Judith Kiros om sin medeltida idol: ”verkligen hardcore goth”
Boktips

Judith Kiros om sin medeltida idol: ”verkligen hardcore goth”

Efter den uppmärksammade debuten O är Judith Kiros tillbaka. Det röda är det gränslösa är en bok som visserligen liknar den förra rent estetiskt, men som innehållsligt uppehåller sig kring helt andra teman. Frilansskribenten Mattias Timander har träffat henne.

Av: Mattias Timander
Fotograf: Märta Thisner
Publicerad: 29 mars 2023

Efter den uppmärksammade debuten O är Judith Kiros tillbaka. Det röda är det gränslösa är en bok som visserligen liknar den förra rent estetiskt, men som innehållsligt uppehåller sig kring helt andra teman. Frilansskribenten Mattias Timander har träffat henne.

Det röda är det gränslösa kan delas in i tre delar. När man slår upp boken, som är underskönt prydd med medeltida figurer och sirligt typsnitt, kastas vi rakt in i ett mycket förtätat språk. Det andas medeltid religiositet och är laddat till maximum med betydelse.

Det röda är det gränslösa

Det röda är det gränslösa

Judith Kiros
danskt band
Lyssna på boken

Mastig inledning, luftig mittendel

Inledningen, ett mastigt textsjok helt utan brutna rader, följs av en betydligt mer luftig mittendel. Under rubriken ”vila i ljus” möter vi en personlig samtida röst. En djup depression skildras med sårig svärta. Ganska snart förstår vi att det delvis handlar om sorg efter en bortgången närstående. Svårt lidande, suicidalitet och inläggning i slutenpsykiatrin. Texten stegrar mot det totala sammanbrottet och diktjaget försöker desperat hålla fast vid känslan av ett jag. Försöka fortsätta vara kapabel att känna, men till slut upplöses jaget och det enda som finns kvar är språket.

Ställer ett samtida diktjag mot Julian i texten

I boken figurerar också den medeltida anakoreten (en som dragit sig undan världen och helt isolerat sig för att möta Gud) Julian av Norwich. Allteftersom möts diktjaget och Julian, och de två språkdräkterna likaså. Till slut uppstår en närmast total upplösning av gränsen mellan Julian och diktjaget. De smälter samman, J och J, och blir desamma. Julian; jag; och kanske också Judith?

Hur fick du idén?

— Jag tyckte det var en intressant idé att ställa det här samtida diktjaget emot Julian i texten. De är båda så djupt isolerade, Julian i sin cell och jaget i sitt lidande, säger Judith Kiros.

Julian av Norwich isolerade sig alltså i Norwich och dedikerade resten av sitt liv åt religiös kontemplation. Efter en tid blev hon svårt sjuk och var övertygad om att hon skulle dö. På sätt och vis var hon kanske redan död — innan hon låstes in hölls en ceremoni som i stort sett liknade en begravning. Hon återvände vad man vet aldrig ut till samhället och man vet inte säkert hur länge hon levde.

— Det var verkligen hardcore goth, säger Judith Kiros med förtjusning.

Men något hände när Julian blev dödssjuk. En epifani. Under en rad nätter av feberdrömmar och döende uppenbarade sig Jesus i hennes låsta cell. Julian av Norwich inledde en skrivprocess. Hon skulle skildra sina uppenbarelser, och de texterna är det enda som finns kvar efter henne.

Vad var det som uppstod i mötet mellan diktjaget i nutiden och Julians 700 år gamla bok?

— Det intressanta är att diktjaget förhåller sig till döden som slutet på livet, medan Julian ju ser döden som början på livet.

I sin djupa depression lever diktjaget mycket nära döden, som om livet nästan redan tagit slut. Häri finns den gemensamma nämnaren mellan J och J — jaget och Julian; är de kanske levande döda?

Kontraster och färger i Kiros böcker

Det finns en viss Kirosk estetik som går igen i båda hennes diktböcker. Det finns röda rosor, det finns en mängd färger, och de står i kontrast mot vitheten och mörker.

— Svart, vitt och rött finns i båda böckerna och den här gången har jag även utgått en del från medeltida färglära. Det finns en uppfattning om att allt var grått och tråkigt på medeltiden men den medeltida människan älskade färg!

