Jonas Hassen Khemiri möter Flora Wiström: "Jag ska alltid vara där för mina barn"
Jonas Hassen Khemiri möter Flora Wiström:
Författarna

Jonas Hassen Khemiri möter Flora Wiström: "Jag ska alltid vara där för mina barn"

Jonas Hassen Khemiris nya bok Pappaklausulen blev en förhandsfavorit långt innan den nådde bokhandlarna. Vi lät författaren och bloggaren Flora Wiström träffa Khemiri för ett samtal om faderskap och den nya boken: 

Av: Flora Wiström
Publicerad: 30 augusti 2018

Jonas Hassen Khemiris nya bok Pappaklausulen blev en förhandsfavorit långt innan den nådde bokhandlarna. Vi lät författaren och bloggaren Flora Wiström träffa Khemiri för ett samtal om faderskap och den nya boken: 

Jag möter Jonas Hassen Khemiri i Bonnierförlagens hus på Sveavägen. Vi är tilldelade ett rum med stoppade guldfåtöljer och snirkliga stuckaturer. Miljön för tankarna till hotellrummet i Notting Hill – det när Hugh Grant tvingas ljuga om att han kommer från tidningen Horse & Hound för att få en ensam stund med Julia Roberts. Jonas Hassen Khemiri är förväntansfull. Någon gång under dagen ska han nämligen få hålla i sin senaste roman, Pappaklausulen, för första gången. Också den är dekorerad med guld.

Boken handlar om en son som är en pappa. Om en pappa som är farfar. Om en syster som är en mamma. Varje år kommer den äldsta av dem – farfadern – till Sverige för att hälsa på den familj han en gång övergav. Då får han bo på sin sons kontor. Utöver detta har sonen ansvar över sin pappas post och mystiska banktransaktioner. Sonen har börjat tröttna på den överenskommelsen, på pappaklausulen. Boken ställer frågorna: Vad innebär det att bli vuxen? Kan man undgå att bli som sina föräldrar? Och kanske främst: hur kan en förälder överge sina barn?

Läs även: Feelgood-läsning att koppla av med i sommar

Försöker få fatt i livet i punktform

Khemiri skriver dagbok då och då. Han ser det som ett maniskt försök att få fatt i livet. Det går snabbt och sker ofta i punktform. Worddokumentet fylls av ord som blir understrukna i rött. När han grubblar på något så brukar det vara återkommande i dagboken. En tanke på repeat. Kanske en ledtråd till något att skriva mer om.

– När jag var liten kände jag ett förakt för människor som inte fanns där för sina barn. Det är antagligen kopplat till att jag och min pappa, som jag känner stor kärlek för, i perioder inte hade kontakt. Jag har alltid försökt förstå hur det kunde bli så. Jag har tänkt: Jag ska alltid vara där för mina barn. Och för fem år sedan blev jag själv förälder. Nu är jag pappa till två barn. Det är en otrolig kärlek. Men jag kan också känna att jag vill fly. Att jag inte får plats. I de stunderna inser jag att jag är min pappa. Att jag upprepar vad jag har föraktat hos honom. Förakt är ju superenkelt – det kan man lägga på en syndabock och sen är det slut. Men när det går från förakt till förståelse är så mycket intressantare – och mycket krångligare. De här tankarna återkom i min dagbok som en loop. Jag behövde förstå dem.

Läs även: Ja! Nu ges alla kvinnliga Nobelpristagare ut igen

Det vardagliga kan bli som en actionfilm

Länge trodde Khemiri att hans nästa bok skulle bli en annan. Han arbetade med ett projekt som han, med kaninöron i luften, beskriver som ”det viktiga”.

– När jag skrev om ”det viktiga” så behövde jag ta sats. Jag har aldrig åkt skidor, men det kändes som längdåkning med dålig valla. Eller vad det heter. Samtidigt skrev jag om en familj man får följa under tio dagar. Och den lilla familjehistorien skrev sig själv. Jag insåg att jag la fokus på fel sak. Den lilla berättelsen rymmer allt det jag ville skriva om i ”det viktiga”: svek, liv, död och politik. Det krävdes nog att jag inte visste det för att det skulle dyka upp. Det var väldigt roligt att se att den lilla vardagen kunde rymma en actionfilm. En vardagsmorgon med småbarn är rafflande på liv och död.

