Jonas Hassen Khemiris skrivtips: ”Jag försöker få fatt i den där självhatsrösten”

Alla författare börjar någonstans – även den legendariskt språksäkre Jonas Hassen Khemiri. Flora Wiström träffade honom för att fråga hur det gick till, och fick många bra tips på köpet.

När Jonas Hassen Khemiri var i tjugoårsåldern skrev han i hemlighet. Att visa texterna för någon annan gick emot alla hans principer. Det förändrades när en vän sa ”jag vet att du skriver”. Hon ville prompt läsa hans texter. Efter påtryckningar gav han till slut med sig.

– Jag var skitnojig. Det var som att rusa ut för ett stup.

Några dagar senare fick han tillbaka manusbibban, fylld av anteckningar och klistermärken. Guldstjärnor i marginalen markerade stycken som var fyllda av energi och liv. Förkortningen FH som stod för ”författarhårt”.

Guldstjärnor i marginalen markerade stycken som var fyllda av energi och liv. Förkortningen FH som stod för ”författarhårt”

– Det var stycken där hon tyckte att jag försökte vara författare lite väl hårt. Jag förstod henne, jag hade hittat på snygga liknelser och varit för nöjd med mig själv. Hon var en fantastisk första läsare. Jag hade tur.

Du har väl inte missat Floras andra intervju med Jonas Hassen Khemeri? 

Efter att ha studerat litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och internationell ekonomi vid Handelshögskolan, beslöt sig Khemiri för att satsa på skrivandet. Mycket tack vare denna första läsare. Han säger att Amor i Jag ringer mina bröder, Samuel i Allt jag inte minns och sonen i Pappaklausulen liknar honom. De känner sig klaustrofobiska. Men den största skillnaden mellan karaktärerna och Khemiri själv är att de inte tar språnget.

– Hade jag inte haft mitt skrivande så vet jag inte hur det hade gått för mig.

Känner du dig någonsin generad över äldre saker du har skrivit?

– Jag tänker såhär: Vad coolt det är att jag kan skriva den här boken idag. Om fem år kommer jag inte kunna skriva just den. Jag är självkritisk i grunden. Men jag är också väldigt stolt över de böcker jag har gjort. Och jag har blivit bekräftad. Min debutroman Ett öga rött blev omtalad, översattes till flera språk och fick liv i pocket. Men jag minns ett författarmingel jag var på 2003. En äldre författare som jag såg upp till sa ”du vet vad man brukar säga Jonas – vem som helst kan skriva en bok”. Den logiska fortsättningen hade varit ”men du har en stor framtid”. Men han sa inget sånt. Han bekräftade min värsta farhåga: att jag kanske bara hade en historia i mig. Men jag tror att det är jätteviktigt att få ur sig den där tvåan. Vad du än gör: bara ut med den! Det finns ingen författare jag respekterar som inte har skrivit dåliga böcker. Över huvud taget vet jag inte om man kan skriva bra böcker utan att också skriva dåliga.

Jag minns ett författarmingel jag var på 2003. En äldre författare som jag såg upp till sa ”du vet vad man brukar säga Jonas – vem som helst kan skriva en bok”.

Vad gör du när du tvivlar på dig själv som författare?

– Ofta när jag börjar skriva något så känns det till en början helt otroligt. På måndagsmorgonen kan jag tänka: Jag har äntligen lärt mig det här yrket! Ge mig Augustpriset i morgon! Och på tisdagsmorgonen tänker jag: Det här är straffbart dåligt. Att jag ens har tänkt något annat är skamligt. Jag försöker få fatt i den där självhatsrösten och skriva ut den. Vad säger den? Antagligen: Du är värdelös, du kommer aldrig lyckas. Då brukar jag tänka, jaha, det var bara det. Jag tatuerar inte in vad den rösten säger. En återkommande rad i min dagbok är ”svårare än såhär har det aldrig varit”. Det är trösterikt att jag har tänkt det många gånger förr. Att skrivandet är svårt behöver inte betyda att jag är fel ute, det är förmodligen bara någon pusselbit som saknas. Jag försöker bli kompis med att processen ser ut så.

Läs även SelmaStories Johanna Stenius om septembers bästa ljudböcker

Du undviker konsekvent ordet ”gråta” i dina böcker. Varför?

– Om vi skulle läsa igenom de första texterna jag skrev så skulle det antagligen stå ungefär såhär: ”Hennes ögon blev våta, det blev vätska på fransarna, hon huttrade och kinderna blev blöta”. Jag var så mån om att läsaren verkligen skulle förstå hur ledsen personen var. Men att bli en bättre författare handlar om att inse att läsaren är smartare än du. Att hen inte behöver en tvångströja. Läsaren mår bra av att få vara med i skapandet av fiktionen.

Vill du ge ett boktips?

– Airmail. Det är en brevväxling mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly. De börjar på likartade platser, men två helt olika författarkarriärer tar fart. Man följer Tranströmers väg från att vara en osäker debutant till att få Nobelpriset. Som en skrivande person blir det här väldigt relevant: Vem vill jag vara? Vill jag skriva brett? Sälja mycket? Eller skriva mycket?

Av: Flora Wiström
Foto: Pierre Björk