Utdrag ur Trubbel: berättelsen om Olle Adolphson

Hattarna i luften

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna
och sköna och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så.
Men de flesta är små, mycket små, mycket små.

– ur ”okända djur”, text: beppe wolgers, musik: o. a.

Fredagen den 19 oktober 1956 är början på en hektisk veck- ända i Stockholm. Bland tidningarnas nöjesannonser trängs inter- nationella filmpremiärer med lokala evenemang. Alfred Hitchcock ställs mot Marlon Brando och Frank Sinatra. På Lorry är det ”från- skilda och mogen ungdoms egen kväll” och på Bal Palais dans med ”Big Simon Brehm och vocaliststjärnan Lill Babs”.

En annons är större än alla andra. På det gamla nöjesetablisse- manget Hamburger Börs på Jakobsgatan är något nytt på gång. Det är premiär för En Harlekinad.

Där kan man få lyssna på den 22-årige Olle Adolphson, som i bästa finkostymen står på den lilla scenen och sjunger. Vid sin sida har han den 53-åriga danska artisten Lulu Ziegler. Framför dem i den nedsläckta lokalen sitter premiärpubliken bänkad med kaffe och avec. Stämningen är på topp.

Tillsammans framför det omaka paret visan som ska bli Olles genombrott. Med text av Beppe och musik av Olle är ”Okända djur” en drift med kultureliten. Den som sitter där framför dem och som Beppe senare i sina memoarer ska beskriva som ”… den glammande, glindrande världen, skådespelare, artister, direktörer, tandläkare, grammofonbolagschefer, förläggare, musiker, vänner och ovänner och syskon …”

Att Olle fått chansen att visa upp sig inför denna inflytelserika publik, har han på många sätt restaurangchefen Carl-Axel Lieber- mann att tacka för. Det är han som insett att Berns och Bacchi Wa- pen varit inne på helt rätt spår – att kabaré inför ätande och drick- ande publik är den nya grejen. Det är han som bjudit in den dansk-judiska revydrottningen Lulu Ziegler till Stockholm.

”Jag hade läst en artikel i Svenska Dagbladet om vad hon sysslade med i Köpenhamn och tänkte att hon kanske var något för oss”, berättar han.

Lulu Ziegler hade nappat. Och fick därmed en möjlighet att bringa lite kontinental lössläppthet till det grannland som gett henne skydd under andra världskrigets tyska ockupation. ”Hon fick fria händer att skapa sin show. Inom vissa ekonomiska ramar, förstås”, minns Liebermann.

Som regissör hade hon engagerat den svenske koreografen Ivo Cramér och som scenograf den danske konstnären Bjørn Wiin- blad. Bland övriga på scen märktes skådespelaren Claes Thelander och den karibiska calypsomusikern Touchie Grant. För ackompan- jemanget stod dansken Helge Jacobsens trio med Bengt Bergström på piano. I publiken på premiärkvällen satt de båda textförfattarna Beppe Wolgers och Lars Forssell.

Precis innan hovmästaren släckte ljuset i matsalen och kabarén kunde börja, hade Beppe gått bakom scenen för att känna av stäm- ningen:

Alla var där och jag förstod att vårt behov av orgier var lika stort som vårt behov av tröst. Lulu i sin loge med sitt hov, Ivo Cramér och Björn Wiinblad och där var Claes Thelander som var harleki- nen och där var Olle (som sjöng ”Goggles” och tillsammans med Lulu ”Okända djur”, Olle som uppfann sina egna grepp på gitar- ren, som ”ryckte mej på snejpar”, som visste vad han ville och som glömde att han inte hade pengar när han sjöng) och där var Gerd Pettersson, den förtrollande från Venedig, Touchie Grant, den främmande … och vi kramade och kysste varandra och önskade varandra lycka till …

Olle har beskrivit samma premiärkväll som ett epokskifte, ett ögonblick när ”dörrarna slogs upp på vid gavel mot Europa. Vi kom in i bilden samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites. Vi representerade det nya!” Och dessutom blev det en publiksuccé. ”Folk stod upp och hurrade och kastade hattar i luften, inte för att det var så bra, utan för att det var nytt, frisk luft. De var säkert ock- så entusiastiska över att få ta sig ett glas i samband med att nån stod på scenen.”

Dagen efter var pressen övervägande positiv. ”Det var min själ en afton” skrev Stockholms­Tidningen, ”nu vet man vad cabaret är för någonting.” I Svenska Dagbladet konstaterades att ”det var en glimrande idé av Lulu att utnyttja den numera uppmjukade varieté- paragrafen för egna syften och berika det stockholmska nöjes- livet”. I Dagens Nyheter framhölls att det ”förekom en trevlig svensk- dansk orkester, calypsosångaren Touchie Grant, som trummade fram suggestiva rytmer och den unge Olle Adolphson, som med frisk, hård röst sjöng egna visor i en sympatiskt osentimental stil”.

Restaurangchefen Carl-Axel Liebermann kunde konstatera att hans chansning gått hem. ”Det blev en alldeles enastående succé. Och Olle var väldigt duktig. Det blev ett lyft för hela branschen att man nu kunde ha underhållning på krogen.”

Olles ungdomsvän Ola Sandborgh var med på premiären av En Harlekinad. Precis som Kristina var han imponerad av Lulu Ziegler. Men ännu mer av förtäringen. ”Det var mycket speciellt att få dricka under en krogshow. De ställde ut fällstolar på dansgolvet och vi tog med oss våra glas från den intilliggande Oscarianska mat- salen. Det var fantastiskt att kunna sitta två meter från scen med ett glas vin i handen, utan att behöva äta festmiddag. Vi som var i tjugoårsåldern hade ju inte råd med det. Olle uppträdde väldigt disciplinerat, tycktes mån om att få fram det rätta uttrycket. Men några hattar i luften minns jag inte. Själv hade jag ingen på mig.”

Den som förmodligen hade allra störst behållning av showen, satt vid ett bord snett nedanför scenen. Föreställning efter före- ställning under de två månader som den pågick. Ibland ensam, ibland i sällskap med Beppe Wolgers, Lars Forssell, Petter Berg- man, Carl Fredrik Reuterswärd eller Pär Rådström.

Numera heter hon Lena Dietz och bor i Newport i delstaten Rhode Island i USA. På den tiden hette hon Lena Åkermark och var 21 år gammal och Olles nya flickvän. Hon var lottan som han pussats med i Karlskrona sommaren 1954 och som sedan återvänt till Stockholm för att gå färdigt gymnasiet.

”Efter det hade jag läst i Cambridge i ett år. Olle och jag åter- sågs först på hösten 1956 hemma hos Mildrid på Norr Mälarstrand. Jag var hembjuden på middag av hans syster Kristina. Då blev vi ihop igen.”

Nu satt Lena Åkermark där och njöt i fulla drag av stämningen i lokalen. ”Det kändes inte särskilt svenskt, mer danskt. Istället för den gamla stelheten var det roligt och fullt av värme. Folk satt och åt och drack och så kom någon in och sjöng. Det kändes som att man var utomlands.”

Men det allra bästa var förstås när Olle kom upp på scenen. Lena njöt av att se sin pojkvän lägga staden för sina fötter. ”Han var så begåvad, poetisk, konstnärlig – och ursöt.”