Ibland är livet som en enda stor fest. Vart man vänder blicken ler världen emot en. Det ena leder till det andra – och det andra till det tredje.
I bakhuvudet vet man att det förstås inte kan fortsätta så. Efter festen kommer baksmällan, tröstlösheten och mörkret.
Men att påminna sig om det när livet är som ljusast, det är en usel filosofi.
Olle Adolphson fick under sin 70-åriga levnad uppleva sin beskärda del av både ljus och mörker. Det senare dominerade under hans 2000-tal, det tidigare under hans 1950-tal.
Hans bästa år måste ha varit 1956 – då hände allt!
Han gav då ut sin första diktsamling Aubade på Bonniers, tjänade ihop sitt första artistgage på Bacchi Wapen och skrev på sitt första skivkontrakt med bolaget Cupol.
Med gaget på fickan tog sig den livshungrige 22-åringen sommaren 1956 ned till byn Pedregalejo på den spanska solkusten. Där satt kompisen Sven-Bertil Taube och väntade på honom.
Efter några månader med gitarrspel, tjurfäktning och billigt rödvin i goda vänners lag, vände Olle åter blicken – och världen log ännu en gång mot honom.
Hemma i Stockholm hade den samhällsomvandling som tagit sin början året innan, nu fått hela krogsvängen att tänka om. Den 1 oktober 1955 avskaffades inte bara motboken, utan också förbudet mot att servera mat och dryck tillsammans med scenunderhållning.
Det gamla nöjesetablissemanget Hamburger Börs hörde av sig till Spanien och undrade om inte Olle kunde vara med på deras första kabaré hösten 1956. Från början hade de velat engagera Sven-Bertil, men eftersom ”Berra” inte ville lämna Spanien, fick han vän ”Snejpas” nu chansen.
Med en serranoskinka nedstucken i ryggsäcken liftade Olle med en motorcykel upp genom Europa. Hans 1956 skulle snart krönas med det stora genombrottet i showen ”En Harlekinad”.
Att han samma höst blev ihop med Lena, spelade in sin monsterhit ”Okända djur” och bjöds med på skivinspelning av mentorn Evert Taube var knappast någon att förvånas över. Hans fest verkade aldrig vilja ta slut.
Jan Malmborg