Så vad är då det gränslöst röda?

— Det är just det — det är gränslöst — det går inte att begränsa och definiera. Men det handlar om Kristi blod förstås, det är där Julian menar att välsignelsen finns. Vi föds ur såret i Jesus sida, säger hon.

— Men det röda är också det kollektiva, jag är ju kommunist, och kanske kan man likna anakoreten vid de kommunister som dött för sin sak: en värld utan klass. Att vara beredd att dö för att förlösa någonting annat.

Dessutom för det tankarna till medeltidens blodiga (det röda) bondeuppror — en kamp för rättigheter (det röda) gentemot kungen och adeln.

Vilka fler betydelser har gränslösheten för dig?

— Att anakoreten känner en så stark kärlek till Gud att hon helt avsäger sig sitt ego. Det är ju en oerhörd gränslöshet. En helt förödande självutplåning.

Samtidskritik inbyggd i texten

På samma sätt är det med djup depression, menar Judith Kiros. Det nutida diktjaget drar sig tillbaka från samhället, och blir isolerad i sitt lidande.

Finns det också en kritik mot samtiden i det?

— Så är det. Man säger att den psykiska ohälsan växer men vi lever ju i ett samhälle som producerar psykisk ohälsa. Vi uppmuntras till att främst se till sig själv. Men hur förhåller man sig till det om man hatar sig själv? Det är deprimerande.

Judith Kiros påpekar det problematiska i att tala om att gå vidare ur sin depression. Vad är det vi ska gå vidare till? Kanske går vi bara tillbaka till det som från början skapade depressionen, menar hon.

Till skillnad från Julian av Norwich sökande efter religiös mening är depressionen inte konstruktiv, utvecklar Judith Kiros.

— Den depression som skildras här är ett helt meningslöst lidande. Och det är en så smärtsam insikt. Ens depression förlöser ingenting, inte sig själv och ingen annan. Ofrivilligt blir man så oerhört inlåst i sitt ego.

Du är förutom poet både politisk och akademisk skribent. Är det olika sidor av Judith Kiros som kommer fram i dina olika sätt att skriva?

— I det akademiska skrivandet vet jag exakt vad jag vill, men i poesin kan jag överraska mig själv. Egentligen önskar jag att jag skrev romaner, inte minst av ekonomiska skäl, men det är jag inte lämpad för. Det poetiska är mer ambivalent. Mer avskalat. Jag jobbar mycket med att sprida betydelse, med rim, ljud, kopplingar mellan bilder och rader.

Vad betyder poesin?

— Poesin har ett rykte av att vara kryptisk och svår att interagera med. Att man inte kommer förstå vad som händer. Man närmar sig ofta poesi som man skulle närma sig en artikel, och söker efter tesen. Men jag tror poesin funkar mer som musik eller bildkonst. Man får intryck och de är i sig är meningsfulla. Själv har jag alltid tyckt bäst om poesi jag först inte alls förstår, men som ändå fastnar på något sätt. Rader man bär med sig.

— Magin med språket är att det öppnar upp nya världar. I stället för att tänka ”fattar jag den här dikten?” borde man tänka ”gillar jag den här dikten?”.

Hur har det påverkat dig att skriva om de här starka känslorna?

— O sprang ju ur min kärlek till Shakespeares Otello, och den texten var mer teoretisk och inte särskilt känslosam att skriva. I den här boken skrev jag fram min egen röst. Det

behövde bli så. Det här är ju mitt lidande, så är det, och att skriva om det har också synliggjort hur banalt det upprepade lidandet faktiskt är.

Det röda är det gränslösa

Det röda är det gränslösa

Judith Kiros
danskt band
Köp boken

Två poesitips från Judith Kiros

Under månen

Under månen

Hanna Rajs
Kartonnage
Köp boken

Hanna Rajs Under månen

”Jag har inspirerats av hennes bottenlösa enkelhet. Det är så oerhört och mörkt och sorgligt och samtidigt en sådan enkelhet.”

Blodbok

Blodbok

Burcu Sahin
danskt band
Köp boken

Läs mer