Läs ett utdrag ur ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg
Läs ett utdrag ur ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg
Böckerna

Läs ett utdrag ur ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg

Av: Elsa Sjögren
Publicerad: 10 oktober 2018

Sara Stridsberg är tillbaka med en brutal historia berättad ur en död kvinnas perspektiv. Den handlar om moderskärlek, ömhet, ensamhet och ljus i det totala mörkret. Läs ett utdrag ur hennes nya roman Kärlekens Antarktis.

Läs också: 5 anledningar att läsa och älska Sara Stridsberg

En del av mig ser fram emot att mänskligheten går under som art. Det är den där barnsliga tanken om att världen skulle skaka till och stanna upp för evigt i det där ögonblicket när jag drog mitt sista andetag, när han ströp mig i skogen. Men jag vet ju att det bara var min värld som stannade, att er värld rusade vidare utan mig. Livet blev som det blev, och det blev döden också.

En annan del av mig vill att allting ska fortsätta, att mänskligheten ska få en chans till, såsom jag ibland önskar mig själv en chans till, men de tankarna leder ingenstans, de leder raka vägen ner i mörkret. Ändå ber jag ibland rakt ut i ingenting fast jag vet att det inte finns någonting mer än det här tomma vindlande solsystemet och det kalla mjölkvita ljuset från Vinter­ gatan. Jag ber för Raksha och Ivan och jag ber för Solveig och Valle. Bevara de där människorna i ljuset. Skydda dem från de onda makterna. Ibland är jag rädd att jag råkar tillbe de onda makterna.

Mamma är ingen­ting man kan sluta vara.

En dag ska jag släppa taget om allt och virvla tillbaka in i det ingenting som jag en gång kom ifrån. Jag be­ traktar Raksha i timmar och önskar att hon ska säga mitt namn, jag behöver veta att jag ännu finns inom henne, men hon har ingen att säga mitt namn till. Hon dricker kaffe med Sylvia varje söndag, och ibland klipper hon hennes hår, det är den enda gången hon pratar med någon, men hon säger aldrig någonting om oss. Inte om mig, inte om Eskil.

Hon har fortfarande två barn, precis som jag, för barnen har man alltid kvar, det kan inte döden ändra på, varken för mig eller för henne. Mamma är ingen­ting man kan sluta vara, det spelar ingen roll hur mycket man försöker slita sig loss. Ett tag hade hon Ivan, efter min död dök han upp igen, men sedan gav han sig av, och nu har hon bara Sylvia. Sylvia med sin tunna blonda maskrosfrisyr som pratar på rakt ut i rummet om ingenting medan Raksha sitter och lyssnar med händerna i knät. Min längtan tillbaka blir sva­ gare, saknaden avtar, här är bara vinden och den svaga lukten av evighet och glömska. När jag ser på dem som är kvar efter mig är de också främlingar.

Vissa människor blir nog aldrig glada.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja fråga om det där som Raksha sa om att hon inte kunde vara min mam­ ma längre.

»Men hur kunde jag säga någonting så dumt? Det är väl klart att du var min unge«, skulle hon kanske mumla då i halvsömnen där hon ligger i badkaret och låter en sömntablett lösa upp sig inom henne.

»Du orkade väl bara inte vara min mamma längre?«

»Men det är klart att jag ville. Vara er mamma är allt jag någonsin har velat.«

»Du sa så i alla fall.«

»Jo, men man säger ju en massa saker som man inte menar. Så idiotiskt att gå och tro på något sånt ett helt liv. Jag var bara på botten. Ja, bokstavligen på den jävla åns botten. Du ska inte tro på allt du hör.«

»Fast du var inte glad innan heller.«

»Inte? Nej, det var jag kanske inte, vissa människor blir nog aldrig glada, men man kan ju inte vara så där bokstavlig och noga med orden som du är, då går man under.«

»Jag har redan gått under, mamma.«

Foto: Irmelie Krekin

Läs också: 9 fängslande dokumentärer om författare

KÖP BOKEN HÄR

KÖP BOKEN HÄR