Kidnappningen – en släktberättelse

”När min pappa var elva år blev han kidnappad av sin mamma.” Så inleder jag min roman Kidnappningen – en släktberättelse, och det får också bli inledningen på den här krönikan.

Romanen handlar om hur min farmor, i en akt av desperation, förde sin son ut ur landet och gömde undan honom i närmare tre år. Den handlar om vem min pappa var, då när han var en liten pojke, och vem han blev senare: en människa tydligt präglad av sitt förflutna. Den handlar om min farmor, Daisy: en vacker, charmerande, men också djupt manipulativ kvinna.Van vid extravaganta miljöer och omväxlande umgängesliv, men vid tiden för kidnappningen ekonomiskt utblottad, övergiven av släktingar och vänner, och med två havererade äktenskap
bakom sig.

En berättelse om maktlöshet, övergrepp och utsatthet. Paradoxalt också en berättelse om självständighet, viljestyrka och mod.

Kidnappningen var en grundberättelse i mitt föräldrahem. En manual som gjorde min pappa begriplig. En referenspunkt som han utgick ifrån. En berättelse om maktlöshet, övergrepp och utsatthet. Paradoxalt nog också en berättelse om självständighet, viljestyrka och mod. Kidnappningen var något som han hade varit tvungen att hantera. Något som hade gjort honom oberoende och egensinnig. En färgstark, dramatisk och mångbottnad barndomsskildring. En berättelse med skurkar och hjältar, offer och förövare, vinnare och förlorare.

Min pappa dog när jag var sexton år. Jag fick alltså inte särskilt mycket tid med honom. Hans berättelse har vittrat sönder till tunna minnesfragment: mina minnesfragment av hans minnesfragment.

Som en del av sin kvarlåtenskap efterlämnade han en låda. En låda som sammanställts av min farfar. Fylld med domstolshandlingar, brev och tidningsurklipp. När jag var i trettioårsåldern började jag försiktigt bläddra bland de sköra dokumenten. Och jag insåg att där fanns den: kidnappningshistorien, nyckelberättelsen. Det skulle vara möjligt för mig att rekonstruera den.

Jag insåg hur omfattande berättelsen var, hur många generationer den inbegrep.

Det vore en förenkling att säga att det har varit som att lägga pussel. Det har snarare varit som att omsorgsfullt limma ihop ett stycke keramik från en utgrävning. Att foga samman något där vissa delar nästan är ett pulver. Berättelsen var förvirrande och svårtydd, full av logikluckor och motsägelser. Barndomens hjältar visade sig sakna hjältemod, ibland var det skurkarna som grep in och gjorde det rätta. De goda var tvetydiga, komplexa och svårbegripliga. Jag insåg hur omfattande berättelsen var, hur många generationer den inbegrep. Jag insåg hur mycket som handlade om pengar och annan egendom. Hur mycket som handlade om psykisk ohälsa, och hur djupgående denna ohälsa var. Jag insåg vidden av min pappas, den där pojkens, utsatthet. Utlämnad till en enda människa, långt utom räckhåll för myndigheter och rättsväsende. Avskuren från all kontakt med sitt land, sitt språk, och de familjemedlemmar som värnade honom och enträget sökte efter honom.

Det fanns sådant som han aldrig nämnde, som han aldrig gick in på. Sådant som hade blivit väl mycket att ta in för en ung person.

Min pappa var inte en person som lade saker tillrätta, han var inte bekväm på det sättet. Ändå kan jag nu se att den berättelse jag växte upp med var tillrättalagd. Det fanns sådant som han aldrig nämnde, som han aldrig gick in på. Sådant som hade blivit väl mycket att ta in för en ung person. Han var inte heller någon som vältrade sig i sin barndoms elände. Han höll alltid en sval distans till det som hade varit. Jag vet inte heller i vilken mån han själv lyckades rekonstruera händelseförloppet i det drama han hade varit föremål för. Så mycket utspelade
sig över hans huvud, utanför hans synfält, bakom hans rygg.

Jag har tyckt om att tillbringa all den här tiden med mina döda släktingar. Det har funnits något lugnande och trösterikt i att utforska detta.

Nu finns i alla fall den här romanen. En bok jag har tänkt på att skriva sedan jag började bläddra bland dokumenten i min farfars låda för mer än femton år sedan. Nu är skärvorna hopfogade och kartan ritad. Jag har tyckt om att tillbringa all den här tiden med mina döda släktingar. Det har funnits något lugnande och trösterikt i att utforska detta. Att läsa alla dessa döda människors efterlämnade papper, och försöka göra alla dessa döda människor levande igen. Att få umgås med dem dag efter dag. Att få lyssna på dem och argumentera med dem. Att på nytt bygga ihop alltsammans. Det hände verkligen, och det var så här komplicerat.”

Av Anna Schulze