Kjell Westö: ”En sån här idé till och den tar död på mig”
Kjell Westö: ”En sån här idé till och den tar död på mig”
Författarna

Kjell Westö: ”En sån här idé till och den tar död på mig”

Av: Johanna Stenius
Publicerad: 07 augusti 2017

En vindlande skildring av ett land i förändring, med en mörk inledande handling som blir kvar som en stilla oro i läsarens medvetande och väntar på sin förklaring ända tills läsaren når bokens sista tjugo sidor. Kjell Westös nya bok Den svavelgula himlen innehåller mycket av allt och är den sista av den sorten han kommer att skriva.

Han är en av Finlands absolut främsta författare vars ord väger tungt i det mesta. Han har fått Finlandiapriset och Nordiska rådets pris, bland andra, och har skapat en rad episka skildringar av Finland, dess befolkning och historia. Författandet är ett hantverk som kräver mycket, därför går det ofta flera år mellan böckerna. Om somrarna skriver han på sina berättelser i en liten sommarstuga, timrad i mörka stockar, med tillhörande bastu, skrivarstuga och brygga där han bjuder besökande journalister på skärgårdspyttipanna.

– Två finska journalister har varit här och intervjuat mig, båda påpekade oberoende av varandra att jag inte hade det sommarhus man kunde förvänta sig, berättar Kjell Westö, som för tillfället har några sista lediga veckor innan den första romanen på fyra år – och sedan han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris – kommer ut på fyra språk samtidigt.

Det finns både något väldigt extrovert och något väldigt introvert i vår tid.

Kjell Westö är finlandssvensk, något som väcker varma känslor hos rikssvenskar som tänker på mumintroll och Mark Levengood, och nyfikenhet hos andra finlandssvenskar som omedelbart vill berätta hur just de är relaterade till personen i fråga på ett eller annat vis, och ofta ganska många förutfattade meningar hos finskspråkiga. Föreställningar om rikedom och anrika våningar, stora villor på jättelika skärgårdstomter.

En sorts hatkärlek till Svenskfinland

Den största delen av de svenskspråkiga i Finland härstammar från småbrukare och fiskare som bosatte sig på den finska kusten före och efter 1200-talet. Ändå baseras det allmänna intrycket på ett annat, mycket mindre segment av de svenskspråkiga i Finland; svenskspråkig överklass som föddes när Finland hörde till Sverige. Och de flesta finlandssvenskar är i allmänhet måna om att ta sig ur den bilden. En sorts hatkärlek till den lilla ankdamm som är Svenskfinland, ankdammen som gör att Kjell Westö inte gärna berättar var hans sommarhus ligger, som gör att det är en nyhet när han syns på stan, vad han handlar och med vem han går. Detta trots att världen genom ett allt snabbare informationsflöde blir mindre och mindre.

– Det finns både något väldigt extrovert och något väldigt introvert i vår tid, men det är svårt att sätta fingret på hur det funkar. Men det har att göra med sociala medier, att vi kommunicerar allt mer på andra sätt än genom att mötas, säger Kjell Westö.

Jag tycker ju om att skapa en tidsmiljö men man lär sig med åren att det räcker med mindre.

Som tur är världen ändå betydligt större än den finlandssvenska bubblan. Kjell Westös böcker är populära bland finskspråkiga läsare, de har översatts och getts ut utomlands, mycket har hänt med författarskapet sedan den första generationsromanen Drakarna över Helsingfors. Han har bland annat blivit mer medveten om hur de markörer han väljer att använda inkluderar eller utesluter läsare.

– Det finns ett drag hos många manliga författare att de har något specialområde där de gärna vill visa upp sin kunskap. Jag var till exempel mer popnörd i mina tidigare romaner, allra mest i Drakarna över Helsingfors. Den romanen, som blev sågad i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, hade dessutom en dialog som var skriven på tjock Helsingfors-slang. Där skapade jag ett läshinder. Det lärde mig att bli mer sparsam med markörerna. Jag tycker ju om att skapa en tidsmiljö men man lär sig med åren att det räcker med mindre.

Mest narrativt komplicerade verk hittills

Men hans sätt att skildra de historiska skeendena via sårbara människor består och präglar också Den svavelgula himlen som är hans mest narrativt komplicerade verk hittills, med många livsöden som vindlar och virvlar samman under nästan 50 år, skildrade av ett berättarjag vars namn vi aldrig får veta.

– Jag har alltid använt olika berättartekniker i mina böcker. Ibland jag-form, ibland en allvetande berättare, ibland både och. I Den svavelgula himlen insåg jag tidigt att berättelsen är så vindlande, och att det finns så mycket som ska hemlighållas för läsaren, att jag måste använda mig av en jagberättare, filtrera allt genom ett enda medvetande.

Berättarjaget, en uppåtsträvande lägre medelklassman, är ett medium, ett redskap för att berätta om de andra karaktärerna som är huvudpersoner i lika hög grad som han, kanske ännu mer.

Berättarjaget är författare, med en tidigare succébok som alltför tungt bagage att leva upp till. Inte så likt Kjell Westö, men inte heller olikt. Men boken är inte självbiografisk. Alla karaktärer är fiktiva, de föds och får liv som unika individer inom Kjell Westö själv.