Vi avbryts av att det knackar på dörren. Det är Khemiris förläggare som kommer in med en trave böcker. De är helt nya från tryckeriet. Hon räcker över dem.

– Tack snälla. Superfina. Gud.

Han sätter sig ner med en bok. Sitter tyst. Stryker med handflatan över det mattsvarta skyddspappret. Över de guldiga månarna. Jag tänker att han ser på boken som om den vore ett sovande barn.

– Jag kommer ihåg första gången jag höll i Ett öga rött på Norstedts. Omslaget hade någon konstig guldliknande färg. Jag frågade: Ska det inte vara guld? Då svarade de: Inte ens Jan Guillou får guld på omslaget.

Han skrattar och tillägger:

– Jag ska alltid ha guld på mina omslag.

Hur känns det att hålla i den?

– Alla timmar av skrivande ligger här på bordet. Mm … det känns lite magiskt. Om jag inte är lycklig idag, när ska jag då vara det? Boken ligger här. Den kommer ut snart. Den här dagen gnisslar inte. Jag är jättestolt över den här historien. Över att jag vågade skriva den. Men det är också lite sorgligt. Vi har hängt jättelänge men nu är det dags att vinka farväl. Men om jag har gjort mitt jobb bra så kommer den klara sig väl där ute, utan mig.

Finns det saker du inte skriver om, för att det blir för personligt?

– Inte alls. Ingenting är heligt. Jag kan inte vara personlig i någon annan form än fiktionen. Jag är uppvuxen i ett hem där mina ord blev tagna på allvar. Jag och min mamma kunde verkligen prata om smutsiga saker. Skuld och skam. Hon dömde mig inte utan tog in det, vägde det. Romanen är en fortsättning på det – att få skriva ner saker som inte får rum någon annanstans. Saker som är jättekonstiga. Om jag sa till mitt barn ”om du inte somnar nu så kommer jag kväva dig” här på Sveavägen så skulle folk ringa polisen. Men sånt får plats i romanen.

När Khemiri sitter vid middagsbordet med sina barn brukar han fråga dem vad de har gjort på förskolan. Vad de har ätit. Vad de har lekt. Men det är svårt för barnen att berätta. Från en bok har han lånat en lek där barnen får säga två sanningar och en lögn.

– Då kan de berätta typ, vi åt chili con carne, Ivanka gjorde en pärlplatteödla och jag blev biten av en T-rex. Om ramen är fiktion så kan vi berätta sanningen.

Han tystnar och tillägger sedan:

– Det liknar lite att skriva romaner.

Hur har ditt skrivande påverkats av att du har blivit förälder?

– Under en lång tid bestod jag bara av ord. Av att läsa och skriva. Jag glömde bort människor. Men en föräldrarelation är inte förhandlingsbar på något sätt. Mina barn är inte intresserade eller imponerade av mitt jobb. Deras prioriteringar är liksom Ninja Go. Och de begränsade arbetstimmarna gör skrivandet lättare. 2009 bodde jag i Berlin på författarstipendium. Då jobbade jag jämt och aldrig. Jag hade en idé om att historien fanns där ute, om inte runt hörnet så på nästa fest. Att ingenting jag behövde fanns i mig, utan att jag behövde fånga det utanför med en jättestor håv. Men nu vet jag att mitt skrivande får mer liv när jag stannar kvar i mig.

Läs ävenLäs essän Husmoderns död av Sara Danius

Köp boken här

Köp boken här

Fakta

  • Vem

    Jonas Hassen Khemiri

  • Född

    1979 i Stockholm.

  • Familj

    Två barn.

  • Bor

    I Stockholm.

  • Gör

    Författare av romaner och pjäser samt föreläsare.

  • Aktuell med

En sida till? Fortsätt läs!