Johanna Wester: ”Det finns så mycket mellan gullandet och klösandet"

”Det är så mycket skitsnack mellan tjejer” eller ”flickor kan inte leka tre”. Det finns en seglivad idé om att kvinnor inte kommer överens och i den nya boken Catfight ger Johanna Wester exempel på hur nidbilder av kvinnor i grupp fortsätter att föras vidare. Boken föddes ur frågan om hur ett ojämställt samhälle påverkar kvinnors relationer med varandra, och under arbetet med Catfight har hon tittat på allt från politiken till populärkulturen, intervjuat både professorer och privatpersoner, men också ifrågasatt sig själv.

– Bilden av kvinnor som ständiga rivaler sprids av både män och kvinnor. Jag har själv gått patriarkatets ärende genom att hävda att tjejer är svåra att samarbeta med och sagt att jag trivs bättre med killar där det är raka rör. Det var en ganska sorglig insikt när jag förstod det, och om jag med tiden inte hade tvingats att samarbeta med olika kvinnor hade jag kanske fortsatt uttrycka mig såhär. Men andra kvinnor hämtade mig tillbaka i land, och det är jag väldigt tacksam för.

Åtta år efter romandebuten med Nattsagor för sömnlösa är Johanna Wester nu aktuell med en debattbok. I Catfight visar hon hur kvinnliga gemenskaper fortsätter att nedvärderas (trots att motbilderna och de goda exemplen är många) och ger exempel från allt från nöjesvärlden och kulturen till språket och historien. När det gäller skvallerpressen är bråk mellan kvinnor standard. Berättelserna är många och få har till exempel missat hur Jennifer Aniston och Angelina Jolie enligt tidningarna har slagits om det gemensamma exet Brad Pitt i över femton år. Men det här med att teamwork inte är något för kvinnor syns även i mer seriös nyhetsmedia. I boken exemplifierar en av intervjupersonerna, professorn Gunilla Jarlbro, detta med hur det såg ut i media när Feministiskt initiativ, ett parti med övervägande kvinnor, lanserades. Hon menar att det från första stund var mycket löje och hån i både vinklar och bildval, och att medierna på olika sätt upprätthöll bilden av kvinnors svårigheter att få saker gjorda ihop.

– Det finns så många exempel på hur kvinnor ställs mot varandra – se bara på barnfilmernas värld. Flickor finns inte alls representerade i samma utsträckning som killarna, och när de väl är med hugger de varandra i ryggen. Både flickor och kvinnor ställs mot varandra i kulturen, säger Johanna.

Under en intervju på Årets Selma sa du att det framför allt finns tre patriarkala idéer: kvinnor är inkompetenta, de gillar inte varandra och de kan inte samarbeta. Var kommer de här bilderna ifrån och varför fortsätter de att florera?

– Det är en fråga om makt, om att härska genom att söndra. I alla tider har de med mer makt framställt den marginaliserade gruppen som inbördes fiender. Det ligger i den sittande maktens intresse, oavsett om det sker medvetet eller ej. Under rösträttsrörelsen drev man exempelvis med kvinnorättskämpar som på affischer framställdes som snurriga, hysteriska och glosögda. Nidbilderna går mycket längre tillbaka än så, och att de fortsätter spridas handlar delvis om vanans kraft. Det vi får höra är sant upprepar vi själva. Människor, i det här fallet de män som gynnas av en patriarkal ordning, visar dessutom ofta en fantasi- och ansvarslöshet inför sina privilegier.

I boken skriver du att det i populärkulturen saknas nivåer mellan gullandet och klösandet. Vad menar du med det?

– Att det finns två kvinnliga stereotyper som ställer till det. Den ena är kvinnan som en ragata, en bitch och satmara. Om kulturen framställer kvinnor som missunnsamma och falska får vi ju också lära oss att vara elaka och lögnen kan i viss utsträckning bli sann. Samtidigt finns det en bild av kvinnan som mild, självuppoffrande och besatt av andras välmående. Och om kvinnor då är oense och avviker från den bilden sticker deras ”bråk” dessutom ut ännu mer.

Förutom att synliggöra myter tar boken även upp strategier för att göra motstånd mot dem. En patriarkal kultur kan vara svår att få syn på, och för att inte själv vara den som sprider vidare myter om kvinnor i grupp kan man behöva rannsaka sig själv. Vad använder jag för ord? Och hur talar jag om kvinnor? Johanna Wester skriver bland annat även om vikten av att kredda kvinnor där det är befogat och att rusta sig med argument mot nedvärderande kvinnobilder. Bara en fråga som ”Vad bygger du det på?” menar hon kan få den andre att behöva tänka igenom det ogenomtänkta.

Mycket har hänt när det kommer till jämställdhet som stärkt kvinnors rättigheter. Borde vi inte vara hoppfulla?

– Det händer två saker parallellt i samhället. Kvinnors positioner flyttas fram och begränsningarna blir färre. Man talar om könsnormer och kvinnor briljerar akademiskt. Samtidigt är vartenda land fortfarande patriarkalt genomsyrat och det finns inga tecken på att det kommer förändras. Det finns starka konservativa rörelser idag som vill att kvinnor ska vara tysta, inte minst när det gäller samhällsproblem. Visst ska vi fira segrar, och visst är det positivt att kvinnor tar nya positioner, men vi kan inte ropa hej.

Johanna Wester listar 5 feministiska böcker som inspirerat och gjort intryck:

• Kvinnorummet av Marilyn French
• Bad feminist av Roxane Gay
• Simone och jag av Åsa Moberg
• Fräls oss ifrån kärleken av Suzanne Brøgger
• Feministfällan av Nina Åkestam