Ska man vara rädd för det som verkar vara främmande eller ska vi försöka förstå varandra

En del av berättelsen handlar om här och nu med flyktingkris och terrorhot. En iranskfödd man blir symbolgestalt för vår tids utmaningar och ett fotografi får en snöbollseffekt via sociala medier och stora konsekvenser för alla inblandade.

– Ska man vara rädd för det som verkar vara främmande eller ska vi försöka förstå varandra? Det går inte att skriva en roman av det här slaget, en berättelse som spänner från sommaren 1969 till sommaren 2016, utan att nudda vid flyktingkris och terrorhot. Det vore att gömma sig. Nu ville jag att generationen som mina egna söner, brorsöner och halvsyskon tillhör skulle vara med som agerande, säger Kjell Westö.

Lever sig in i karaktärerna helt och hållet

Och så blev det. Medan 1960- och 1970-tal skildras genom ett barndomens mångbottnade skimmer så kommer 1980- och 1990-talen med allt mer komplicerade vuxenrelationer, för att sedan landa i en nutid vars komplicerade ödesfrågor tas upp via huvudkaraktärernas vuxna barn – för första gången skildrar Kjell Westö de som är unga nu, som har blicken mot framtiden.

Och där tar de långa episka romanerna slut. Kjell Westö har inte planer på flera liknande böcker. Han har redan skrivit drygt hälften av följande bok och den blir annorlunda, säger han. Därför har han låtit Den svavelgula himlen bli ett slags sammanfattning, och den som läst honom kan hitta det i detaljerna. Romanen pekar framåt mot en oviss framtid, men samtidigt innehåller den små ekon från alla tidigare romaner. Den namnlösa berättaren har skrivit en roman som har vissa likheter med Drakarna över Helsingfors, det är ett slags metafiktiv lek, berättarens pappa är fisketokig, precis som pappan Werner i Vådan av att vara Skrake. när berättaren äntligen blir rik, köper han en likadan sportbil som tv-värden Lang hade i romanen med samma namn. Och så vidare.

I ett skede sov jag inte på fem dygn

Att skriva Den svavelgula himlen var tufft. Kjell Westös författarmetod är att leva sig in helt och hållet i karaktärerna han skildrar, vilket kan vara smärtsamt.

– Det är tufft att skriva historiska romaner, men jag har ändå ett större mentalt avstånd till sådant som skedde för hundra år sedan, då varken jag eller mina föräldrars generation fanns. Men den här boken… Jag satt en mörk och stormig novembermånad i Visby och skrev ungdomsavsnitten, kastade mig in i barndomen och latensåldern och återupplevde den vaknande sexualiteten och den första förälskelsen, all den där intensiteten och skörheten. Det gick på djupet, i ett skede sov jag inte på fem dygn. När jag var färdig med romanen sa jag till min finska förläggare att en sådan här idé till och den tar död på mig.

Har en dröm om att skriva en novellsamling

I den närmaste framtiden väntar några mer ”knappa” böcker. Först en i nutidsmiljö som han redan skrivit större delen av och sedan en historisk.
– Jag har också en dröm att skriva en novellsamling. Och sen har det gått tio år till för jag är så långsam.

Varför skriver då Kjell Westö? Hur kommer det sig att nya komplicerade narrativ ständigt letar sig ut och ner på papper?

– Det fanns för cirka tio, femton år sedan en man som samlade in citat från författare om varför de skriver. Jag svarade: ”Jag skriver för att konstiga människor dyker upp i min hjärna, börjar prata och agera och kräver att få komma ut därifrån. Jag har en splittrad personlighet och skulle jag inte skriva de där gestalterna av mig skulle jag bli galen.

Köp

Köp "Den svavelgula himlen"

Fakta

  • Namn:

    Kjell Westö

  • Yrke:

    Författare.

  • Född:

    1961 i Helsingfors.

  • Familj:

    Flickvän och två söner.

  • Bor:

    Helsingfors och i sommarhuset i skärgården.

  • Böcker:

    Hägring 38 (2013), Sprickor – Valda texter 1986 – 2011 (2011), Gå inte ensam ut i natten (2009), Där vi en gång gått (2006), Lugna favoriter (2004), Lang (2002), Vådan av vara Skrake (2000) Drakarna över Helsingfors (1996), Fallet Bruus. Tre berättelser (1992), Avig-Bön (dikter under pseudonymen Anders Hed)(1989), Utslag och andra noveller (1989), Epitaf över Mr. Nacht (dikter, 1988), Tango Orange (dikter, 1986).

  • Aktuell:

    Med pocketversionen av Den svavelgula himlen.

  • Läser:

    Otaliga. Göran Tunström är en äldre svensk favorit, Sara Stridsberg och Klas Östergren två nutida. I sommar har han läst bland annat Lucia Berlin, Philip Teir och Linn Ullman.

  • Musik:

    Musiken finns alltid där, men den varierar. Just nu lyssnar han på Father John Misty, en box med Astrud Gilbertos gamla sextiotalsalbum, en konsertinspelning med Paolo Conte från 1985, och Curtis Mayfields låtar från Superfly.

En sida till? Fortsätt läs!