Läs ett utdrag ur ”Svält” av Linda Skugge och Sigrid Tollgård
Läs ett utdrag ur ”Svält” av Linda Skugge och Sigrid Tollgård
Böckerna

Läs ett utdrag ur ”Svält” av Linda Skugge och Sigrid Tollgård

Av: Utanprofil
Publicerad: 15 oktober 2018

Akleja är Sveriges nästa stora kvinnliga techstjärna, men en dag raseras allt och hon utsätts för ett drev på sociala medier. Hemlös och hungrig möter hon Kurt, medlem i den mytomspunna sekten Svält. Läs ett utdrag ur Linda Skugges och Sigrid Tollgårds nya ljudserie Svält.

Läs också: Linda Skugge: ”Vad gör sociala medier med våra hjärnor?”

– Hej, jag heter Akleja, jag är tjugosju år och hemlös. Jag undrar om någon vill skänka en slant så att jag kan äta något i dag?

Om hon inte sagt något hade ingen reagerat på den unga kvinnan. Hon hade sett ut som en vanlig pendlare på väg hem från jobbet. Lite tröttare kanske men definitivt inte markant annorlunda än andra unga kvinnor. Hörlurar, håret i en slarvig knut, magkort topp, vida byxor med hög midja, långhårig fuskpäls i en för årstiden passande stark färg.

Hon såg förfallen ut.

Men tittade man noga var det något som inte stämde. Lurarnas sladd hängde utan tillhörande mobil, naglarna hade flera månader gammal gelmanikyr, håret var flottigt och utväxten gick inte ens att med stor välvilja klassa som en ombre, tröjan hade åkt upp och avslöjade en degig mage, ansiktet täcktes av en smutsig, oljig hinna och hon luktade unket. Hon såg förfallen ut.

Men självklart tittade ingen noga. Herregud, det gjorde man ju aldrig på tiggare. Ingen ögonkontakt var det som gällde. Särskilt när tiggaren nästan såg normal ut. Då tittade man verkligen inte.

Det sägs att det smittar: skilsmässor, självmord och fattigdom. Sjukdomar smittade också. Och nog såg den här tjejen lite sjuk ut – om man såg efter, lite hastigt då eftersom man absolut inte ville glo i onödan på en så kallad vanlig kvinna som på fullaste allvar stod i pendeltågsvagnen och tiggde. Man ville verkligen inte titta på henne. Som tur var, var hon förmodligen sjuk. Det var därför hon tiggde. Det kändes skönt att det var så. För det förklarade ju allt.

Akleja. Det är inte ett vanligt namn. Ingen i tågvagnen kände igen det namnet. Möjligen ringde en vag klocka hos någon av dem, men den tystnade lika snabbt som Instagramflödet rullade på skärmarna.

Tio kronor. Det räckte till en hamburgare.

Vad många inte brukade minnas var att folk för bara ett halvår sedan varit rasande på just Akleja. Nu kom de knappt ihåg hennes namn.

Någon räckte henne tio kronor. Tio kronor. Det räckte till en hamburgare. Eller ett par burkar vita bönor. Hon hade redan kräkts en gång i dag och skulle förmodligen kräkas upp burgaren direkt.

Något få visste var hur snabbt kroppen vänjer sig vid att vara utan mat. Hur den tämligen omgående stöter bort den. Hur fjäderlätt man känner sig efter bara något dygn. Hur kroppen sakta bryts ner.

Något annat få visste var vad hunger för med sig: utanför-kroppen-känslorna. Yrseln. Paniken.

Akleja tackade för pengarna och gick vidare till nästa vagn.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

En sida till? Fortsätt läs!

Crazy rich i Asien är en en galen roadtrip genom Singapores rikaste elit