan historia. Men han förstår varför jag har skrivit trilogin, och han är glad att jag inte längre är någon ”bum.”

Du är väl ingen ”bum”, du började ju Konstakademin som väldigt ung och har försörjt dig som konstnär och tecknare sedan dess…?
– Äsch, ja, det stämmer att jag började Konstakademin när jag var sjutton år, och det var sex fantastiska år som följde – man fick göra lite vad man ville, jag tog alla möjliga kurser. Men sedan har jag inte direkt haft någon karriärplan, jag har gjort lite vad som fallit mig in. Mina seriealbum har sålt i kanske fyrahundra ex, vilket jag varit nöjd med. De sålde jag för övrigt hemifrån, och ibland vägrade jag låta vissa personer köpa mina serier – om jag inte tyckte att de passade för att läsa dem… Men sedan fick jag ett treårigt stipendium för att avsluta mitt serieprojekt, och när det fick så fina recensioner tror jag att bilden av mig förändrades hos många av mina närstående, inklusive min pappa. Det var kul att få göra mina föräldrar glada. Och det var fint att få sätta upp ett mål för mig själv, och nå dit.

Du växte delvis upp i det mytomspunna Kristiania, hos din pappa. Hur var din uppväxt egentligen?
– Pappa hade mig på helgerna i Kristiania. På den tiden var det en annan miljö än idag. Det var lugnare och fanns inte direkt någon organiserad brottslighet. Idag är det mycket tyngre droger, tyngre brottslighet, polisen gör hårdare tillslag – ja, hela samhället har ju gått åt den riktningen. Jag kanske romantiserar något, men jag blev ju lite ompysslad av gubbarna på pusher street. Pappa var ju kriminell, men jag såg det inte på det sättet. Han kunde lika gärna varit VD för ett företag. Jag förstod att det handlade om business, och att han hade viktiga saker för sig. Men precis som alla andra barn ville jag bara ha tid med mina föräldrar i lugn och ro.

När du var sju år fick du en riktig pistol i present, till exempel. En inte helt vanlig födelsedagspresent till ett barn..?
– Haha, nej, det var väl inte helt lyckat, tyckte min mamma i alla fall.  Hon är ju gammal hippie, och hade redan brutit sönder ett plastgevär som jag fått tidigare. Pistolen funkade ju inte, men det var min favoritleksak.

När du var 14 år förändrades ditt liv. Berätta!
– Ja, mina framtidsdrömmar förändrades i alla fall. Innan dess hade jag drömt om att bli sprinter, jag ville bli sportstjärna. Men så fick jag körtelfeber och var sjuk i ett halvår, och under den tiden hann jag förstås fundera en del. Dessutom såg jag en dokumentär med Picasso och kände – så där vill jag vara! Tänk att stå och kludda på någon duk i Frankrike, få massa snygga tjejer och bli rik… Ja, tre år senare började jag Konstakademin i Köpenhamn.

Idag skulle det varit ännu svårare för dina föräldrar att skapa ett liv tillsammans i Danmark.
– Ja, invandrare är verkligen de nya spetälska i vårt samhälle. Vårt samhälle och debattklimat är nog ännu värre än ert i Sverige. Det finns så många galningar bland politikerna. Men till slut blir man nästan immun.

Vilken bok kommer du aldrig att glömma?
– Det år jag fick stipendium för att arbeta med min trilogi reste jag med min far till Turkiet. Vi tog tåget mellan Istanbul och Kars i östra Turkiet, samma resa han hade gjort som ung, fast åt motsatt riktning. Resan skulle ta två dagar, men en terrorattack på vägen fördubblade restiden. Och väl på plats utsattes staden för en terrorattack. Dessutom blev vi gripna av deras säkerhetspolis. De trodde väl att vi skulle ansluta oss till PKK. Hur som helst, under resan läste jag Orhan Pamuks Snö som utspelar sig i Kars, som skildrar en klaustrofobisk stämning och en känsla av att man är jagad. Precis som vi kände oss. Samtidigt var det otroligt vackert. En resa och en läsupplevelse jag aldrig glömmer!

Om du fick ta drink med vem som helst i världen, vem skulle det vara?
– Hm, jag skulle nog vilja ta ett glas vatten med Nietzsche. Han gillade också att dricka vatten. Det vore roligt.

Av Tove Kullenberg

Köp Desertör här

Köp Desertör här

Fakta

  • Vem:

    Halfdan Pisket

  • Född:

    1985 i Danmark.

  • Familj:

    Flickvän i USA.

  • Priser:

    Har vunnit Politikens litteraturpris och National Arts Foundations treåriga arbetsstipendium.

  • Aktuell:

    Med serieromanerna Desertör och Kackerlacka på svenska. Den avslutande delen, Medborgare, utkommer hösten 2017.

En sida till? Fortsätt läs!